Jag har just läst ut Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020. Tanken är att summera några intryck från boken och försöka bidra till den samhällsdebatt som numera tycks ha så svårt att ta plats. Men först en annan reflexion. Jag får återkomma till bokens innehåll.

Från alternativrörelse till parti som tar ansvar
Birger Schlaug var med och bildade Miljöpartiet, tog över efter Per Gahrton som språkrör och lotsade partiet in i Riksdagen 1988 och såg till att Miljöpartiet kunde återkomma till Riksdagen 1994. I takt med att Miljöpartiet blev mindre av en alternativrörelse och mer likt övriga partier i Riksdagen återkom Birger Schlaug i olika sammanhang med kritik, som till slut ledde till att han uppmanades att lämna Miljöpartiet. Min förmodan är att dåvarande språkrör ville ha arbetsro och inte ständigt utmanas i debatten av en person, som kunde uppfattas som talesperson för partiet.

Före-dettingar tas inte till vara
Det är intressant hur politiken på nationell nivå inte klarar att ta till vara erfarenheter och ”varumärken” från tidigare partiföreträdare. Hur snabbt de blir ”före dettingar” och helst bli helt osynliga i debatten. Vi ser det tydligt i fråga om den borgerliga Alliansen som framgångsrikt skapade en gemensam plattform som vann valen 2006 och 2010 med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Idag hör man ingen moderat politiker nämna Reinfeldt, trots att partiet på hans tid var mer framgångsrikt än idag. Intressant var också hur Reinfeldt plockade in Carl Bildt i sin regering, något som delvis motbevisar min tanke att politikers erfarenheter inte tas tillvara.

Stora skillnader i framtoning och betoning av vad som är viktigt
En annan politiker som helt försvunnit är Jan Björklund, folkpartisten, som satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han höll sitt löfte, men partiet svängde och tycker numera att det är bäst för Sverige att SD sätter agendan för utvecklingen. Hur det ser ut bland kristdemokraterna har jag ingen aning om. Den gamle Alf Svensson, som ledde partiet i decennier tycks i alla fall ha ganska lite gemensamt med Ebba Busch i hur politikens form och innehåll ska presenteras. Att vara kristen kanske förlåter det mesta, men nog är det märkligt.

Partiet eller personen ─ exemplet Schyman
I Vänsterpartiet har profilerna sett lite olika ut. Gudrun Schyman höll en hög profil och lockade säkert en och annan väljare med sin tydliga retorik, men sedan startade hon ett annat parti och försökte till och med starta ett tredje parti på till EU-valet, i syfte att fånga upp väljare som vill göra mer kring klimatfrågan. I avvägningen mellan ledarens och rörelsens betydelse för ett partis framgångar tycks Schyman ha en övertro på sin egen betydelse. Jonas Sjöstedt fortsätter å andra sidan att verka i sitt parti, nu i EU.

Tidsandan sätter ramarna
Utveckling av samhället sker inte i ett vakuum och politikens spelregler handlar om att formulera en attraktiv politik, som väljarna kan attraheras av. Till ganska stor del handlar detta om att positionera sig i relation till övriga partier. Även tidsandan spelar roll, liksom opinioner. Inom varje parti behöver det normalt finnas en dynamik, som fångar upp skilda riktningar. På 70-talet dominerade engagemanget för olika orättvisor i opinionen. Det var Vietnamkriget, apartheid, gröna-vågen-tänkande och protester mot snabba rivningar i städerna. Motståndet mot kärnkraft var så kompakt att alla tre folkomröstningsalternativen handlade om att fasa ut kärnkraften, olika snabbt. (Hur det gick vet vi).

Det behövs en inre dynamik i varje sund rörelse
Eftersom samhällsutveckling kräver ett visst mått av förutseende och planering ─ att framtiden är annorlunda är det enda vi vet ─ behöver det finnas ett utrymme inom partierna för en diskussion om hur lösningarna kan se ut och paketeras för att få genomslag. Och ett utrymme för diskussion om vilken väg som är bäst att gå. När jag läser Birger Schlaugs bok inser jag att det kan vara svårt att föra en sådan debatt i offentligheten. Det kan av utomstående uppfattas som en större splittring än det egentligen är. Å andra sidan är det viktigt att på olika sätt skapa en känsla av delaktighet hos aktiva partimedlemmar. Toppstyrning kan vara effektivt sett ur partiledningens perspektiv, men kan vara förödande för engagemanget och känslan delaktighet.

Ett modigt programförslag bortom dagspolitikens fällor
Tänk om det fanns lite modiga redaktioner på Public Service, som vågade släppa det dagspolitiska perspektivet och det traditionella sättet att kommentera politiken och istället ta ett tjugoårigt perspektiv på utvecklingen. Hur vill vi att samhället ska fungera om tjugo år och vilka vägar dit ser vi? Och våga intervjua tidigare partiföreträdare, som skulle kunna få tänka högt. Utan att fastna i dagspolitikens taktiserande.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
Det hade varit spännande att höra en diskussion mellan några av de politiker som var aktiva för 35 år sedan och deras tankar om framtiden. Kanske Mona Sahlin, Olle Johansson, Bengt Westerberg och varför inte Birger Schlaug. De skulle ju också riskfritt kunna erkänna vad de gjorde för felbedömningar när de stod i politikens centrum. Jag tror det hade varit befriande att ta del av erfarna politikers syn på framtiden, där de slipper representera sitt parti och slipper vara taktiska. Vad säger de till sina barn och barnbarn? Vilken samhällsutveckling vill de se?