Vi måste ha ett oberoende och starkt rättsväsende

SVT har sänt en dokumentär under senhösten som handlar om det uppmärksammade mordet på 80-talet, där den styckade kroppen av en kvinna hittades i två plastsäckar. Steg för steg blev en obducent och en allmänläkare indragna i polisens utredning, samtidigt som pressen publicerade delar av det polisen hade hittat. Så som fallet framställs i TV-dokumentären är det inte klarlagt av vem, vid vilken tidpunkt och hur mordet gick till. Ändå fälldes de två läkarna i en första rättegång och friades senare när rättegången fick tas om. Men i domskälen skrev domaren att läkarna friades från åtalet för mord, medan de ansågs skyldiga till att ha utfört styckningen av kroppen. Frikända och samtidigt fällda. Det går inte att överklaga en friande dom, så de två läkarna har i snart 40 år levt i ett socialt ingenmansland, där de inte kunnat arbeta och i princip inte haft ett normalt liv.

Några nyckelfakta om fallet
SVT-dokumentären beskriver hur motsägelsefullt och felaktigt polisutredningen tycks ha blivit genomförd på 80-talet. Mycket tycks ha byggt på fördomsfulla åsikter om de åtalade personerna och på att en ex-fru till en av läkarna hade en egen misstanke om att parets ettåriga barn hade bevittnat delar av brottet. Vittnesmål tappades bort, glömdes och sorterades bort. Tidsandan var också speciell. Palme hade mördats och polisen hade krav på sig att lösa mordfall. En mängd samverkande detaljer ledde till att två sannolikt helt oskyldiga människor fick sina liv förstörda, samtidigt som den verklige gärningsmannen gick fri. Mordet preskriberades 2009.

Rättssystemet måste stå fritt och oberoende
Det som, förutom orättvisan i detta fall, särskilt behöver påpekas är hur viktigt det är att rättsapparaten står fri från påverkan. Så som fallet beskrivs verkar det ha varit ett enormt medialt tryck som bidrog till att de två männen egentligen inte hade en chans att få en rättvis rättegång. Den allmänna opinionen hade redan dömt dem. Åklagaren insåg säkert att bevisningen var minst sagt mager, men han slapp ta kritik genom att flytta ansvaret till domstolen. Och i första rättegången fälldes läkarna. När rättegången togs om (för att några nämndemän gav pressen mer information än vad som är tillåtet) friades männen för mordet, men domaren markerade ändå i sina domskäl att de egentligen var skyldiga till styckningen. Det var typ bara brister i utredningen och i åtalet som gjorde att de inte kunde fällas för mordet. Utan det mediala trycket hade nog skrivningen om styckningen inte stått med.

När drevet går hakar andra på
En annan sak att påpeka är hur andra intressen hakade på, när drevet gick. Dels ordnades trettio år före ”Metoo” demonstrationer om hur kvinnor i allmänhet drabbades av mäns våld. Det skrevs insändare, debattartiklar och böcker om mäns förtryck av kvinnor och mordrättegången fick på så sätt även en symbolisk funktion, där det för vissa grupper var viktigt att hävda hur kvinnor ständigt är utsatta för diskriminering och våld från männens sida. När drevet går vaknar andra krafter, som ser en chans att få genomslag för sina frågor som bara delvis tangerar ursprungsfrågan. Mordet på den stackars kvinnan och den uppmärksamhet mordet fick blev på så sätt en ingång för andra opinionsbildare att haka på och driva sina frågor.

Inte bättre nu än på 1600-talet
När vi läser i skolan om 1600-talet och hur häxprocesserna gick till i Sverige brukar vi förfasas över hur lättlurade människor var och hur fördomar och annat tilläts styra över människors liv. Kvinnor brändes på bål och människor dog för att någon misstänkte att något djävulskap pågick, där bevisen ofta enbart handlade om rykten. Skuldfrågan kunde lösas genom att den utpekade kastades i ån. Flöt hon var hon skyldig och i förbund den onde, drunknade hon var hon oskyldig… Och när vi läst om detta har vi förfasats över hur det kunde gå till. Samtidigt gör vi på liknande sätt i vår tid. Grupptryck, rykten och medialt genomslag får avgörande betydelse. Folk döms mot bättre vetande.

Det känns lite vemodigt att vi inte har kommit längre.

Länktips.
SVT-dokumentären: https://www.svtplay.se/dokument-inifran-det-svenska-styckmordet

Mediadrev och det tysta samhället

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande