Det finns mycket forskning att ta intryck av. Frågan är lite grand hur all forskning ska kunna bli del av någon hållbar utveckling. Det hjälper ju inte att forskningen finns, om ingen läser den, tolkar den, sätter den sitt sammanhang och kontrasterar den mot hur det ser ut i verkligheten idag och i de dokument som pekar framåt. Budgetdisciplinen inom både näringsliv och det offentliga gör att horisonten väldigt ofta stannar vid ett år. ”Inom ett år ska följande kostnader ha tagits….”. Ofta baserat på vad man gjorde av med förra året. Ska man förändra måste man ha argument. Och vara beredd på att försvara sina förslag.

För mycket av allting
En del forskning pekar på behovet av att krympa volymer. Vi gör av med för mycket energi, för mycket råvaror, för mycket fisk eller skog. Eller vi bor i för stora bostäder, har för många eller för stora bilar, köper för mycket kläder eller slänger för mycket direkt utan att använda det. Tydligen har vi redan idag producerat tillräckligt mycket kläder för att de skulle kunna räcka till sex generationer. För att inte tala om matsvinnet. Vi producerar mat som ingen äter upp. Samtidigt som, enligt uppgift, 47 miljoner amerikaner för närvarande har svårt att få sin dagliga ekonomi att fungera och ibland inte kan äta sig mätta. (Se även länktipsen nedan).

Det ska bli förbjudet att be om hjälp (!)
Vi lever i en motsägelsefull tid. Kunskapen har aldrig, totalt sett, varit bättre. Välståndet och den samlade BNP:n för världens länder har aldrig varit större. Samtidigt svälter människor och tvingas människor fly för sina liv i olika konflikter och krig. Och lyckas de fly till ett rikt välfärdsland möts de av egoismens banérförare, som talar om terrorism, brottslighet och främlingskap i samma andetag för att på något sätt koppla ihop utanförskap och fattigdom med något oönskat och straffbart. Man vill tom förbjuda tiggeri. Det tycks bli förbjudet att be om hjälp.

Varför slänger vi ätbar mat?
Av alla dessa tankespår som vimlar förbi tänkte jag för ett ögonblick stanna upp vid matsvinnet. I Frankrike måste nu livsmedelskedjorna säkerställa att osålda matvaror kommer till nytta. De får inte slänga brukliga matvaror. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Istället för att slänga bort mat borde det vara varje verksamhets plikt att säkerställa att den kommer till användning. Vi behöver andra mått på verksamhet än att enbart redovisa vinst i form av ekonomiskt överskott. Samhällsvinsten med att hungriga barn får äta sig mätta måste också kunna redovisas och mätas. Vi behöver tänka bortom ekonomernas kortsiktiga logik när vi bedömer vad som är lönsamt.

En ouside-the-box-idé
Kanske kan man införa en slags omvänd motbok, där det är mottagaren som bestämmer värdet av en gåva och där mottagaren håller koll på vem som inte har gett den här månaden? Bemyndiga medborgarna att vara ansvariga, myndiga, att hålla koll på vilka verksamheter som gör nytta i samhället på gräsrotsnivå. Det skulle kunna vara ett komplement till det dominerande top-down-system som utgår från vad som är lönsamt för de stora börsbolagen. Lönsamhet handlar inte enbart om kortsiktig vinst.

Länktips: 47 miljoner amerikaner … https://www.dn.se/varlden/miljoner-amerikaner-lider-av-matbrist-det-ar-allt-svarare-for-folk-att-dolja/

Kläder för sex generationer: https://www.storytel.com/se/books/det-finns-kl%C3%A4der-f%C3%B6r-sex-generationer-7609210

Frankrike och matsvinn: https://www.natursidan.se/nyheter/frankrike-infor-lag-mot-matsvinn/