Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Det cirkulära byggandet kommer stegvis närmare

Den 27 maj var det en ”Urban Lunchtime”, som är event anordnade av Urban Futures. (Se länktips nedan). Sara Pettersson, verksamhetsledare på Urban Futures, inledde och sedan talade Sandra Moberg och Thomas Stoll, båda från IVL, och Johanna Engberg från White Arkitekter. Seminariet fokuserade på systemförståelse och framtagna handböcker för att få byggbranschens olika aktörer att förstå hur man kan ta ansvar för en omställning där samhällsplanering och byggande blir organiserat utifrån cirkulära principer.

Handböcker för byggande, samhällsplanering och verksamhetsutveckling

Tydlighet från ledningens sida
En av bilderna visade hur viktigt det kan vara att undvika rivning och att undvika nybyggnation men också hur viktigt det är att dokumentera det som görs för att underlätta en senare renovering. Det är viktigt att ha framtagna strategier och också att genomföra processer i etapper, där det lämnas utrymme för justeringar. Det handlar om att i förväg definiera vilka processer som behövas och att ledningen är tydlig med vad man vill få genomfört. Planeringstiden kan kosta en del, men det blir klart billigare på materialsidan om allt görs på rätt sätt.

Systemnivå och generella ändringar
I seminariet får vi veta att ett företag sparade 70 MSEK på att tänka rätt från början och ett annat Uppsala-projekt kortade ner färdigställandetiden med två år, vilket naturligtvis gynnar fastighetsägare som kan få intäkter snabbare. Detta enbart på att projektet genomfördes som en ombyggnad istället för en rivning. Under seminariet upprepas budskapet att systemnivån är viktig att utgå ifrån. Det gäller att få in det cirkulära tänket som det nya normala. Se till att vägvalen sker tidigt i processen. Om det cirkulära kommer in för sent i processen är risken stor att det blir ändringar på marginalen istället för att bli ändringar av mer generell natur.

Lönsamheten på aktörsnivå styr fortfarande?
Fokus måste ligga uppströms eftersom det hittillsvarande har handlat om att riva och att ordna nyproduktion. Mycket internationellt arbete pågår. Man ser mer och mer systemtänkande, styrning och fokus på planering, där det gäller att värdera det befintliga. Det slår mig att det som inte berörs under dragningen är vem som ska värdera olika objekt ur ett långsiktigt perspektiv. Fastighetsägare, entreprenörer och långivare har sina lönsamhetskalkyler, men mot detta behöver vi ställa andra värderingar. Vad tjänar samhället på? Och hur ska de kalkylerna se ut?

Från linjär reflex till cirkulärt omdöme
Presentatörerna betonar att det egentligen inte handlar om att ställa upp fler krav, utan snarare att ställa rätt frågor i rätt sammanhang. Och vem har egentligen ansvar för de olika processerna och hur sker övergången? Frågorna måste också ställas när det fortfarande finns ett utrymme för påverkan och vägval. Det man vill propagera för är en metodik som bygger på samverkan och logiska beslut. ”Från linjär reflex till cirkulärt omdöme” som man beskriver det. Vem får ställa krav och i vilket läge? Var uppstår barriärer och varför?

”Vi river inte”
Ett par projekt lyftes fram: Vi på Hörnet och Hoppet 2, projekt som jag berört tidigare i bloggen. Ett krav som lyftes krav var att byggprojekt bör tvingas att göra återbrukskalkyler ur klimatsynpunkt. Och tanken fördes fram att man hoppas att någon kommun går före och säger att man av princip aldrig river byggnader, i alla fall som grundtanke.

Olika förutsättningar och ekonomin på samhällsnivå?
Det som saknades en del under den 45 minuter långa (dvs egentligen korta) presentationen var något om de olika stadsdelarnas helt olika förutsättningar, där det också bor och vistas olika kategorier människor. Hur ska olika kooperativa former kunna ta plats och hur kan långsiktiga, transparenta och förtroendeskapande samarbeten stimuleras, så att konkurrens-ekonomin ersätts av en mer samarbetsinriktad ekonomi med win-win i fokus? Och just detta som jag nämnde förut om hur samhällsnyttan och det långsiktiga värdet med olika fastigheter och projekt ska beräknas och ställas i relation till de kortsiktiga vinstintressen som ofta blir avgörande? Och vem ansvarar för detta? Och vem bedömer resultatet?

Länktips: Urban Futures inspelning av eventet kommer att placeras här när den är publicerad. Lite om eventet: https://urbanfutures.se/evenemang/urban-lunch-time-98

Hur ska det gå med skorna?

Handelsrådet stödjer forskning som kan hjälpa handeln att utvecklas i en gynnsam riktning. Ett av forskningsprojekten heter ”Ökat återbruk av skor” och har kommit ungefär halvvägs om jag förstår tidsplanen rätt. (Se länktips nedan). Projektet beskrivs så här på en sida: ”Syftet med projektet är att hjälpa skobranschen att accelerera övergången till mer cirkulära affärsmodeller och stärka dess konkurrenskraft. Projektkonsortiet ser, i denna kontext, behovet av en modell för sortering och värdering av skor, vilket de har valt att kalla ett ramverk för kvalitetssäkring, för att etablera ett ökat återbruk av skor inom handeln.”

Svårigheter
När skorna idag har lämnat butiken återstår endast bråkdelar av de kostnader som kan uppstå när skorna är tänkta att returneras. Om returer, sortering och värdering ska tillåtas kommer kostnaderna skjuta i höjden, samtidigt som konsumenternas beredskap att betala mer för sina skor inte lär öka. Hanteringen av returskor och uppgradering av dem till nyskick lär inte bli gratis och kommer rimligen att bli svårt att göra billigare än nyanskaffning och traditionell försäljning.

Högre kostnader och bibehållen förtjänst, hur då?
Under lång tid har skobranschen gått från att vara hantverksdominerad och handla om naturmaterial till att till stor del bygga på automatiserad serieproduktion och konstmaterial. Vi köper i Sverige ungefär 30 miljoner par skor per år. Frågan är vad som skulle få oss att välja att köpa rekonditionerade, återbrukade, skor istället för nya. Troligen behöver priset på skorna vara attraktivt och kvaliteten inte påtagligt sämre än för nya skor. Så hur det ska uppstå en förtjänstmarginal i nivå med nyförsäljning är ganska osäkert, särskilt som de stora skokedjorna inte har någon vana av att hantera returförsändelserna, sortering, värdering och alla steg som följer i en återbruksprocess.

Hur ska automatisering ske?
Vilket naturligtvis inte hindrar att projektet är välkommet. Vi behöver testa olika sätt att förlänga livslängden på produkter och bromsa in resursslöseriet. Även naturliga material har sina stora nackdelar, inte minst det faktum att läder behöver garvas med hjälp av krom och att krom är en farlig substans för både människa och miljö. Det är intressant att Wargön Innovation ingår i projektet. Där har man sedan länge arbetat med återbruksfrämjande processer och man förstår vad som inte får tappas bort i sammanhanget. Samtidigt är det ofta avgörande att hitta lösningar som går att automatisera, något som oftast kräver stora volymer och kontinuitet i flödena, vilket ju är svårt med retur av skor.

Konsumenten ta ansvar redan i butiken?
Det ska bli intressant att ta del av projektets slutsatser i augusti 2026. Och i bästa fall håller ju alla EU-länder på med något liknande, kanske med lite olika infallsvinklar. Inte minst de övriga nordiska länderna borde vi kunna ha erfarenheter och resultat att dela med, eftersom vi har snarlika väderförutsättningar och temperaturer. En idé vore att konsumenten redan i skobutiken får välja returmetod, alternativt köpa sig fri. Den som betalar en extra slant vid köpet kan få veta att den summan sätts in för att bekosta returhanteringen. Som ett slags generellt pantsystem, där konsumenten gör delaktig i hur cirkeln ska slutas.

Nya företag?
Att lagstiftning, industrilösningar och innovativa upplägg behöver gå hand i hand är ingen högoddsare i sammanhanget. Och kanske blir det utrymme för helt nya företag i denna hantering. Företag som primärt inte ska sko sig på andras bekostnad, utan fylla de behov som den linjära logiken lämnar efter sig när den ska upphöra.

Länktips: https://handelsradet.se/forskning-och-utveckling/forskningsprojekt/okat-aterbruk-av-skor/

Läst: Ny rapport om cirkulär ekonomi från IVL

Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).

Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin?
Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ”  Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.

Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm?
I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?

Inledning, PEST-metoden förklaras
Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.

För en verklig omställning krävs…
På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.”  Men man stannar vid det konstaterandet.

Vill företagen konkurrera med sig själva?
På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.

Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende
För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.

Systemen är inte riggade för återanvändning
När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?

Man missar en generell hävstång
Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….

Samverkan och eldsjälar
På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.

Några motsättningar nämns
På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.

Minska takten av resursanvändningen
På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.

Det behövs fungerande system och infrastruktur
Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.

Frizon och belöna föregångare
Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.

Länktips: På denna sida, ett IVL-pressmeddelande, finns en länk till rapporten: https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2025-10-29-bristen-pa-beslut-och-system-bromsar-ateranvandningen.html?utm_campaign=nyhetsbrev-nr-9-2025&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev&link_id=95904ada-c386-47bd-ab4f-e4114525b54c

Tänk inte bara AI ─ se allt avfall som resurs

”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.

Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad
Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.

Istället för avfall = resurs
En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.

Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men…
Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.

Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning
Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.

Tar hand om trasiga arbetskläder
Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:

Den 1 november 2024 startade vi  med ”cirkulation av arbetskläder”.
Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen.
Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”

Skapa plats för det mänskliga
Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.

Länktips: https://www.ivl.se/vart-erbjudande/forskning/cirkulara-floden/okat-aterbruk-av-skor.html

Länktips: Vikab kommer sannolikt att lägga upp text om sin satsning på hemsidan, som just nu inte är uppdaterad. https://vikab.kalmar.se/

En ny rapport om plaståtervinning

Plast har blivit en naturlig del av vår tillvaro, trots att den är allt annat än ett naturligt material. Då och då brukar jag återkomma i bloggen till det bekymmer det utgör att vi saboterar det naturliga kretsloppet med främmande ämnen, vissa av dem kan ju dessutom inte brytas ned. PFAS-ämnena är ju ofta nämnda i sammanhanget. Nu har IVL kommit med en ny rapport om hur mycket av den svenska plasten som återvinns. Det är tyvärr bara storleksordningen 10 procent som återvinns. Mycket bränns upp och en hel del plast hamnar tyvärr i våra vattendrag och därmed i djur och fiskar…

Finns det för många varianter?
Det är uppenbart att efterfrågan på återvunnen plast behöver öka. Men då måste också dokumentationen bli tydligare, så att en tillverkare vet vad det är som levereras. Den kemiska sammansättningen är ju komplex. Alla som minns de tidiga plastprodukter som sattes på marknaden kan förstå hur förfining och förbättring har skett de senaste 75 åren. Mjuka, transparenta, sega, hårda och tunna plaster ─ alla varianter finns. Och kanske även behövs, men mångfalden komplicerar återvinningen. Röd plast som finns i flera ketchupflaskor är tydligen mycket olämplig för återvinning, för att ta ett exempel.

Rapporten pekar på vad som behöver åtgärdas
Rapporten från IVL pekar på ett antal faktorer som behöver uppmärksammas om vi vill se mer återvunnen plast.
1. Sorteringen är dålig och plast som skulle kunna återvinnas bränns istället.
2. Designen är ogenomtänkt och utgår inte från behovet av ett ”second life”.
3. Tillgång och efterfrågan går i otakt, framför allt på en global marknad. Det hänger säkerligen också ihop med hur noga plasten är dokumenterad.
4. Osäkerheter, ingen vet med säkerhet vad plasten innehåller och då väljer man att hellre förbränna än att chansa och återanvända.

Marknaden klarar tydligen inte detta
Jag skulle vilja lägga till att det troligen finns fel prisskillnad på jungfrulig och återvunnen plast. I en marknadsekonomi styr inköpspriset och kvalitetsval. Tillverkaren vill ha billigast möjliga pris för en viss produkt och volym, gärna med leveranssäkerhet. Återvinningsflödena är på så sätt lite mer oprecisa och spelar säkert in när tillverkare ska bestämma sig för vilken plast som ska ingå.

Något slags pantsystem för tillverkare?
Jag ska tillägga att jag ännu inte har läst hela IVL-rapporten, men det finns en länk här nedan för den som vill borra lite djupare i analysen. En tanke som slår mig, oavsett vad rapporten skriver, är att vi behöver använda något ekonomiskt styrmedel för att tydligare stimulera till återvinning. Kanske ska tillverkare av plastförpackningar ingå i ett certifierat pantsystem, där de tjänar på att öka användningen av returplast? Dvs att det är industrin som måste gå i bräschen, inte konsumenten.

Viktigt att stötta alternativ till plast
Sedan kan jag passa på att tipsa om ett väldigt bra alternativ till ”gladpack”, den plast som man använder till färskvaror osv. De görs av bivax och en länk till ett försäljningsställe finns här nedan. De fungerar utmärkt om och om igen och gör rent med lite ljummet vatten. När plasten svämmar över är det viktigt att vi stöttar alternativen.

Länktips: IVL-rapporten: https://www.naturvardsverket.se/publikationer/7100/978-91-620-7191-2/

Länktips: Bivaxdukar som alternativ till ”gladpack”: https://gotlandoriginals.se/?srsltid=AfmBOoqtXXl9V-pAXniK8qG6m1wEzXOu4FRY7TrbX-rhnJfkw2aA-F05

Om greenwashing, FSC och IKEA

Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.

Det saknas motinformation
Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.

Fast furniture och FSC
Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.

Greenwashing på ett annat plan
I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.

Skicklig positionering
Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.

Värde istället för vinst
Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.

Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här

Länk till ARTE-filmen och FSC och IKEA https://www.arte.tv/en/videos/112297-000-A/how-ikea-plunders-the-planet/

Företagens motiv att sätta pris på miljön

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011” www.wbcsd.org

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Det sunda förnuftet får ta plats

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)