Den socialdemokratiska regeringen tog chansen att godkänna slutförvaret för kärnavfallet, när man nu fick hand om miljödepartementet efter att vårbudgeten baserad på M/KD/SD-förslag fått Riksdagens godkännande. Det finns sedan 70-talet en stark polarisering i synen på kärnkraften. Några är för och ofta med känslomässigt förankrade argument. Andra är emot med minst lika starka känslor inblandade. Tar man ett steg tillbaka och ser på lagringsfrågan ur ett långsiktigt perspektiv framträder kanske en mer nyanserad bild.
Stora mängder som inte försvinner
Avfallet från de svenska kärnkraftverken uppgår till cirka 200 ton per år. Totalt rör det som om mer än 10000 ton som ska hanteras och så småningom lagras på ett säkert sätt. Det kräver stora lagringsutrymmen eftersom avfallet ska kapslas in i flera lager, bl.a. koppar, är det tänkt. Hur vi än vänder oss kommer vi att behöva stoppa undan eländet någon gång någonstans. Att börja bygga ett långtidslager är därför inte fel. Stängning och tillförslutning av det tänkta Östhammar-lagret kommer att ske tidigast om 50 – 70 år.
Det kommer att behövas ett lager
Under dessa kanske 70 år kommer nya tekniska lösningar att se dagens ljus. Teknikoptimisterna kommer kanske att hitta säkra sätt att återanvända avfallet som bränsle. Forskningen på hur man säkrast kapslar in avfallet kommer kanske att ge resultera i helt andra lösningar än koppar. Hur vi än vänder oss kommer vi att behöva lagra våra sopor så att de inte skadar våra barn och barnbarn i 4000 generationer framåt. (Vi som knappt vet vad vår släkt hette eller gjorde tre generationer bakåt i tiden). Att börja bygga avfallslagret borde egentligen ses som ganska logiskt. Även kärnkraftsmotst¨åndarna borde inse att det är oklokt att ha soporna liggande. De måste stoppas undan.
Atomsoporna illustrerar vår tids kortsiktighet
Kärnkraftsanhängarna var beredda att driva frågan om bygget i Östhammar till en misstroendefråga i Riksdagen. Som om det spelar roll för anhängarna vad om- eller eftervärlden tycker om hur vi hanterar vår tids energibehov. Något mer egoistiskt än att lämna efter sig berg av farligt, strålande kärnavfall är svårt att tänka sig. Det moraliska feltänket blundar man för på den sidan. På den andra sidan stretar man emot och låtsas att avfallet inte finns. När avfallet nu finns måste vi hantera det på ett klokt sätt. Att börja bygga ett lager är rimligt. Att låtsas att lagret har med ett slags ansvarstagande för framtiden att göra är bara dumheter. Det är farliga sopor som illustration till vår tids korkade kortsiktighet.
Ska skattebetalarna stå för bolagens vinster?
Starka ekonomiska intressen ser möjligheter att tjäna pengar på en teknik man har investerat i. Tyvärr för kk-kramarna har sol och vind visat sig betydligt billigare att bygga och driva än komplicerad nukleär energiproduktion. Och kärnkraft behövs inte. I vissa lägen använder t.ex. Danmark enbart sol och vind för sin energianvändning. Hoppet för de nukleära entusiasterna står naturligtvis till att priset på energi ska hållas så högt att det lönar sig att bygga och driva kärnkraft. Och då passar det danska exemplet väldigt dåligt in i historien om ”sårbarheten” ifall vi inte skulle ha kärnkraft. Allra helst vill anhängarna naturligtvis haka på trenden med dränering av den gemensamma skattkistan enligt modell från koncerndrivna skolor och on-line-sjukvård. Att skattebetalarna ska stå för energibolagens vinster. Det säger man inte, men det är naturligtvis en av de lösningar man sneglar och hoppas på. På samma sätt som man talar tyst om den mänskliga faktorn, som aldrig kan uteslutas, bäst illustrerad av dammsugaren som glömdes bort i maj 2011 i Ringhals 3 och kostade 1 miljard….
Så låt Östhammar bygga sitt garage. Det kan säkert komma till användning om 50 år. Om inte havsytehöjningarna till följd av klimatförändringen fyller hålet med vatten innan dess. Den som lever får se.
