Cirkulär ekonomi hör hemma hos finansdepartementet

Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur produktionen. Idén är god. Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.

Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster, kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.

Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.

Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.

Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.

Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.

Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.

Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.

Länktips: https://www.dalademokraten.se/2022-07-01/cirkular-ekonomi-ar-sa-mycket-mer-an-storskalig-atervinning

Cirkulär ekonomi: Delegationens konferens 30 nov – med kommentarer

Den 30 november ägde en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi rum. (Se även nedan en länk till tidigare bloggtext om sådant jag spontant saknade under eventet). Delegationen hade samlat ett dussintal expertgrupper från olika branscher och organisationer som alla bidrog till ett fullspäckat innehåll. Delegationen ska rapportera till regeringen den 1 februari 2022 och konferensen var ett led i det arbetet. Här ett försök till urval och sammanfattning av vad som sades, samt inom parentes mina kommentarer. Detta inlägg är längre än normalt för att få plats med det viktigaste av vad som framkom under cirka 5 timmars konferens.

Inledning av Delegationens ordförande
Ordförande Åsa Domeij inledde med en redogörelse för Delegationens uppdrag, som mycket handlar om att ge regeringen underlag för beslut och handlingsplaner, att identifiera hinder och motverkande styrmedel och att underlätta samverkan mellan initiativ på området. Man har själva valt att prioritera fem områden: plast, design, upphandling, bioekonomi och normförändring. Man betonar gärna styrmedel, som staten kan använda för att underlätta framväxten av Cirkulär Ekonomi (CE). (Därmed blir förslagen lätt ett uttryck för ett top-down-perspektiv, menar jag, medan mycket av innovationskraften i CE kommer att spira ur ett entreprenöriellt initiativtagande, ett slags bottom-up. Kanske är Delegationens Kickstart-projekt ett uttryck för att insikten om svårigheten för myndighetssfären att stå för förändring när statens grunduppdrag är en rättvis, trygg förvaltning och allas lika behandling, min anm).

Systemnivån är avgörande
Peter Stigson från RISE inledde. Han representerade systemperspektivet och berörde språkbruk och definitioner av vad som är återvinningsbart som ett bekymmer och resursägandet som en utmaning. (Men han tog inte upp den övergripande definitionsfrågan för CE. Han tog heller inte upp ägandet som sådant, som ju kraftigt förändras i en tjänstefierad ekonomi. Framför allt nämnde han inte hur förskjutningen av ägandet till att kvarstå hos tillverkaren snabbt förändrar hur alla aktörer behöver se på livslängdsfrågor, kvalitetsfrågor och flerårig garanti, liksom hur affärsmodellerna leder till en förändrad likviditet hos företagen och därmed hur bankerna behöver bli bättre på att värdera företagens prognoser och budgetar. Intäkter per månad är kortsiktigt till nackdel för företag som brukar sälja produkter, men ger på sikt stabilare prognoser över intäktsflödena, min anm).

Kommentarer till en bra översiktsbild på systemnivå
På en ppt-bild (se nedan) visade Stigson hur expertgruppen mejslat ut ett antal faktorer, som har betydelse för systemeffekterna av CE, en bild med rubriken Syfte och fokus. Här nämns ett antal viktiga perspektiv, som absolut har med CE att göra på en systemnivå, och som behöver hitta ansvariga och medverkande aktörer både på den operativa, entreprenöriella nivån och på en systemnivå för att inte ramla mellan stolarna. Staten – Delegationen – behöver precisera rollfördelningen kring dessa delar. Transporter, mätning, spårbarhet och kvalitetsfokus hör till de kritiska faktorerna för att CE ska utvecklas optimalt och i rätt tid.

Ur Peter Stigsons presentation

Internationalisering – men ha inte för bråttom!
Raul Carlsson, likaså verksam på RISE, var därnäst att presentera expertgruppen för Internationell harmonisering. En fråga Carlsson ställde var: Vilken information behöver nästa aktör i värdekedjan för att ta rätt beslut om en produkt? Gruppen lyfte också behovet av gemensamma definitioner och begrepp och tog upp behovet av nya avfallsklassningar som ett exempel. Idag är det inte tillåtet att exportera ”avfall” som egentligen är en resurs för någon annan. Behovet av en internationell standardisering av ”cirkulär potential” för ett material nämndes också, liksom behovet av system för spårbarhet och produktpass. Testbäddar var också något som efterlystes, liksom tvärsektoriella kontakter. (En reflexion från min sida är att det kan vara värdefullt att inte landa i standardiseringar för tidigt. Det är många okända parametrar i omställningen till en cirkulär, transparent samverkansekonomi och det finns befintliga aktörer som har ett egenintresse i att behålla marknadsandelar och inte släppa in nya aktörer, medan detta just ur samhällsperspektiv kan vara det optimala. Inte minst för att invänta och se var de nya mervärdena i det cirkulära flödet uppstår och hur och av vem de ska kapitaliseras och beskattas, min anm).

Normskiftesgruppen – kanske leta efter andra drivkrafter?
Lina K Wiles, från Elis Textil Service (f.d. Berendsen) kom därefter och representerade Normskiftesgruppen. Dagens konsumtion är hårt knuten till de varor som erbjuds. Var sker normförskjutningen? Lina K Wiles lanserade tanken att det sker i nätverken och i mellanrummen mellan strukturerna. Nära hälften av samhällets klimatpåverkan uppstår som en konsekvens av materialflödena, visade hon. Och klimatfrågan är starkt kopplad till hur vi kan frikoppla ekonomin från resursanvändningen genom att använda produkter klokare. Hur får vi människor att snabbt ändra sina beteenden och vilka omständigheter präglar genomgripande förändringar på samhällsnivå – detta var två av frågorna grupper arbetar med. ( Mitt inspel till gruppen får bli att en stark drivkraft på individnivå är att det nya både är och uppfattas vara bättre än den tidigare lösningen. När elektroniska betalningar är enkla och säkra behöver vi inte ständigt se till att vi har kontanter tillgängliga. När musiken finns trådlöst via en app blir det inte lika viktigt att äga en ljudanläggning och hundratals CD-skivor, osv. Det är inte troligt att pekpinnar och ”PK-elitens” värderingar slår igenom, snarare är det en utbredd känsla av att livet blivit lite enklare, lite bättre, som kan bli framgångsrik, min anm).

Textilier – och en kommentar om takten på omställningen
Birgitta Losman, hållbarhetsstrateg på Högskolan i Borås, bidrog så med ett intressant exempel ur en fallstudie kring textilindustrins omställning. Ett konkret förslag var att regeringen beslutar om utsortering av textilt avfall eftersom varje svensk slänger över 9 kg textil per år. Ett annat konkret förslag var att införa ett ”ROT”-avdrag för vård av textilier. Hon nämnde även vikten av att ta upp beteendefrågor i grundskolans hem- och konsumentutbildning. ( I så fall behöver detta även komma in på Lärarhögskolorna, skulle jag vilja tillägga. En annan reflexion som detta avsnitt ledde till från min sida är hur vi på samhällsnivå, på politisk nivå, ska välja ut de omställningssteg som blir optimala. Är det många små steg som gäller eller är det smartare att göra lite större, mer drastiska förändringar? Många tycks tro att smärre justeringar av det nuvarande är tillräckligt. Det tror inte jag. Av tidsskäl kommer de drastiska förändringarna allt närmare, i takt med att icke-besluten om klimatet respektive hoten mot ekosystemen fördröjer omställningen, min anm).

Testbäddar, produktpass, spårbarhet
I det panelsamtal som följde kom ett par intressanta tankar fram. Raul Carlsson betonade entreprenörernas roll, hur viktigt det är att engagemanget tar form och hittar nya affärsmodeller. Han lyfte behovet av testbäddar och värdet av att designers vågar lita på kvaliteten hos redan cirkulerade produkter, produktdelar och material. Här kommer ett system med produktpass och en tydlig spårbarhet in. (Men ingen nämner tanken på att helt förbjuda försäljning av vissa produkter som ett sätt att tvinga fram tjänstefiering och längre livslängd på produkterna, samt att tillverkaren tvingas ta fullt ansvar för sin produkt när den tjänat ut, min anm).

Bioekonomi – i skärningspunkten mellan särintresse och allmändito
Anna Wiberg från organisationen Bioinnovation, tog vid och representerade expertgruppen Bioekonomi i detta sammanhang. Hon räknade upp ett antal branscher som direkt och indirekt arbetar med råvaror och förädling av det som det biologiska kretsloppet ger som resurser. Det handlar om trä, livsmedel, papp, textil och mycket annat. Hur vi använder råvaran är centralt, påpekade Wiberg. (Hon kunde också ha nämnt hur värdet av det som produceras ska fördelas mellan aktörerna, min anm.). Ska byggnader kunna demonteras i framtiden behöver vi redan i byggnationen förbereda för detta. Och ska byggnader och lokaler användas mer flexibelt behöver vissa lagar och regler ses över, t.ex. när det gäller dagsljuskrav, nämnde hon. ( Däremot nämnde hon inte den pågående debatten om hur det dominerande skogsbruket i Sverige idag får allt svårare att benämnas hållbart i takt med att monokulturer och de kortsiktiga uttagen ur skogen riskerar att slå ut den biologiska mångfalden, min anm).

Förpackningar – ett tema för sig
I en kortare presentation om förpackningar beskrev Helen Williams, forskare från Karlstad, hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv på miljöklassningar av förpackningar och att det finns en risk för att förpackningens betydelse blir felvärderad om innehållet i förpackningen går till spillo för att förpackningen haft fel storlek eller inte varit anpassad för optimal hållbarhet för ett livsmedel etc. Det finns ofta flera perspektiv att väga in när förpackningar ska bedömas.

Vatten och Avlopp – från rening till resurs?
Anders Finnson, från Svenskt Vatten, redovisade expertgruppen för Hållbar och cirkulär VA. VA-branschen hanterar samhällets tillflöde av dricksvatten och frånflöde av avloppsvatten och dagvatten via sina reningsverk. Man vill nu betona sin roll i kretsloppet genom att benämna reningsverken resursverk. Det handlar om hur man utvinner biogas, som efter ytterligare rening utgör en bra resurs för transporter och värmeproduktion. Det handlar om hur man tar till vara spillvärme och låter värmen bli en del av fjärrvärmesystem etc. Det handlar också om hur ett renat avloppsvatten kan komma till ny användning i andra processer, samt om att ta till vara fosfor, kväve och kol (P, N, C) ur slammet. Anders Finnson talade även om att regeringen bör iföra en kvotplikt för återföring av reningsverkens fosfor till jordbruket. ( Fosfor och kväve är efterfrågat av jordbruket och reningsverken har ett kvittblivningsproblem, så här finns naturligtvis starka ekonomiska incitament från båda parter. Detta nämndes inte, och heller inte det stora bekymret att med slammet följer även andra ämnen, tungmetaller, kemikalier och hormonstörande ämnen, som vi definitivt inte vill ha in i livsmedelsproduktionen. Denna problematik togs över huvud taget inte upp, min anm).

Metaller och mineraler behöver cirkuleras
Per Storm från EIT Mineraler redovisade nästa expertgrupp, som arbetar med metall- och mineralflöden. Föga förvånande ville gruppen öka brytningen av efterfrågade metaller och samtidigt öka återvinningen för att säkra tillgången på mineral och metaller. Gruppen är relativt nystartad och var inte klar att komma med tydliga förslag, men en detalj fångade jag upp och det är just att avfallslagstiftningen bromsar möjligheten att exportera skrot, som skulle kunna vara en produktionsresurs någon annanstans. i den efterföljande paneldiskussionen framkom att pandemin skapat en större medvetenhet om samhällets sårbarhet, värdet av inhemsk produktion och att digitaliseringen skapar nya möjligheter.

Designerna kommer att styra hur bra detta går
Thomas Nyström redovisade expertgruppen för designprinciper. Flera talare nämnde under dagen hur viktigt det är att produktdesignen inkluderar ett perspektiv, där de cirkulära principerna finns med. Lång livslängd, demonterbarhet, moduläritet osv nämndes, men även att i ett tidigt skede fånga in hur nya affärsmodeller och systemtänkande kan inkluderas i designen så att produkter och dess användning tillsammans blir optimerade utifrån klimat- och miljöperspektiv. Han nämnde även värdebevarandet som en viktig parameter och att digitaliseringen kan minska behovet av fysiska produkter. Men att ett bekymmer kan finnas när nya mjukvaror inte går att ladda ner till äldre produkter. Med exempel från telecomindustrin pekade Nyström även på hur olika industrin och lagstiftaren ser på rimlig produktlivslängd. Avslutningsvis listade han åtta förslag till Delegationen, som dock ännu inte blivit färdigdiskuterade i gruppen. ( Med ord som värdesystem och affärsekosystem har gruppen närmat sig synen att konkurrensekonomin behöver ersättas med en transparent samarbetsekonomi för att fullt ut ta till vara potentialen i CE. Men riktigt så formulerar man sig inte, ännu, min anm).

Industrin vill vara med, men har man kompetensen?
Mats Lundin, programansvarig vid den nationella samverkansnoden SuPr, som står för Sustainable Production, hållbar produktion, och som representerar ett antal industriföretag, myndigheter och organisationer, kom härnäst. Mats Lundin pekade på det gruppen hade identifierat av viktiga funktioner: att ha produktionsprocesser för cirkulerbara material och komponenter, att enas om standardisering och mätbarhet för att cirkularitet ska bli möjlig, samt en riktad utbildningsinsats för industriverksamma för att bredda och fördjupa förståelsen för de cirkulära processernas betydelse och konsekvenser. Industrin är ovan att tänka cirkulärt, medgav Mats Lundin, men pekade samtidigt på behovet av att definitioner av material måste knytas till LCA:er och ett sätt att synliggöra kvalitetsskillnader mellan jungfruligt och cirkulerat material, liksom att de cirkulära processerna ofrånkomligt innebär mer logistik. Att kompetensen och förståelsen hos stora delar av industrins personal behöver förstärkas och utvecklas nämndes också. ( I ärlighetens namn måste väl ändå nämnas att det är helt andra kvalifikationer hos personalen som i decennier har varit mer efterfrågade än hur man förlänger livslängden på produkter. Det har ju snarare handlat om att internt effektivisera och att massproducera, att jaga ören och sekunder i processerna och att göra produkterna ”tillräckligt” bra så att kunderna inte klagar för mycket. Det är en helt annan kompetens att ha fokus på lång livslängd, energisnålhet i nyttjandefasen, optimering ur modularitetsperspektiv osv. Det kan även vara internt komplicerat att utmana de rådande beslutsstrukturerna och att föreslå andra produktionssätt, som dessutom riskerar att fördyra produktionen kortsiktigt. Det är inte alla företag som har högt i tak och är förändringsbenägna…, min anm).

Upphandlingsgruppen tycks vara redo, men hur snabbt går det?
Karin Peedu från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, var nästa person på listan och hon representerade Upphandlingsgruppen. Efterfrågan via offentlig upphandling har mycket stor betydelse. Det offentliga står för en femtedel av Sveriges BNP. Karin Peedu visade en översiktsbild över 28 mål och strategier som bygger på en modell från Belgien (se bild nedan) och kan vara ett stöd för att inte tappa bort någon aspekt av det som CE kan bidra till. Karin Peedu nämnde också att Upphandlingsmyndigheten, Vinnova och PRV fått ett regeringsuppdrag att bilda en innovationsupphandlingsarena. Vidare nämnde hon projektet RE:Source som en förebild och pekade på bygg- och anläggningsbranschen som en bransch som borde kunna komma igång relativt snabbt. Det finns också hinder kring hur kommuner och regioner har möjlighet att avyttra medicinteknisk utrustning som blivit stående. Avslutningsvis hade hon skarpa förslag till lagtext, som bl.a. innebär att en upphandlande myndighet SKA beakta klimatet vid upphandling, samt att det ska utarbetas riktlinjer för hur dessa krav ska tillämpas. ( Mitt intryck är att upphandlingsansvariga inser och förstår vikten av att upphandlingen sker på rätt sätt, att det kan hjälpa flera branscher att ta fram lösningar som kan ingå i en CE. Karin Peedu nämnde i panelsamtalet mitt favoritexempel Spotify som en tankemodell för hur vi relativt snabbt kan hitta fördelarna med en tjänst istället för produkter. Och det borde vara väldigt intressant för offentliga aktörer att upphandla tjänster istället för produkter, men det finns en inbyggd tröghet i alla organisationer. Frågan är hur det ska gå till att tjänstepersoner i det offentliga ska uppmuntras att göra något annat än de brukar göra? Göteborgs Stad ligger långt framme i arbetet för CE – det kan vara ett tips…, min anm).

Mål och strategier för cirkulär upphandling

Återbruk, delningsekonomi och gränsdragningar
Sebastian Holmström, hållbarhetschef på Inrego var näste talare som representant för Återanvändningsgruppen. Han tryckte på behovet av en klok design, att lång livslängd behöver preciseras, liksom mätbarhet i värde hellre än i ton. Grön skatteväxling och skattelättnader för reparation var annat han nämnde. Sebastian Holmström betonade även att begreppet återbruk i sin tur är en del av cirkulär konsumtion, där han såg delande, uthyrning och reparationstjänster som naturliga delar, liksom värdebevarande arbete. Han såg hinder i mätbarhetsfrågorna, logistik och att det idag är billigare att köpa nytt än att reparera viss produkter. Han efterlyste även användbar statistik från SCB när det gäller CE och återbruk. (I min värld sätter återbruksdelen av konferensen fingret på en öm punkt: avsaknaden av en enhetlig övergripande definition av vad CE ska stå för ur statens perspektiv. Ingår delande-ekonomin eller inte? Är alla reparationstjänster en del av CE? Eller bara vissa? I vilka moment eller skeden ska värdet av en cirkulär tjänst eller produkt synliggöras och beskattas? Och att dessa behov av definitioner och preciseringar behöver fångas upp på överordnad nivå, så att lagstiftningen går i takt med hur samhället – på EU-nivå – ställer om – det är som jag ser det helt avgörande. Återbruk och alla de tjänster som återbruk kan inkludera ska heller inte undantas från momssystemet utan snarare utgöra fundament för en ny cirkulärt anpassad beskattning, eftersom momsen i sin nuvarande form är helt linjär till sin uppbyggnad, min anm).

Hoppfullt om SME-företagens roll
Elin Bergman från Cradlenet var sist ut av talarna. Hennes grupp inkluderade ett 60-tal personer och var därmed den största expertgruppen. Fokus här var små och medelstora företags (SME) roll för framväxten av CE. Gruppens redovisning stack ut, minst sagt. Man vill se ett mål när Sverige ska vara cirkulärt (år 2040). SME:er utgör en överväldigande del av alla företag i Sverige och kommer att vara avgörande för omställningen. Bland förslagen från gruppen fanns utbildningssatsningar, bildande av en nationell samverkans- och kunskapsplattform, ekonomiska incitament för att få fler att välja ”rätt”, införande av ett cirkuläritetsindex, reklamförbud för klimatskadliga produkter, end-of-waste-information på produkter, nya lånesystem och stöd för omställning, utveckling av offentlig upphandling i mer innovativ riktning, komplettera befintliga produktmärkningar med cirkulära kriterier och mätetal och att man vill se en nollvision för avfall.

Slutkommentarer
Förutom mina insprängda kommentarer och det jag i en annan text beskrivit som sådant som saknas vill jag tillfoga följande. Arbetet går framåt, men Sverige och världen skulle vinna på att staten genom sin delegation preciserade rollfördelningen. Vem är det som förväntas göra vad? Innovationer växer bäst underifrån. Omställning av företag sker naturligt internt och i samverkan med företagets värdekedjor. Nedläggning av företag, som inte kan släppa taget om sina linjära processer, måste också kunna diskuteras. Det behövs en offentlig diskussion om hur omställningen påverkar samhället och hur var och en kan bidra till att omställningen blir snabb och framgångsrik. Vi klarade varvsnedläggningen på 70-talet. Nu är det ett annat varv som ska växa, det varv som har med produktcykler att göra och som kommer att spela roll för hur vi synliggör värdet av produkter och tjänster och därmed hur vi i enighet fördelar kostnader, intäkter, skatter, ägande, vinster och jobb. Målbilden behöver bli tydlig och gemensam för en så stor del av befolkningen som möjligt. Som ett av världens rikaste länder måste vi också kunna gå före i omställningen och visa vägen för andra. Vi måste inse att under cirka 100 år har vi betett oss som om planeten vore oändlig. Det är den inte. Vi har de resurser som finns och de processer som solen och biosfären skänker oss. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle inom ramen för vad naturen säger till oss.

Länktips:
http://christerowe.se/2021/12/nr839-cirkular-ekonomi-konferens-som-missade-helheten/

Cirkulär ekonomi: Konferens som missade helheten

Den 30 november tog jag och knappt ett hundra andra personer del av en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi. (Länk till en sammanfattning av innehållet samt kommentarer, se nedan). Delegationen har ett dussintal expertgrupper kopplad till sig, olika experter från branscher och organisationer som på olika sätt vill främja utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Konferensen var ett led i arbetet att kunna lämna in en årlig rapport den 1 februari 2022. Det var påtagligt mycket information och många kloka tankar som förmedlades på 4-5 timmar. Samtidigt blir bilden allt mer ihålig. För mitt i allt det kloka saknas avgörande ställningstaganden och preciseringar. Kanske kommer de senare.

En liknelse
Tänk en organisation som ska planera en ny stad. Ett dussin grupper får hand om olika delar. ”Jag vill bidra med hur man bygger trottoarer”, säger någon. ”Jag kan optimera busshållplatser och trafiksystem”, säger en annan. ”Jag vet hur man organiserar ett köpcentrum”, säger en tredje. Tolv olika grupper går med engagemang in sin uppgift. Nu ska vi utforma en ny stad, tänker alla, och ger sig i kast med uppgiften. Men blir resultatet en vacker, fungerande stad för tusentals boende och yrkesarbetande för det? Så ungefär uppfattar jag Delegationens förhållningssätt till den nya, bättre ekonomi de vill utforma. Viktiga delar ingår, men helhetsgreppet saknas.

Frågor som måste ställas
Allt är naturligtvis inte fel. Många av expertgruppernas bidrag och lösningar är väl genomtänkta. I en separat refererande bloggtext ska jag redovisa det jag uppfattade som extra viktigt att inte tappa bort. (Se länk nedan för att läsa den versionen, när den är klar). Men här några av de viktigare perspektiven som helt eller delvis lyste med sin frånvaro, och som därför urholkar Delegationens trovärdighet.
– Hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill ha Cirkulär Ekonomi (CE)?
– Hur ser tidsaxeln ut? När är CE mainstream?
– Var finns ekonomerna? Ingen grupp tacklar ekonomin ur alla tänkbara perspektiv, exempelvis hur dagens gratis sorteringsarbete ska kalkyleras?
– Hur förhåller sig CE till delningsekonomin och andra dellösningar?
– Vilka av de idéer och lösningar man arbetat med i Finland, Nederländerna och på andra ställen är direkt applicerbara på Sverige och hur ska arbetet synkroniseras på EU-nivå?
– Varför är inte Ellen MacArthur eller någon från hennes organisation huvudtalare på en årskonferens?
– Varför har man fortfarande inte satt ner foten och formulerat en tydlig definition av vad CE ska innebära?
– När tänker man på allvar diskutera de långsiktiga konsekvenserna av CE i form av en minskad och ändrad innebörd och betydelse av ägandet och de nya rollfördelningar som uppstår ur en tjänstifierad ekonomi?
– När tänker man diskutera skatter, momsfrågan och att det blir kontraproduktivt att kräva momsbefrielse på CE om denna ekonomi ska bli mainstream? Vi behöver ju dessutom en helt annan moms när CE är etablerad.
– Transparens och samverkan i alla värdekedjor blir nödvändiga. Hur förändrar det konkurrensekonomin när den ersätts med en samarbetsekonomi?
– Hur ska värdestegring kapitaliseras längs en värdekedja, när producenter och konsumenter blir prosumenter och alla behöver vara medagerande – vad innebär det får vår syn på ”lönsamhet” och ”vinst”?
– Vad innebär det för företagen att lång livslängd och försäljningsförbud på vissa produkter tvingar dem att ta betalt per nyttjade eller nyttjandetid?
Listan kan fortsätta lika länge till – men detta är några av de viktigare frågor som måste ställas.

Exempel: Bilägande blir bilnyttjande och följderna av det
Det finns viktiga systemmässiga synergier att ta vara på. När elbilen slår igenom, och definitivt när självförande bilar är vanliga, finns all anledning att förändra bilägandet till ett bilnyttjande. Då frigörs garage och parkeringar, vi får bättre nyttjande av producerade fordon, vi får större flexibilitet på nyttjandesidan och kan välja fordon efter behov, öka samåkning i förvalda konfigurationer, kombinera varutransporter med person-dito och luckra upp definitionen av vad som menas med ”kollektivt” resande. Städerna skulle bli mer tillgängliga och inte fyllas med unika fordon. Framkomligheten och trivseln i städerna skulle öka. Så om CE slår igenom kommer det att ha stor betydelse för hur vi betalar för att transportera oss och våra varor. Nya tjänsteföretag kommer också att se dagens ljus när bilägandet ersätts med ett bilnyttjande. Inte för alla människor, inte på alla orter och inte 100-procentigt, men det kan bli som Spotify i relation till försäljning av CD-skivor.

Suboptimering är dyrt och spiller tid som vi inte har
Det är för dessa samhällsförändrande effekter som CE är så avgörande, att vi ser på resurser, energi, ägande, vinst och ekonomi på ett helt nytt sätt. Och därför är det så avgörande att Delegationen gör rätt saker i rätt ordning och inte fokuserar på detaljer innan helheten klarnat. Det finns så mycket kompetens och bra lösningar att ta vara på så det är synd att Delegationen inte prioriterar rätt. Suboptimering och att ge varje delintresse alltför stort inflytande i ett tidigt skede blir bara dyrt och omständligt att korrigera senare. Dessutom har vi ont om tid om vi ska koppla ihop CE med klimatfrågan och det måste vi.

Länktips till en sammanfattning av konferensens innehåll, samt kommentarer: http://christerowe.se/2021/12/nr840-cirkular-ekonomi-delegationens-konferens-30-nov-med-kommentarer/

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delB)

Jag läser årsrapporten från Delegationen för Cirkulär ekonomi daterad april 2021 och redan i de inledande orden från ordföranden Åsa Domeij fastnar en tydlig bild av att huvudfokus i Delegationens arbete är kvalitetssäkrade kretsloppslösningar. Inget fel i det, men det är som jag beskrivit på annan plats (länk se nedan) inte tillräckligt för att den linjära logikens avigsidor ska elimineras, eller ens för att sjösätta den cirkulära ekonomin.

Tio förslag, men ingen helhet
Inledningsvis lyfter rapporten fram tio delförslag, som drar åt rätt håll och bidrar till att stärka framväxten av en cirkulär ekonomi. Avgörande är naturligtvis om just dessa tio förslag är de viktigaste att prioritera om syftet är att effektivt och skyndsamt åstadkomma ett systemskifte, där avfall ses som resurser, där livslängden på produkter och material förlängs, där nyttjande blir viktigare än ägande och där värdet av material och produkter bygger på en annan dynamik än att kortsiktigt maximera företagsekonomiska fördelar på bekostnad av samhällsekonomiska nackdelar. Tyvärr blir mitt intryck att de tio förslagen bara är bra, men inte tillräckligt genomgripande för en omställning av samhället.

(Kort om sidhänvisningar. PDF-dokumentets sidnumrering gäller här i min text eftersom rapportens originalnumrering är motsägelsefull. Efter sidan 4 kommer sidan 3…. ).

Några exempel på vad som är bra i rapporten:

  1. Designfasens betydelse – förslagen kopplade till att stärka designarbetet för att nya produkter, tjänster och affärsmodeller ska kunna räknas till cirkulär ekonomi.
  2. Behovet av ett samordnande nav.
  3. Behovet av utbildningar och stödprocesser på regional nivå.
  4. Vikten av att myndigheternas upphandling styr mot de cirkulära lösningarna och att man aktivt letar ersättningsprodukter när en produkt innehåller farliga kemikalier enligt EU:s REACH-lista.
  5. Att långsiktig miljönytta överordnas miljönormer i de sammanhang där dessa ställs mot varandra.
  6. Införandet av ett ”Cirkulärt lyft” och finansiella stöd primärt för att hjälpa SME-företag.

Här följer mina valda utdrag ur rapporten. Rapporten i sin helhet finns på länk nedan.

Designfasens betydelse – bra!
På sidan 9 börjar rapporten bra. Det talas om designfasens betydelse, om paradigmskifte, om ett förlängt liv och återvunnet material av god kvalitet som blir billigare än jungfrulig råvara. Det är lätt att hålla med om allt detta. Man föreslår ett nytt nationellt miljömål som handlar om resurseffektivitet. Och på sidan 11 presenteras ett förslag från expertgruppen med designfokus som även lutar sig mot Ellen MacArthur Foundation i det man föreslår. Se bild.

(Ur årsrapporten, från Ellen MacArthur Foundation)

Kanske hade det varit tydligare i schemat ovan om det framgick att design enligt punkt 1 handlar om att maximalt bortse från tidigare strukturer, att tänka outside the box och att se möjligheterna i en ”icke-produkt” eller en virtuell tjänst…

Fristående nav?
Rapporten föreslår att en lämplig myndighet ges uppdraget att verka som ett samordnande nav för design för CE. Ännu bättre hade varit att föreslå bildandet av ett fristående nätverk så att inte de formella och befintliga strukturerna får möjlighet att lägga ”locket på” en nödvändig funktion. Ett fristående organ, kanske enligt modell från belgiska Leuven, skulle vara mer spännande att ge denna uppgift.

Innovativa plattformar – kommer de att kunna utmana strukturerna?
På sidan 12 betonar rapporten behovet av relevanta utbildningar och stödprocesser på regional och lokal nivå. Det intryck man får är att Delegationen vill att regionerna, kanske tillsammans med högskolor och Science parks formerar innovativa plattformar för utbildnings- och utvecklingsbehovet inom design för CE. Min tveksamhet inför detta handlar om i vilken utsträckning de befintliga strukturerna på näringslivssidan, inom högskolor och andra organ kommer att bejaka innovationer som förändrar förutsättningarna för de befintliga materiella och finansiella flödena.

Digital resursportal som påminner om Ledningskollen, nja…
På sidan 13 föreslår Delegationen formeringen av en gemensam digital resursportal, där avfallets lämplighet på ett enklare sätt kan kategoriseras och följas upp. Man nämner Post – och Telestyrelsens ”Ledningskollen” som en förebild, där nedgrävda kablar synliggörs innan någon kabel skadas av en grävmaskin.  Det är möjligt att en sådan satsning kan vara en hjälp, men skillnaden är naturligtvis att i Ledningskollen står stora kostnader på spel om en kabel skadas. Motsvarande incitament saknas troligen när det gäller avfallskriterier.

Returer löser kanske dagens behov, 
men hur blir det med morgondagens?
Längre ner på sidan 13 föreslår delegationen att fler förpackningar ska ingå i retursystemet. Man nämner dryckesförpackningar med ursprung i andra länder. Jag ställer mig tveksam till att en sådan förändring tillhör de åtgärder som på allvar utmanar det linjära material- och ekonomisystem vi har idag.

Ökad konkurrenskraft är nog bra, men varför inte en global ansats?
På sidan 14 föreslår Delegationen olika insatser för att öka konkurrenskraften hos återvunnet material i jämförelse med jungfruligt. Man vill utreda kvotplikt, återvinningscertifikat och Bonus-Malus-system för olika materialtyper. Ska vi komma till rätta med det enorma läckaget av icke-organiska produkter till biosfären är detta nödvändigt. I vilken utsträckning och när dessa åtgärder så småningom sjösätts är det fortfarande oklart vilken systemförändrande sprängkraft de kommande åtgärderna har. Kanske kan det visa sig. Varför nämner man inte internationell samordning i detta avsnitt? Alla länder har problem på det här området.

Fosfor och kväve – inte riktigt så enkelt som rapporten beskriver det
På sidan 15 vill man utreda kvotplikt för plast, fosfor och kväve. Kväveåtervinningen tänker man sig från avloppssystemen. Här finns naturligtvis viktiga invändningar att tillföra. Avloppsvattnet är kontaminerat med tungmetaller och det finns starka skäl för att inte sprida t.ex. kadmium på åkrarna. Rapporten nämner inte denna intressekonflikt. Istället nämns en bakteriefri kväverening som skulle kunna reducera läckaget av lustgas. Skrivningarna på detta område hade kunnat kompletteras med noteringar om den generella problematik som föreligger, och som de kommunala reningsverken oftast väljer att tona ner eller helt bortse ifrån.

Upphandling – ja, momssänkningar – nej inte långsiktigt
Från sidan 19 och framåt tar rapporten upp ett antal förslag som har att göra med myndigheters upphandling och hur staten kan vara föregångare på detta område. Allt som nämns kan vara viktiga delar och det är helt korrekt att det offentliga agerar föregångare på området. Mer tveksam blir jag till de momssänkningar som nämns på sidan 21. Om man menar att cirkulär ekonomi ska ersätta en linjär ekonomi måste vi långsiktigt sträva efter att ha en fungerande momsbeskattning. När reparationer förses med en lägre momssats signalerar det undantag snarare än regel.

Materialflödeskartläggning ja, men hur balansen ut mellan intressena?
På sidan 23 inleds ett avsnitt som handlar om giftfria, cirkulära kretslopp. Man föreslår en kartläggning av materialflöden i samhället. Man hänvisar till Ingenjörsvetenskapsakademins tidigare projekt ”Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi”, som behandlade fem olika flöden med stora volymer. Nu skriver man: ”Delegationen ser stor potential med en utökad nationell kartläggning av fler resursflöden i Sverige för att peka på just affärsmöjligheter men även för att möjliggöra utformningen av rätt typ av styrmedel för en resurseffektiv cirkulär ekonomi.” Tyvärr fångar man inte upp den kanske mest intressanta aspekten av resursflödesanalysen, nämligen för vem och när olika värden ska tas till vara. Hur ser ”affärsmöjligheterna” ut, när den traditionella ekonomins polaritet mellan köpare-säljare och produkt-avfall förändras? Vem ska tjäna vad i vilket läge och hur kommer samhällsnyttan in och balanserar företagsnyttan? En förutsättningslös analys från någon av våra Handelshögskolor hade varit intressant att föreslå i detta sammanhang.

Tidsdimension – men inget om motstridiga intressen
På sidan 25 berör rapporten behovet av en tidsdimension i kartläggningen av resursflöden, och det är naturligtvis bra. Man nämner faktiskt även kostnader för samhället och för näringslivet i samma mening. Tyvärr utvecklas inte tankarna kring tidsperspektiv och motstridiga och var för sig legitima intressen ur detta.

Uppströmsarbete är viktigt
I ett avsnitt berör man också hur viktigt det kan vara att bryta recirkulationen av farliga ämnen i kretsloppet. På sidan 26 kommer man in på mätbarhet och behovet av att synliggöra hur stor del av ekonomin som kommer från linjära respektive cirkulära flöden. Man anser även av certifieringen ska stimuleras genom att bygga vidare på ISO 14020. I detta sammanhang tar man också upp behovet av internationell samordning av spårbarhetslösningar. Man nämner nomenklatur som en viktig aspekt att synkronisera. Vidare vill man göra det till en standard att välja ersättningsprodukter när offentliga huvudmän beställer produkter som inkluderar kemikalier och ämnen som står på EU:s Reach-lista.

Viktiga delfrågor som behöver fortsatt uppmärksamhet
På sidan 32 föreslår man stöd för storskalig textilåtervinning. Man resonerar även kring ”end-of-waste”-problematiken och tar bygg- och anläggningsbranschen som exempel på branscher där det krävs tydligare regler och praxis för vad som ska klassas som avfall respektive användbar resurs. På följande sidor tar rapporten upp detaljfrågor kring bestämmelser och undantag som kräver en djupare kunskap än vad undertecknad besitter. Intrycket är att det finns ett antal bestämmelser som införts som delvis motverkar syftet med att underlätta för en cirkulär ekonomi. Och att det kan behövas en eller flera genomlysningar för att underlätta för företag i berörda branscher att göra rätt.

Miljönytta viktigare än miljönormer
På sidan 35 hamnar anläggningsbranschen i fokus. Ett intressant avsnitt berör prioriteringen mellan miljönormer och miljönytta, där Delegationen förordar att den långsiktiga miljönyttan blir överordnad miljönormerna. Utan att ha studerat frågan i detalj känns det mycket lovvärt att hellre se till att godkännandeprocesser inkluderar spridningsrisker och total exponering än till punktvis insats av ett ämne. Helhetsgrepp saknas i många sammanhang och detta känns spontant som ett steg i rätt riktning. Man förslår också en lagöversyn så att miljöbrott oftare kan beivras. På sidan 36 exemplifieras behovet av att det nya EU-direktivet om att sortera byggavfall från augusti 2020 saknar sanktioner för den som vägrar sortera ut de fraktioner som direktivet nämner.

Finansiellt stöd kommer att behövas, vad händer med förtida 
avskrivning?
På sidan 38 diskuteras innovationer och cirkulära affärsmodeller. Rapporten konstaterar ”Att fortsätta i en linjär ekonomi men med högre grad av återbruk och återanvändning är inte detsamma som att ställa om.” Kommentaren känns som en förlängning av det som ofta kommer till uttryck i den allmänna debatten: ”Ja, jag källsorterar, så jag bryr mig om miljön….” . Man nämner specifikt SME-företagens behov av stöd, eftersom de själva ofta inte har resurser att forma det nya. På sidan 39 föreslår man att regioner och kommuner får möjlighet att stödja företag inom det man kallar ett ”cirkulärt lyft”. På sidan 40 nämner man behovet av finansiella stöd eftersom uppskalning ofta innebär extra kostnader. Helt korrekt nämner man det glapp som finns när det gäller riskkapital:
” Kapitalbehoven är ofta för stora för de statliga bidragen, för små för de offentliga investeringsbankerna och de institutionella investerarna, och för nya och okända för affärsbankerna. Det privata riskvilliga kapitalet når inte heller fram.”

Nya företag eller de befintliga?
Det kan noteras att rapporten inte berör frågan om det är nya företag som ska stå för förnyelsen, eller om det är de befintliga som ska ställa om sin verksamhet. Man nämner heller ingenting om förtida avveckling av produktionsresurser eller maskiner, som eventuellt inte fungerar i den cirkulära affärsmodellen. Vem ska ta kostnaden för att i förtid bokföra en maskin som avskriven, trots ett kvarvarande restvärde i bokföringen? Inte heller nämns behovet av att utbilda långivare och banker.

Mätbehov – men vad?
På sidan 41 föreslår man ökade resurser till forskningsfinansiering av demonstratorer för mätning av cirkulär ekonomi. Kanske är det bra, men jag får känslan av att det först kan vara bra att klarlägga vad som ska mätas, i vilket syfte och i relation till vad, och för att säkerställa vilken utveckling? Det är bra att mäta, men hur vet vi att vi mäter rätt parametrar och vad menas med rätt?

Sverige kan gå före
Sverige kan gå före, menar rapporten, inte minst genom att vi har ett kommande EU-ordförandeskap och en möjlighet att koppla ihop cirkulär ekonomi med klimatåtaganden och ett starkt socialt ansvarstagande. Man pekar på den biobaserade exportindustrin som en nyckelbransch i sammanhanget för att öka exporten. Troligen menar man biologisk råvara som alternativ till fossilbaserad. På sidan 44 nämner man områden där Sverige kan gå före i samarbetet inom EU. Det första man nämner är att driva på att EU antar en norm för hur mycket returplast som ska finnas i plastflaskor. Det andra man nämner är en sanktionsavgift för import av produkter som innehåller i EU förbjudna kemikalier. Problemet är den ökande andelen privatimport genom e-handel. Sverige bör verka för ett utökat producentansvar för vatten, anser Delegationen.

Börja i rätt ände
I relation till EU hade det varit lämpligt att lyfta behovet av samordning och samarbete, istället för att peka på ett par viktiga delfrågor. (Det är som att börja en städinstruktion med ”Dammsug i hörnen, där det samlas damm” istället för ”Ta fram dammsugaren och kolla att påsen inte är full”).

Rita upp kartan
För det fortsatta arbetet vill Delegationen förstärka kansliet med kompetens inom SME och konsumtion. På sidan 48 föreslår man även en ”Kickstart Cirkulär ekonomi” som hjälp till SME-företag. Man ser också en roll som nav för nätverk för kommuner som vill arbeta med Cirkulär Ekonomi (CE). Men innan SME-företag och kommuner tar tag i Cirkulär Ekonomi borde det finnas en heltäckande beskrivning av vad Cirkulär Ekonomi innebär, hur Delegationen och regeringen ser på CE som en konkret omställningskraft, vem som förväntas göra vad och hur tidsplanen ser ut just nu. Det är svårt att orientera sig när Delegationen själva valt att bara fokusera på delar av det som CE kan innebära.

Nederländerna och KOMET-försök
På sidan 52 lyfter man en idé från Nederländerna om en ”Green Deal”. Det är egentligen den enda gången man nämner något initiativ från utlandet. I ett annat avsnitt beskrivs hur Kommittén för teknologisk innovation och etik (KOMET) har föreslagit en metodik för att stimulera framkomsten av nya lösningar. I korthet handlar det om att främja försök som utvecklingsmetod. Kanske har någon insett att det budgetstyrda arbetet i offentlig verksamhet begränsar möjligheterna att göra det oplanerade. En liten ljusglimt i det stora komplexet.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Mina generella invändningar mot rapporten (del A) här

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delA)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har nyligen släppt sin årsrapport. Den är ett fall framåt, jämfört med vad Delegationen tidigare har presenterat. Men det räcker inte. Sverige kan bättre. Ska Cirkulär Ekonomi bli en game-changer för resursfrågan, för högre kvalitet på produkter, för minskade utsläpp, för färre transporter, för fortsatt välfärdsutveckling och för att samtidigt bidra till en mer rättvis global välfärdsfördelning måste ansatsen bli vassare.

Samarbete och de vita fläckarna
Sverige kan inte ensamt driva fram den cirkulära ekonomin så att den på allvar kan ersätta den rådande linjära motsvarigheten, vars negativa konsekvenser blir allt mer uppenbara. Vi behöver samarbeta med våra nordiska grannar, med föregångarländer inom EU och själva bli bra på att både skapa, driva och beskriva processerna samtidigt som vi håller noga koll på vad som återstår att göra och vem som förväntas göra det som riskerar att inte blir gjort. Att tydligt ringa in dessa vita fläckar är avgörande för att omställningens – ännu inte föreliggande – helhetsstrategier och heltäckande handlingsplaner ska kunna bli framgångsrika.

Ska linjär och cirkulär ekonomi växa sida vid sida?
Min tidigare kritik av vad som saknas i Delegationens omställningsarbete kvarstår till stora delar fortfarande. Ännu har man inte satt ner foten kring vad som egentligen avses med cirkulär ekonomi. De definitioner och avgränsningar som skulle kunna vägleda andra aktörer saknas.  Det är fortfarande oklart varför man inte preciserar om den cirkulära ekonomin ska samexistera med den linjära, eller inte, och hur länge både den linjära och den cirkulära ekonomin förväntas fungera sida vid sida. Man har inte inkluderat någon tidsaspekt eller tänkt ambition på hur snabbt omställningen ska ske, inte heller vem som har vilken roll i omställningen eller vilka motkrafterna till omställning kan vara och hur starka dessa är.

Cirkulär ekonomi utan ekonomi?
Det saknas i årsrapporten ett tydligt ekonomiavsnitt, som skulle kunna reda ut begreppen. Det handlar om hur dagens gratisarbete runt avfallet ska bytas ut mot ett kostnadskrävande transport-, sorterings- och renoveringsarbete, dvs up-cycling, hur den ekonomiska dynamiken kan se ut mellan olika intressenter, dvs för vem som ett ekonomiskt spelrum uppstår. Det handlar också om vilket nytänkande banker och kreditinstitut behöver ta till sig och utveckla, hur ägandet och bokföring påverkas, hur ekonomiska kalkyler för samhällsekonomin, företagens ekonomi respektive en typisk privatekonomi samspelar, prioriteras och påverkas tillsammans och var för sig. På ett par ställen i rapporten nämns momsfrågan, men inte ur ett generellt cirkulärt eller ett EU-perspektiv. Man nämner momssatser som incitament, men det förs inget resonemang om behovet av två parallella momssystem, som aktörer kan välja att ingå i beroende på om transaktionen ingår i en linjär avfallsekonomi eller i en cirkulär resursekonomi.

”Spotify för allt”
Ansvarsfrågor, försäkringsfrågor, kvalitetssäkring och legala frågor tas bara upp fragmentariskt utifrån enstaka exempel, men inte som de generella frågeställningar de är. Man snuddar vid idén om att förbjuda försäljning – dock utan att nämna denna idé i klartext – i ett avsnitt på sidan 30 i rapporten, där man vill se en utredning om ett fullt ekonomiskt och miljömässigt producentansvar. Man tar inte chansen att bjuda in någon bransch att bli föregångare på principen om ”Spotify för allt”, dvs att det som säljs är nyttjandet, inte ägandet. Det hade kunnat gå fortare om en viss bransch blir ”försöksbransch” för att testa idén om att undvika/förbjuda produktförsäljning för att istället erbjuda flexiblare abonnemangstjänster. Mitt intryck är att delar av industrin är redo att ta det steget, eftersom det ger fördelar för kvalitet, livslängd, kontroll över produktstatus, kundtrogenhet, miljöfördelar och stora fördelar för nyttjaren. IKEA har t.ex. aviserat att man tänker vara cirkulära till år 2030. Ska industrin göra det som våra myndigheter inte ens förmår att formulera?

Varför så få utländska exempel?
Av utländska exempel och föregångarna nämns egentligen bara Nederländerna, trots att t.ex. Finland har hållit på under längre tid med sitt utvecklingsarbete för Cirkulär Ekonomi.

Delningsekonomi och ägande?
Delningsekonomin nämns inte och därmed heller inte gränsdragningsfrågorna kring vad som ska vara skattebefriat eller inte, respektive hur framväxten av delningsekonomin kan stödja den cirkulära ekonomin och vice versa. Man för heller inget resonemang kring hur ägandet som princip påverkas av den cirkulära ekonomin och vilka konsekvenser detta får på juridikens område.

Expertgrupper visar på stuprörstänket
De expertgrupper man knutit till sig representerar olika branscher och dessa gruppers förslag blir tyvärr till viss del exempel på särintressen. Oemotsagt får t.ex. de kommunala VA-verken föreslå återföring av avloppsslammets fosfor och kväve utan att nackdelarna med denna hantering nämns, t.ex. kontamineringen med tungmetaller. Rapporten säger t.o.m. i klartext att ingen sammanvägning har skett mellan expertgruppernas förslag. (På sidan 8 står: I Delegationens överläggningar ingår systemperspektivet, men Delegationen har inte gjort en metaanalys av hur väl förslagen samspelar. Det ingår inte i uppdraget). Stuprören dominerar.

Tillsammans är vi starkare och snabbare
Om jag hade fått välja hade jag prioriterat att samköra utvecklingsarbetet med åtminstone de nordiska länderna, Nederländerna och Storbritannien för att synkronisera förslag, skatter och andra principer. Detta eftersom samordningen bara blir mer komplicerad när den ska genomföras när varje land redan har sina lösningar igång. Det blir bara dyrare och mer omständligt, inte minst när det gäller lagstiftningen. Vidare hade jag varit noga med att, tillsammans med andra länder, sätta en grundstruktur för definitioner, konsekvenser och vilka delområden som behöver fortsatt analys. Detta framför allt mot bakgrund av hur en sund balans ska uppnås mellan företagsnytta, individnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Sveriges ekonomi är sammanflätad med omvärlden och vi kan inte uppfinna ett alldeles eget hjul och hoppas på det bästa. Vårt hjul måste snurra tillsammans med de övriga och göra maximal nytta på kort tid. Det finns inte tid att göra mängder med omtag för att ”det inte ingick i uppdraget….”. Det behövs en checklista för allt som ännu inte är klarlagt och påbörjat.

Betyget för denna årsrapport blir knappt godkänt.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Min sammanfattning av årsrapporten (del B) här