Den sista flytten ─ vad ska man tänka på?

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 tog upp många olika aspekter av det som har med äldrepolitik att göra. (Länktips, se nedan). Linda Arvidsson berättade om sin forskning kring den livsavgörande och svåra process det kan innebära att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det som kanske många upplever som svårast är kanske insikten att det blir den sista flytten i livet, att det är svårt att ta in just det avgörande i beslutet att flytta. Vilka saker ska följa med, vilka minnen, föremål, fotografier och annat måste följa med? Hur hanterar man dessa svåra frågor, särskilt om beslutet måste tas snabbt?

Linda Arvidsson

Anhörig eller närstående?
En delproblematik har med roller och definitioner att göra. När är man anhörig eller närstående och vad är skillnaden? En kommentar till detta som jag fångat upp är att ”närstående” definieras av den person som är i behov av omsorg, medan ”anhörig” utgår från de formella band som finns runt samma person, i praktiken barn eller make/sambo. Det känns naturligtvis mer tilltalande att den omsorgsbehövande själv får bestämma vem man vill ha kontakt med när det gäller beslut kring den egna situationen. Närstående-definitionen gör på det sättet besluten mer demokratiska än att utgå från folkbokföringen.

Bakom den nöjda fasaden… en annan forskare hittar ett mönster
En länk som Linda Arvidsson tipsade om leder mig till en annan forskningsrapport (se länktips nedan). Den som hamnat på ett boende förväntas vara nöjd och tacksam. Men bakom fasaden av nöjdhet upptäcker en annan forskare, Linda Erlandsson, ett annat mönster. Det handlar om anpassning, det handlar om lågt ställda förväntningar och en känsla av att inte kunna påverka. Min gissning är att detta kommer ändras när allt fler ur den stora grupp som är födda på 40- och 50-talen hamnar på ett boende och inte finner sig i vad som helst.

Delaktighet och respekt
Linda Erlandsson formulerar sina tankar så här: ”Jag vill att vi ska se äldre som aktiva medborgare, inte bara som omsorgsmottagare. Deras röster är avgörande för att vi ska kunna skapa en äldreomsorg som bygger på värdighet och delaktighet.” Just delaktighet och ett mer mänskligt bemötande förutsätter att omsorgstagarna blir lyssnade på och att deras synpunkter tas till vara. Det är på ett sätt hoppfullt att det forskas på hur bemötandet kan bli mer jämställt och respektfyllt. Det är ju trots allt så att det rum som omsorgstagaren disponerar är ett hem, men samtidigt är personalens arbetsplats. Balansen mellan ”hemkänsla” och ”arbetsplats” behöver troligen illustreras och bekräftas, så att omsorgstagaren inte känner sig som gäst i en främmande miljö. Detta även om tidsscheman, måltider och medicineringsrutiner hela tiden styr verksamheten. Bara för att vi är gamla och i behov av omsorg ska vi inte bemötas som mindre värda eller mindre vetande.

Flyttlots är en bra idé
Det Linda Arvidsson tog upp under CASE-dagen som en bra idé för kommuner att fånga upp var idén om en flyttlots, som kan finnas till hands när det handlar om de svåra beslut som ska tas när det handlar om att lämna det egna hemmet och flytta till ett särskilt boende. Det finns mänskliga, juridiska, ekonomiska och praktiska aspekter att ta hänsyn till och extra svårt blir det naturligtvis om de närstående inte är överens om tidplaner eller beslutet i stort. Det är ett svårt steg att ta och besluten behöver tas efter moget övervägande. En flyttlots med vana att hantera dessa frågor skulle säkert vara till stor hjälp.

Länktips: https://forskarskolanfys.se/2025/10/10/bakom-fasaden-av-nojdhet-ny-forskning-synliggor-aldres-roster-i-aldreomsorgen/

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Kommer AI att bli en del av äldreomsorgen?

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.

William Son Galanza

Mellan två och sjutton sensorer
William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.

Databas med typiska rörelsemönster som bas
För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.

Vilka naturliga variationer är rimliga?
Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?

Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra
Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.

Var ligger förtjänsten och för vem?
Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Hur gör vi när samhället krymper?

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.

Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här