Hur gör vi när samhället krymper?

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.

Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Är äldre mer ensamma?

Ingmar Skoog är en intressant forskare, som ägnat decennier åt att studera äldre. 70 är det nya 50, brukar han hävda, och menar väl med det att många som nått sjuttioårsåldern är fysiskt och mentalt lika rörliga som femtioåringarna var förra seklet. I GP den 19 januari fanns en spalt om Skoogs syn på äldres ensamhet.

Ur GP 19 januari 2024

Det är inte säkert att vi känner oss ensamma, menar Ingmar Skoog. Bara för att vi bor i ett ensamhushåll är boendet inte en indikator på att vi är ensamma. Att vara själv är inte detsamma som att vara ensam. Cirka 17 procent av 70-åringarna känner ensamhet, säger han. En siffra som stiger till 27 procent för 85-åringarna. Vi är inte världens mest ensamma folk enligt de studier som finns.

Hur ser staten på ålder?
År 1914 infördes ett första pensionssystem. Då bestämdes att pension skulle utgå från 67 års ålder. År 1946 infördes folkpensionen och därmed omfattades större delen av befolkningen av det statliga pensionssystemet. På 40-talet var den genomsnittliga livslängden strax över 70 år. Eftersom vi lever betydligt längre idag, och är fler, ökar statens utgifter för pensioner.

Sammanhanget och engagemanget
På ett plan handlar ensamhet naturligtvis om sammanhang. Vilka sociala sammanhang väljer vi att ingå i, hur blir vi bekräftade som människor och var känner vi delaktighet? I äldre tider hade vi byns gemenskap och de tydliga roller som följde med yrke, social ställning osv. Arbetet är idag mer osynliggjort. Den sociala tillhörigheten får hitta andra uttryck. Grupptillhörighet kan uttryckas genom att stödja ett idrottslag, att gå med i en ideell förening eller genom att engagera sig på fritiden i något som upplevs som meningsfullt.

Unga kan känna större ensamhet än äldre
Under 2023 har jag deltagit i en arbetsgrupp som tittat närmare på bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv. Hur ska vi äldre bo, när vi blir fler och risken är uppenbar att samhället inte kommer att organisera hemtjänst på samma sätt som förut, av resurs- och kostnadsskäl? Ett intressant studiebesök gjorde vi i arbetsgruppen på det som heter Sällbo i Helsingborg. Där kombinerar man bostäder för 70+ – personer med bostäder för unga människor i åldern 20 till 25 år. Intressant var att ensamheten var ett större problem för yrkesverksamma ungdomar än för pensionärerna. För mig indikerar detta att ensamhet är relativ och att den till viss del handlar om känslan av meningsfullhet i livet.

Hitta meningsfullheten
Tid är det enda vi har, brukar jag säga. Materiella tillgångar kan växla, olika parametrar i livet kan variera beroende på okända och kända faktorer. Men till syvende og sidst är det vår vakna tid vi kan använda och skapa någon slags meningsfullhet kring. Vi kan läsa en bok, gå på teater, se en film, träffa kompisar, bry oss om våra närmaste, surfa på nätet, pyssla med något ─ vi väljer hela tiden. Men när vi ser tillbaka på dagen, på året, livet är det meningsfullheten som blir en viktig komponent. Gjorde jag något vettigt idag, i år? Livet kom till oss som en gåva och den gåvan får vi inte slösa bort i onödan.

Skrattspegel
Därför blir ensamhet i många fall något som går att korrigera. Hopplösheten i tillvaron kan kännas övermäktig, drogerna kan locka några, men det finns alltid andra lösningar på problem än de destruktiva. Ett gott skratt förlänger livet, heter det. Och allra bäst är när vi skrattar åt oss själva och våra tillkortakommanden. Då har vi kommit en bit på väg.

Länktips: Min tidigare text om Sällbo: http://christerowe.se/2023/05/nr969-sallbo-for-social-hallbarhet/

Sällbo i Helsingborg https://www.helsingborgshem.se/sok-ledigt/boendeformer/sallbo

Bostadsfrågan behöver komma i fokus

Om 10 år är vi tre gånger så många 80-åringar som idag. Låt detta sjunka in. Hur ska samhället organiseras för att de sista åren för denna växande grupp blir rimligt bra? Vad är livskvalitet när man är gammal? Och vilka skillnader i livsvillkor är rimliga? Ska hälften av alla gamla missgynnas för att de har mindre möjlighet att betala vad det kostar att få ett gott liv?

Konkreta detaljer
En avgörande faktor är boendet. I det konkreta kan det handla om att bostäderna är utformade för rollatorer, att spisen har timer, att det finns plats i duschrummet för en rollator, att trösklarna är lätta att passera osv. I det sociala kan det handla om att bryta ensamheten, att skapa nya rutiner för gemensamma aktiviteter, att möjliggöra odling i lådor i rullstolshöjd, att skapa gemenskap kring sådant som kan intressera olika grupper.

Vem bestämmer vad som byggs?
Jag ingår i en grupp som undersöker just bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att det finns andra behov inte minst hos studenter och ensamma vårdnadshavare som också behöver uppmärksammas. De bostäder som byggs är ofta en-familjsvillor, där det ingår ett outtalat krav på egen bil för att lösa vardagspusslet, eller staplade lägenheter i Serneke-skyskrapor där det blir omöjligt att släppa ut ett barn på egen hand – i alla fall under 10 år. Boendet som utgår från vad vi egentligen trivs med och behöver tycks hela tiden få stå tillbaka för andra typer av boenden.

Finansieringssvårigheter
Det är intressant att notera att bankerna har så svårt att hantera annat än de traditionella boendeformerna. Kollektiv i olika former, parhus, flera lägenheter i samma huskropp (som är mycket vanligt på kontinenten) har bankerna svårt att hantera. En lagfart, ett lån, ett ansvar är vad de har mallar för att hantera. Samtidigt som det skulle vara samhällsnyttigt om vi tog vara på befintliga hus på ett smartare sätt, byggde om, byggde till och skapade nya former för bostäder, där äldre kan känna sig trygga eller där studenter kan ha råd att bo under några år. Kanske i olika konstellationer och med olika ansvarsgränser. Vad är det som är så svårt?

Kommuner kan behöva tänka nytt
I arbetet med att kartlägga bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv har jag snubblat över intressanta projekt, med massvis med kunskapslänkar, länkar till workshops, program, rapporter, handböcker osv. Inte minst finns det mycket för kommuner att lära av varandra. Hur man kan agera för att skapa utrymme för fler bostäder på smarta sätt. Detaljplaner hos kommunerna är ofta formulerade på ett sätt som bromsar snarare än möjliggör utveckling. Och mot bakgrund av att vi måste sikta mot ett energisparande boende är det rimligt att vi öppnar upp för en mängd olika former av ägande och nyttjande av bostäder, där ansvarsfördelningen kanske ser annorlunda ut än den gängse. Vi kommer antagligen också att få lära oss att bo, generellt sett, på lite mindre yta än förr.

Vad är det vi dras till?
Det finns också väldigt mycket att lära av utlandet. I Danmark och i Nederländerna har man en helt annan tradition när det gäller boendet. I Sverige finns en trätradition; en stuga ser ut på en särskilt sätt. Samtidigt som det byggs Serneke-skrapor i våra städer. Motsägelsefullt, minst sagt. Eftersom det som lockar turister att besöka städer är något helt annat, där de mänskliga dimensionerna i bostäder, hus och närmiljö är påtaglig. Där barn och gamla kan trivas och känna trygghet.

Tiny house, husbåtar osv
En annan rörelse som tycks växa är tiny-house-rörelsen, självbyggeri i liten skala och att bygga hus utan att egentligen veta hur man gör, men ta hjälp av andra i olika konstellationer för att lösa sitt boendebehov. Kanske kommer vi också få se ett ökat antal husbåtar de närmaste åren, i takt med att klimatfrågan konkretiseras i vattensjuka marker, översvämningar etc. Då kan man ju lika gärna flyta ovanpå… En annan resurs är vissa kommuners ödehus, som kan få nytt liv.

Jag ska återkomma vid tillfälle på den här bloggen om hur arbetet framskrider. Den som vill veta mer kan höra av sig.

Några länktips:

Danmark: Real Dania https://realdania.dk/

Klokboken, bl.a. om seniorboende: https://klokboken.nu/

Delningsbostäder: https://www.max4lax.se/

Tinyhouse-rörelsen: https://bygg.se/tiny-house-bra-att-veta/

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/kontakt/