Ingmar Skoog är en intressant forskare, som ägnat decennier åt att studera äldre. 70 är det nya 50, brukar han hävda, och menar väl med det att många som nått sjuttioårsåldern är fysiskt och mentalt lika rörliga som femtioåringarna var förra seklet. I GP den 19 januari fanns en spalt om Skoogs syn på äldres ensamhet.

Det är inte säkert att vi känner oss ensamma, menar Ingmar Skoog. Bara för att vi bor i ett ensamhushåll är boendet inte en indikator på att vi är ensamma. Att vara själv är inte detsamma som att vara ensam. Cirka 17 procent av 70-åringarna känner ensamhet, säger han. En siffra som stiger till 27 procent för 85-åringarna. Vi är inte världens mest ensamma folk enligt de studier som finns.

Hur ser staten på ålder?
År 1914 infördes ett första pensionssystem. Då bestämdes att pension skulle utgå från 67 års ålder. År 1946 infördes folkpensionen och därmed omfattades större delen av befolkningen av det statliga pensionssystemet. På 40-talet var den genomsnittliga livslängden strax över 70 år. Eftersom vi lever betydligt längre idag, och är fler, ökar statens utgifter för pensioner.

Sammanhanget och engagemanget
På ett plan handlar ensamhet naturligtvis om sammanhang. Vilka sociala sammanhang väljer vi att ingå i, hur blir vi bekräftade som människor och var känner vi delaktighet? I äldre tider hade vi byns gemenskap och de tydliga roller som följde med yrke, social ställning osv. Arbetet är idag mer osynliggjort. Den sociala tillhörigheten får hitta andra uttryck. Grupptillhörighet kan uttryckas genom att stödja ett idrottslag, att gå med i en ideell förening eller genom att engagera sig på fritiden i något som upplevs som meningsfullt.

Unga kan känna större ensamhet än äldre
Under 2023 har jag deltagit i en arbetsgrupp som tittat närmare på bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv. Hur ska vi äldre bo, när vi blir fler och risken är uppenbar att samhället inte kommer att organisera hemtjänst på samma sätt som förut, av resurs- och kostnadsskäl? Ett intressant studiebesök gjorde vi i arbetsgruppen på det som heter Sällbo i Helsingborg. Där kombinerar man bostäder för 70+ – personer med bostäder för unga människor i åldern 20 till 25 år. Intressant var att ensamheten var ett större problem för yrkesverksamma ungdomar än för pensionärerna. För mig indikerar detta att ensamhet är relativ och att den till viss del handlar om känslan av meningsfullhet i livet.

Hitta meningsfullheten
Tid är det enda vi har, brukar jag säga. Materiella tillgångar kan växla, olika parametrar i livet kan variera beroende på okända och kända faktorer. Men till syvende og sidst är det vår vakna tid vi kan använda och skapa någon slags meningsfullhet kring. Vi kan läsa en bok, gå på teater, se en film, träffa kompisar, bry oss om våra närmaste, surfa på nätet, pyssla med något ─ vi väljer hela tiden. Men när vi ser tillbaka på dagen, på året, livet är det meningsfullheten som blir en viktig komponent. Gjorde jag något vettigt idag, i år? Livet kom till oss som en gåva och den gåvan får vi inte slösa bort i onödan.

Skrattspegel
Därför blir ensamhet i många fall något som går att korrigera. Hopplösheten i tillvaron kan kännas övermäktig, drogerna kan locka några, men det finns alltid andra lösningar på problem än de destruktiva. Ett gott skratt förlänger livet, heter det. Och allra bäst är när vi skrattar åt oss själva och våra tillkortakommanden. Då har vi kommit en bit på väg.

Länktips: Min tidigare text om Sällbo: http://christerowe.se/2023/05/nr969-sallbo-for-social-hallbarhet/

Sällbo i Helsingborg https://www.helsingborgshem.se/sok-ledigt/boendeformer/sallbo