5700 bränder rasar i Kanada. Även Rhodos och Hawaii-ön Maui har härjats hårt av elden. Stora värden och människoliv har gått förlorade. De människoskapade förändringarna av planetens jämviktssystem blir allt tydligare, helt i linje med de klimatscenarier som IPCC sedan länge försett oss med. Den envisa klimatopinionen har än så länge talat för döva öron. Och än så länge vill inte högerns opinionsbildare byta fot. Tvärtom.

Lokalt väder är inte klimat
Lena Andersson fick utrymme i SvD för en tid sedan och raljerade över hur hennes hotellreceptionist på något medelhavshotell bekräftade att 35 grader är en väldigt normal temperatur, så därmed kan alla gapande klimataktivister dra något gammalt över sig. Hon har ju själv talat med den lokala befolkningen och vet naturligtvis bättre än den samlade forskarvärlden vad som är på gång. Klimataktivisterna har fel och vi kan lugnt fortsätta som vanligt, är Anderssons budskap. Hur många av Kanadas eller Hawaiis brandförsvarsstyrkor hon har intervjuat framgår inte. Hon har ju inte varit där, så det är troligen inget att bry sig om enligt en struts-logik. Det man inte ser eller hör behöver man inte bry sig om.

Business as usual plus lite ny teknik
I Göteborgs-Posten skriver PJ Anders Linder en 19 augusti på liknande sätt en lugnande och lite förlöjligande text om alarmisterna. (Länktips se nedan). Han hävdar att varken den tekniska utvecklingen eller de politiska besluten ”påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.” Linder tycks imponerad av den nya IPCC-chefens ord om pragmatism och framtidstro. Lite förnöjsamt konstaterar han att Skea, IPCC-chefen, sagt i en intervju att ”beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå särskilt långt.” Det känns naturligtvis tryggt för alla som räknar med att teknik, inklusive att stoppa ner CO2 i jordskorpan, löser alla problem. Märkligt nog har Linders artikel rubriken ”Uppgivenhet kommer inte att lösa klimatfrågan”.

Vems uppgivenhet handlar det om?
Vem är det som känner uppgivenhet? Är det oljebolagen? Är det de politiska och ekonomiska makteliterna, bankerna eller investerarna som känner uppgivenhet? Vem är det som känner den uppgivenhet Skea refererar till och som Linder återger i sin spalt? Min gissning är att Skea med den formuleringen vill återge en del av klimatrörelsen ett hopp om att det ännu inte är kört, även om vi med all sannolikhet omöjligen kommer att klara 1,5-gradersmålet. Eftersom uppgivenhet i sin tur lägger grunden till antingen passivitet eller till mer av konfrontativa aktioner. (Något som f.ö. extremhögern gärna ser mer av eftersom det ger bränsle åt deras ”kamp”.)

Sitt still i båten, är budskapet
Linder hävdar att 5700 bränder i Kanada är normalt, eftersom han anser att det är en – felaktig – åsikt att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. 5700 bränder beskrivs därmed som en åsikt. Linder lutar sig istället hellre mot Skeas uttalade pragmatism och framtidstro. Det löser sig och mest av allt måste Kina göra. Fördröjningspolitiken har hängt med nu i 30 år, sedan Rio-mötet och Agenda 21. Och ska tydligen fortsätta om Linder och Andersson får bestämma. Alarmisterna och aktivisterna som vill väcka opinion har fel, anser högerns opinionsbildare. Vi kan sitta still i båten medan världen brinner, är deras budskap. Ingen behöver ta tag i någon styråra.

Spel för galleriet?
Känslan som infinner sig är att världens mäktigaste inser att omställningen är nödvändig, men att det som pågår är ett slags ”chicken-race”, där ingen vill ta första steget, förlora sin förmögenhet och/eller sin maktposition. Så man väntar och låter någon annan vika ner sig först. Som om pengar på banken kommer hjälpa någon när strukturerna faller samman. Är det den uppgivenheten Skea och Linder talar till? Insikten hos eliten att det är kört? Och att det nu gäller att hålla skenet uppe… Låtsas att man har något klokt att säga trots att alla inser att vårt fossilberoende låst in oss i en självgenererad fälla, som håller på att slå igen?

Allra märkligast
Allra märkligast är ändå Linders gissning att klimatopinionen drivs av rädsla för att andra aktörer nu kommer att spela en mycket större roll. Så formulerar sig en aktör som utgår från egenintresset. Det är ju precis detta som klimatopinionen i decennier försökt få att hända: att andra aktörer äntligen gör sin del av arbetet för omställning! Men det fattar inte egoismens röster.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/uppgivenhet-kommer-inte-att-l%C3%B6sa-klimatfr%C3%A5gan-1.107592127