Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.
Förnekare och förvillare har hållit på länge
Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.
Den ekonomiska realiteten
För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.
Rapport från ett skeende
Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?
Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga
Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.
Delaktighet handlar om känslan av rättvisa
Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.
Det duger inte att en vinner och 99 förlorar
För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.
Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.
Länktips: Rapport från ett skeende: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2024/06/rapport-fran-ett-skeende/
Investeringarna i Norr- och Västerbotten beräknas numera uppgå till cirka 1400 miljarder SEK. Med CO2-utsläpp på 30-50 ton CO2/MSEK blir det 42-70 Mton CO2. Ryms knappast i den svenska CO2-budgeten.
Förklara gärna, René, hur sambandet mellan investering och CO2-utsläpp ser ut.