Ett minnesvärt tal i Uganda

Vad gör en ambassadör? Den allmänna bilden är nog att en ambassadör träffar andra ambassadörer i formella och informella samtal, där middagar, mottagningar och olika event avlöser varandra i en lång rad. Ett slit att ständigt hålla i cocktail-glaset och att underhålla gäster och bekanta i en slags konstgjord och lång rad av tillställningar med artighet och vänliga fraser som viktigaste uttryck. Tillåt mig att nyansera bilden.

Ett event för kvinnliga konstnärer
I Uganda, som jag och sambon besökte nyligen, har Danmark, liksom många andra länder, en ambassad och ett residens för ambassadören. Residensen används för olika event, eftersom de oftast har plats för många gäster under tillfälliga tak osv. Danmark ordnade ett kulturevent på sitt residens i början av mars som knöt an till kvinnodagen. Ett tjugotal kvinnliga, ugandiska, konstnärer ställde ut sina tavlor och konstverk och de inbjudna gästerna fick möjlighet att samtala direkt med kvinnorna.

Ers excellens Signe Winding Albjerg

Talet som hölls på vers
En höjdpunkt under kvällen var när ambassadören, Signe Winding Albjerg, höll ett inspirerande tal på vers, som självklart knöt an till 8 mars och kvinnodagen. Det var så fint att jag återger talet i sin helhet här. En röst för kvinnor:

” A voice for women

Today,
as we celebrate culture,
we lift our voices high.
We honour what makes us different,
and we question what makes us sigh.

We highlight the good,
and challenge the pain,
because culture can heal—
but it can also chain.

See, every culture’s got stories,
some lift up us above,
and some hold us down below
from the power, the people, the love.

Too loud,
too skinny,
too fast,
too bold—
too much to handle,
or so we’re told.

Culture tells us we are too much,
But also that we are never enough.

Still—
culture can be a force of good.
A pulse of possibility,
laced with the rhythm of Ubuntu,
the beat of belonging,
the drum of dignity.
Festivals bursting with colour,
traditions that hold power.

So how do we keep tradition alive,
and still let equality thrive?
How do we preserve the roots,
but prune the weeds
that choke women’s dreams
and limit their deeds?


How do we balance preservation
with transformation?
How do we walk the line
between heritage and liberation?

We navigate landscapes
where women’s chances are gated,
where their labour sustains
yet remains underrated.


Still—
they rise.

Because women—
are culture bearers,
story sharers,
memory keepers.
They pass down language,
faith, and food,
songs that soothe,
art that renews.

They carry traditions
that sometimes cage them,
customs that praise them—
then erase them.

Patriarchy whispers:
“Stay small. Stay soft.
Your voice—better kept off.”

Through music and tales,
gender roles are drawn:
the woman—private,
the man—strong.
She stays home,
he roams far.
He’s the leader,
she’s the star—
in the shadows.

And so violence hides in silence,
called “private,” not pain,
as women are told to endure,
again and again.

But today—
we break that pattern.
We say: enough!
Women can be loud,
strong,
and tough.

We question the rules,
we challenge the lies.
We say: let women rise!
Let men humanize.

Because gender norms—
they trap us both.
Teach men to be stone,
teach women to cope.

But we’re rewriting the script,
line by line,
with art,
with rhythm,
with rhyme.

Because across the world,
from village to city,
from drumbeat to committee,
gender roles shape destinies
and hold back possibilities

We challenge
toxic masculinity—
the silence it breeds,
the pain it hides,
the hearts it bleeds.

We challenge the triple burden—
the woman’s back bent with the weight
of home, work, and fate.

We challenge the idea that
men can’t cry,
that strength can’t sigh,
that tenderness is treason.

And we applaud
yes, we applaud
the men who rise to rewrite the story.
The male allies
who sing equality into being,
who paint justice on the walls,
who preach compassion from the pulpit,
who rap respect into rhythm.

Because gender equality—
they say it’s 134 years away,
But we’re cutting that time short—
starting today.

One poem,
one painting,
one heart,
one song—
changing the story,
righting the wrong.

Reimagining a world
where it’s not us against them,
not a zero-sum game,
but collective gain.

Where all can rise,
regardless of gender,
identity,
or name.

This, my friends,
is the future we are creating—
under this campaign,
under this sky,
under this shared humanity.

Working hand in hand,
for gender equality strong—
this is our culture,
our rhythm,
our song.

Thank you ”

Elektrifiering i Uganda

Som många vet följer jag regelbundet nyhetsbrevet OmEV, som på ett initierat sätt beskriver utvecklingen på elfordonssidan, inte minst vad forskningen redovisar. Häromdagen skrev man om Afrika och elfordon. Eftersom jag nyligen kom hem från Uganda tänkte jag att det kunde vara intressant att återge vad forskningen hittat och jämföra lite med mina egna intryck.

Boda-boda i trafiken
Bensinstationer erbjuder regnskydd

Boda-boda är vanliga
En av de forskningsrapporter som nämns i OmEV:s nyhetsbrev (se länktips nedan) handlar bland annat om studier av situationen i Uganda för elfordon. Rapporten slår fast att finansieringskostnaden för olika fordon är dominerande. Man skriver: ”Att låna, leasa etc. ett eldrivet fordon under dess livslängd beräknas alltså bli minst lika dyrt som själva inköpskostnaden. ”  Detta kan jag bekräfta. I Uganda är det vanligaste transportmedlet en liten motorcykel, som självfallet är bensindriven. De kallas boda-boda och är det dominerande transportmedlet i Kampala. Det går minst 10 MC:s på varje bil. Och trafiken i huvudstaden Kampala är därmed något otroligt komplicerad, med tvåhjulingar som kryssar sig fram som myror mellan bilar som står i kö, länge.

Persontaxi som många använder
Det är hjälmtvång, som många efterlever

Finansiering
Jag frågade en lokal ugandier hur mycket en motorcykel kostar och fick egentligen inget konkret svar, utan mer ett svar som gick ut på att de som kör som bud- och persontaxi hela tiden betalar en stor andel av sina intäkter till den som finansierat fordonet. Och de siffror som nämndes innebär att den som kör omkring med en bensin-MC betalar det dubbla priset för sitt fordon inklusive den ränta långivaren ska ha. Pengar är dyrt och jobb och försörjning är något som de flesta vill ha. (Jag såg i och för sig endast unga män som körde boda-boda, vad unga flickor gör vet jag inte). Man kan också föreställa sig att den som finansierar en boda-boda-MC även äger fordonet för att säkerställa att pengarna ska komma in. Exploateringen av arbetslösa unga män ligger nära till hands att befara.

Hjälmtvånget gäller inte passagerare…

Eldrift är ovanlig
Jag såg en (1) eldriven MC under fjorton dagar. Så de finns, men är ovanliga. De laddas på bensinstationer som finns på väldigt många ställen. Under regnskurarna, som kommer ibland, passade många boda-boda-förare på att skydda sig under bensinstationernas tak.

Presidenten är över 80 år gammal
Ugandas regering har planer på att starta ett eget oljeraffinaderi, fick jag höra. Regeringen är medveten om att oljeberoendet måste minska, men man förlorar idag mycket på att den egna olja man utvinner inte kan raffineras inom landet. Därför tänker man försöka starta ett eget raffinaderi, troligen också för att göra sig mindre beroende av andra länder i dessa oroliga tider. Besluten på statlig nivå måste hantera både de kortsiktiga, de långsiktiga och de strategiska perspektiven på en gång. Man har nyligen återvalt presidenten, Museveni, på ytterligare fem år. Trots att han är över 80 år gammal uppges han vara i god form och deltar aktivt i styret av landet. Som ett kuriosum kan nämnas att Museveni bodde tre år på 80-talet i Angered. Särskilt mycket av svensk demokrati, rättvisa för HBTQ-minoriteter osv har han inte tagit till sig, snarare tvärtom.

Hälften av befolkningen är under 15 år
Hälften av Ugandas befolkning på drygt 50 miljoner människor är 15 år eller yngre. Det innebär att om tio år måste ytterligare kanske tio miljoner ugandier hitta ett arbete. Det kommer inte fungera är min gissning. När vuxna människor inte hittar ett sätt försörja sig kommer det leda till oroligheter och militären kommer troligen att tvingas ta kontrollen över mycket av samhället, är det jag befarar. Och eftersom det inte finns kollektivtrafik kommer det att bli ännu svårare att lösa transporter av gods och människor. Och att i detta virrvarr av drivkrafter och framtidshopp hitta lösningar för elektrifiering av transportsektorn måste nog tyvärr betecknas som svårt. Man kan hoppas att staten får in så mycket skatteintäkter att Uganda får möjlighet att bygga infrastruktur, vägar, spårvägar och sprida välfärden till en majoritet av befolkningen, så att samhället klarar de stora utmaningar de står inför. Tyvärr tror jag att den sittande presidenten prioriterar att någon av hans söner ska efterträda honom på presidentposten och att det är på det sättet han vill säkra makten. Oppositionsledaren i det senaste presidentvalet sägs ha flytt landet.

Vem har tillgång till el?
Så hur ska elektrifieringen av transportsystemet gå till? Och hur stor del av elen i Uganda produceras fossilfritt? Vattenkraft finns, men det är långt ifrån hela befolkningen som har tillgång till el. För tio år sedan hade bara tio procent av landsbygdens befolkning tillgång till el. Och det är därmed sannolikt åtminstone halva befolkningen som fortfarande saknar kontinuerlig elförsörjning. I huvudstaden finns el, men där bor bara ett par miljoner av befolkningen. Och Uganda är ett av Afrikas 54 länder.

Korruptionen är ett hinder
Ska världen klara elektrifiering behövs icke-korrupta ledare i de olika länderna (och att den svenska regeringen inte mutar de styrande som man gjorde i Somalia) och att länderna får hjälp att bygga ut sina elnät och sin fossilfria elproduktion. Så att förutsättningar finns för elektrifiering av transportsystemet. Det land som syns mest i Uganda är Kina, som byggt landets motorväg och som bygger andra hus, hotell och byggnader. Och Kina ställer ju inte krav på mänskliga rättigheter, så det känns säkert enkelt för de styrande att sluta avtal med Kina. USA lär inte bry sig. Och Europa har andra problem just nu. Situationen är lite dyster, kan man säga.

Länktips: OmEV:s nyhetsbrev om Afrika: https://omev.se/2026/03/17/ekonomi-och-politik-for-elbilar-i-afrika/

Intryck från Uganda, del 2

(Uppdaterad info, se nedan). Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.

Kick-back är praxis
I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.

Odlingslandskap i Uganda

Svårigheter
Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.

Hårdvinkling…
I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.

Uppdatering i oktober 2024: Projektet har granskats och fortsätter framgångsrikt att bidra till Ugandas utveckling. (Se länk till uppföljningsrapport oktober 2024, länk nedan).

Sju kungariken
Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.

Presidenten har bott i Hjällbo
På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.

45 procent är under 15 år
Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.

Källa: https://globalis.se/laender/uganda

Arbetskraft
Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.

På 25 år har befolkningen mer än fördubblats

Utan utbildning växer inte landet
Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.

Det kanske går
Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.

Gropen här mitt på vägen…

Länktips: http://christerowe.se/2024/05/nr1063-intryck-fran-uganda-del-1/

Länk till rapport i oktober 2024: https://zeromission.se/rapport-fran-lokala-myndigheter-i-uganda-angaende-trees-for-global-benefits/

Intryck från Uganda, del 1

Som några av er vet har jag besökt Uganda ett par veckor i slutet av april. Där bor en bonusfamilj: bonusdotter, bonussvärson, bonusbarnbarn sedan ett par år, en diplomatfamilj som vid det här laget har bott ett antal år i fyra av Afrikas länder. Uganda är ett land som på flera sätt kan säga vara representativt för hur utvecklingsländerna ser ut. Här några intryck, del 1.
(Och, ja, jag gjorde en rejäl klimatkompensation till VI-skogen för att kompensera för flygets utsläpp…)

Kollektivtrafik på MC
Trafiken är kanske det som sticker ut allra mest för en svensk. Myllret av motoriserade tvåhjulingar, motorcyklar byggda kanske för en hastighet på maximalt 60 – 70 km/h och där det uppenbarligen finns hjälmtvång för föraren (men inte för eventuella passagerare). Och det kryllar av dessa tvåhjulingar. Hela tiden. Liksom bilar och minibussar, personbilar för 8-9 passagerare. Att köra i denna intensiva trafik kräver både mod och precision. Ofta handlar det om centimetermarginaler. Den som kört i bil i Paris anar hur det kan vara, men tänk er dubbelt så många fordon på samma yta och tänk innovativt ─ om det finns en liten yta så kör man på den.

Fem killar på en lätt MC

En miljon shilling är inget konstigt
Gatorna i huvudstaden Kampala är av varierande kvalitet. Delvis helt sönderkörda med jättestora gropar, delvis OK, men ofta utan en definierad zon för fotgängare eller en trottoar. Det är nästan som man tror att myndigheterna ser till att kvaliteten är dålig så att det blir jobb för verkstäderna som ska laga stötdämpare och annat som går sönder. På tal om verkstäder hörde jag flera historier om hur verkstäder plockar av backspeglar och sätter tillbaka billigare kopior för att kunna sälja de dyrare på en svart marknad. Ekonomin är generellt utanför statens kontroll. 50 000 ugandiska shilling motsvarar cirka 150 svenska kronor. Att plocka ut en miljon shilling ur en uttagsautomat var därför inget konstigt. Det var nödvändigt att ha en chaufför för att åka i Kampala. En liter bensin kostar ungefär motsvarade 15 kronor.

En normal gatubild

Korghantverk m m
Många försörjer sig på en slags självförsörjningsnivå, med odling eller hantverk. Varje fredag håller en marknad öppet där det går att köpa fint kvalitetshantverk, hattar, snidade djur, korgar, enklare smycken, dekorativa textilier och annat. Här en bild från en del av fredagsmarknaden i centrum.

Del av fredagsmarknaden med mycket hantverk

Landsvägsbebyggelse
När man kommer ut på landsbygden är det påtagligt grönt och frodigt, med många bananodlingar och ofta en rödaktigt färgad jord. Och många håller naturligtvis husdjur. Den chaufför vi åkte med ibland hade som huvudsyssla att sälja frukt och grönsaker. Avocadon, mangon och andra frukter smakade naturligtvis mycket bättre än det vi är vana vid. Landsvägarna såg ut som man kunde tänka sig att det var i vilda västern för 150 år sedan. Diverse bebyggelse längs en huvudväg, med en rad av butiker och bostäder på båda sidor av vägen och ett odefinierat gränsland mellan olika hustyper. På många ställen har man lagt in stora asfaltgupp, som tvingar all trafik att sakta ner.

En typisk by på landsbygden

Vänstertrafik ett påtagligt arv
Det engelska inflytandet är påtagligt, inte minst eftersom det är vänstertrafik som gäller och engelska är det gemensamma språket. Alla talar engelska, mer eller mindre begripligt.

I en separat bloggtext skriver jag lite om kulturer, språk och framtid.

Länktips: Del 2: http://christerowe.se/2024/05/nr1064-intryck-fran-uganda-del-2/

Dubbelriktad laddning tar lång tid – tid vi inte har

V2G är ett begrepp som bilindustrin har använt ett tag. Utläst betyder förkortningen vehicle-to-grid, fordon till nät, dvs att använda elfordonens samlade lagrade kapacitet till att stötta elnätet när behov uppstår. Elbilen blir på så sätt ett flyttbart batteri, som kan användas för att täcka elbehov när andra delar av energisystemet inte räcker till. Volkswagens VD gick ut för några år sedan att förklarade att man ser sig som ett energibolag, där man hjälper sina kunder att tjäna pengar på sin lagrade elström. Hur går det nu, då? Blir det någon fart på den dubbelriktade laddningen?

DC eller AC ? – och det handlar inte om rockbandet…
Jag följer regelbundet ett nyhetsbrev, OmEV, som på ett lagom tekniskt och lagom begripligt sätt hjälper läsarna att följa vad som händer på elbilssidan. Nyligen kom en sammanfattning av ett V2G-seminarium i Münster i Tyskland som gav en lägesbild av hur det ser ut. Med tanke på hur länge det diskuterats att använda elbilarnas batterier som stödresurs till elnätet är jag aningen besviken. Det finns självklart tekniska frågetecken. Ett av de viktigare är likström eller växelström, DC eller AC som proffsen säger. Hur ska elen föras över? Det finns argument för båda lösningarna, säger man. Och då brukar de starkaste ekonomiska parametrarna få råda. Där det finns snabba och stora pengar att tjäna brukar investerarna flockas. Men det väger jämnt enligt OmEV-nyhetsbrevet. Branschen har inte bestämt sig. Och besluten dröjer.

Tänk om behoven fick styra…
Just hemkommen från två veckor i Uganda har jag en ökad förståelse för att klimatfrågan och energifrågan behöver prioriteras utifrån andra faktorer än de gängse. Om de vanliga storfinans-hajarna ska styra upp branschen kring V2G lär man titta på de marknader där volymerna finns, där betalningsförmågan är högst och där det är rimligt att tänka sig att lagstiftning och styrmedel kommer att hjälpa till på olika sätt. Afrika är i det perspektivet ointressant. Ändå är det nog där som flyttbara batterier skulle kunna störst skillnad. Miljontals fossilfordon, tvåhjulingar, lastbilar, personbilar som knappt skulle klara en svensk bilbesiktning spyr idag ut avgaser och CO2 i en takt som skadar oss alla. I den fattigare delen av världen skulle smarta lösningar för lokal laddning på dagen (solen finns!) och tillbakaladdning på natten kunna vara det som skulle kunna lösa flera behov på en gång.

Kampala trafik en vanlig dag

Kaos som lär bli värre om ingen gör något
När smogen lägger sig över staden blir luften hälsofarlig. Och troligen vill de flesta MC-förarna i Uganda skaffa sig en bil för att lättare ta sig, sina kompisar, barn och varor dit man vill. Och någon kollektivtrafik enligt våra definitioner syntes inte till. Ett stort antal VW-bussar med 8-9 sittplatser och fullastat takräcke förekom självklart, men den lösningen har ju uppstått eftersom myndigheterna inte erbjuder någon skattefinansierad lösning.

Att samordna beslut på överordnad nivå blir nödvändigt 
Ska vi närma oss elektrifieringen av transportsektorn på en generell nivå behöver vi förstå att de klassiska sätten att skapa marknader med vinnare och förlorare inte duger. Vi behöver lösa problem på en samordnad och överordnad nivå. Hur det ska gå till och vi samtidigt klarar att värna demokrati och ”valfrihet” vet jag inte. Men snart ger oss klimatutvecklingen oss inget utrymme för den valfrihet vi tagit för given. Sanden rinner ut ur timglaset.

Klockan tickar
Det är väl just detta de auktoritära krafterna i världen har insett. Låt-gå-politiken på klimatområdet passar in deras strävan efter ett toppstyrt kontrollsamhälle. Valfriheten blir en lyx som ingen längre kan upprätthålla. Och under tiden är det 39 procent av företagen på Münster-konferensen som vill ha likström i den dubbelriktade laddningen medan 36 procent föredrar växelström. Icke-besluten kan bli förödande.

Att orkestrera fred

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE