Intryck från Uganda, del 2

(Uppdaterad info, se nedan). Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.

Kick-back är praxis
I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.

Odlingslandskap i Uganda

Svårigheter
Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.

Hårdvinkling…
I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.

Uppdatering i oktober 2024: Projektet har granskats och fortsätter framgångsrikt att bidra till Ugandas utveckling. (Se länk till uppföljningsrapport oktober 2024, länk nedan).

Sju kungariken
Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.

Presidenten har bott i Hjällbo
På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.

45 procent är under 15 år
Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.

Källa: https://globalis.se/laender/uganda

Arbetskraft
Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.

På 25 år har befolkningen mer än fördubblats

Utan utbildning växer inte landet
Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.

Det kanske går
Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.

Gropen här mitt på vägen…

Länktips: http://christerowe.se/2024/05/nr1063-intryck-fran-uganda-del-1/

Länk till rapport i oktober 2024: https://zeromission.se/rapport-fran-lokala-myndigheter-i-uganda-angaende-trees-for-global-benefits/

Tankar efter Bokmässan

Bokmässan är en värdefull institution om man är intresserad av litteratur, kultur och vetenskap. Spännvidden är stor och det finns plats för många olika idéer. Jag kollade inte allt, men förlag som hyllas av antidemokrater på högerkanten märkte jag inget av. Däremot var det tydligen så att vissa montrar stängde fredag eftermiddag för att monterpersonalen prioriterade att delta i klimatmanifestationen vid Gustav Adolfs Torg.

Några nedslag
För mig är möjligheten att få lyssna till kloka personer som berättar sådant jag inte vet något av det mest värdefulla med Bokmässan. Det blir aningen slumpartat, men inte desto mindre värdefullt. Två presentationer eller samtal på Forskartorget fångade mitt intresse i år, liksom att få lyssna till Åsa Wikforss, som ju är nyinvald i Svenska Akademien. Tre unga författares samtal kring hur vi förhåller oss till julen som fenomen gav också en del att reflektera över. Förstår vi varför vi firar jul?

Essäsamling: Tidens tecken
Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, ledde ett intressant samtal med rubriken ”Framtiden i samtiden: är utopin möjlig?”. En essäsamling, Tidens Tecken nr 4, där forskare från olika discipliner medverkar utgjorde utgångspunkten. Jag har inte läst hela essäsamlingen ännu, men några iakttagelser vill jag dela med mig av.

Framtiden som en funktion av nuet
Framtiden och framför allt den utopiska framtiden har länge handlat om en avlägsen tid. Långt in på 1960- och 70-talen var utvecklingsoptimismen stor. Mänskligheten skulle befolka andra planeter, vi skulle fortsätta att utveckla materiellt välstånd och alla skulle få det bättre. Hungersnöd skulle upphöra att vara ett problem, nya mediciner göra alla friska, framtiden såg ljus ut. Men någonstans på vägen krympte avståndet mellan den utopi vi strävade efter och den vardag vi befinner oss i. Nuet och framtiden växte ihop till en prognos, en linjär process som kom att domineras av ekonomin på en ogripbar nivå. Kvartsalsrapporter och on-line-redovisning tvingade in framtiden till att bli en del av en linjär fortsättning på nuet, där det bara fanns en väg framåt. Och nu har vi märkt att vägen framåt är en utförsbacke som tenderar att omöjliggöra andra framtider. Vi är inlåsta in en samhällsmodell, som bygger på att dagens relativa välstånd upprätthålls av morgondagens ännu mer orättvisa ekonomiska maktfördelning. För att må bra idag måste vi acceptera att klyftorna ökar, att miljö och klimat offras, att människor och hela ekosystem skadas eller går under. Framtiden rymmer på så vis mindre av möjlighet än förr. Framtiden har blivit en funktion av nuet. Antje Jackelén beskriver något av detta i sin inledande essä, som är mycket tankeväckande.

Tiden
Över huvud taget är vår förhållande till tiden som fenomen förändrat idag. Vi upplever att vi har mindre tid än förr; stress och känslan av att inte räcka till är vanlig. Ändå går klockan precis lika fort idag som för 100 år sedan. Vi lever dessutom längre, så vi borde ha mer tid…..
Något har hänt som på verkar oss. Möjligen är det informationsmängden som är svår att hantera, liksom att sociala medier öppnat upp för en helt ny slags interaktion, som vi har svårt att sålla i. Jag ska återkomma om detta tids nog i en annan bloggtext.

Nationalismen ett organiserat särintresse
En annan essä i den bok jag nämnt ovan tar upp nationalismen som rörelse och hur denna rörelse idag, till skillnad från på 1800-talet, handlar om en slags nostalgi, en flykt tillbaka till något som man tror fanns förr. Med ryggen mot framtiden försöker nationalisterna erbjuda trygghet i det kända, det bekanta. När nationalisterna i Tyskland på 30-talet använde fosterlandskärlek och identitet som verktyg för att mobilisera ett helt folk var det en känsla av revansch och av patriotism de attraherade och utnyttjade. Idag handlar nationalismen om murar, att stänga dörrar, att motverka globalisering och humanism och att exploatera egoismen. När miljoner unga går ut på gatorna i världens länder blir det naturligtvis svårare för nationalisterna att hävda sin syn. Om vi alla delar en vilja att förändra världen blir de nationella särintressena underordnade eller till och med irrelevanta. När de gemensamma strävandena överordnas den organiserade egoismen hamnar nationalismen på efterkälken. Strateger som exempelvis Steve Bannon och Boris Johnssons strateg Dominic Cummings inser naturligtvis detta och gör allt de kan för att minimera den globala rörelse, som klimatfrågan nu tycks mobilisera tack vare det genomslag och den respons Greta Thunberg fått.

Jag ska återkomma när jag läst lite mer i Tidens tecken nr 4. Mikael Kurkiala lotsar för övrigt in läsaren på ett intresseväckande sätt i skriften. Som en bra moderator, om boken hade varit ett seminarium.


Hur länge ska vi blunda?

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

Hopp- och hotfullt om framtiden

Igår firade min tidigare arbetsplats Ekocentrum sitt 20-årsjubileum som stiftelse. Många av de företag och organisationer som varit med under framväxten deltog i firandet. I raden av föredrag stack ett ut: det av Erik Herngren från Kairos Future som landade i frågan om teknik och livsstil i relation till förväntad förändringsbenägenhet. Inte så förvånande trodde publiken på både och: nya system och en förändrad livsstil blir framtidens lösning på klimathotet osv.

Allt är möjligt
Det är naturligtvis hoppfullt att se båda dessa lösningar sida vid sida. Vi har tekniken och systemlösningarna och vi kan ställa om vår livsstil. Allt är möjligt. Frågan är vad som behöver hända för att detta ska förverkligas? Eller om frågan är för snävt formulerad. Ser vi inte hela bilden?

6500 unga
Nyfiken tittar jag in på hemsidan för Kairos Future (som inte har med Egypten att göra utan med Grekland och begreppen kring tiden, lärde vi oss). Hittar snabbt en rapport om hur 6500 unga från hela världen ser på sig själva och sin framtid. (Se länk nedan).  70 % ser positivt på sin framtid. Men mer än var tredje tillfrågad ungdom bedömer klimatfrågan som körd enligt undersökningen. Och hela 60 % anser att samhället framtid är mörk och att samhället har blivit alltför individualiserat. Man hajar till.

Vi mot dem
För sin egen del ser de unga fortfarande ljust på framtiden, men samhället är de mer pessimistiska kring. Lägg därtill förmögenhets- och inkomstskillnader mellan och inom länder, befolkningsutvecklingen med en ökande andel äldre som ska försörjas av de solidariska trygghetssystemen, klimat- och miljöhot, energiomställningen, krigen och upplösningen i länder som Syrien, Kongo och Somalia och ett tiotal andra omedelbara hot. Fram träder en bild av multipla hot, där risken är att makthavarnas fokus på konsumtionsdriven tillväxt och konstgjord andning till det finansiella systemet bidrar till att förvärra utvecklingen. Fram träder en motsättningarnas värld. En värld där en minoritet rika förskansar sig mot hotet från majoriteten fattiga. Vi mot dem.

Action!
Det duger inte att vänta och se. Varje gång vi hoppas att utvecklingen på något märkligt sätt ska korrigera sig själv (marknaden löser alla problem säger ultraliberalerna) lurar vi oss själva. Det finns tillräckligt med underlag för att konstruktivt och aktivt bidra till att vända utvecklingen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn, vi som råkar sitta på den rika sidan av gungbrädan.

Länk till rapporten:
http://www.kairosfuture.com/trender/global-youth-2013