Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.

Kick-back är praxis
I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.

Svårigheter
Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.

Hårdvinkling…
I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.

Sju kungariken
Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.

Presidenten har bott i Hjällbo
På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.

45 procent är under 15 år
Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.

Arbetskraft
Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.

Utan utbildning växer inte landet
Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.

Det kanske går
Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.

Länktips: http://christerowe.se/2024/05/nr1063-intryck-fran-uganda-del-1/