Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.