Nanotekniken fascinerar. Supertunna material, som har egenskaper bortom det fattbara. Eller material designade att fungera som en målsökande robot i människokroppen för att bidra till läkekonsten. Eller nya ytbeläggningar som eliminerar gamla problem, naturligtvis utan att orsaka nya problem. Grafen är ett lovande material, som jag skrivit om tidigare.
(Se http://bit.ly/17enzdg om behovet av framtidsradar, och http://bit.ly/1aHAHos om möjligheten att säkra ekosystemen med hjälp av rätt konceptuellt tänk, m.fl texter. ) Fler länkar se nedan.
Statlig utredning i oktober 2013
Ethel Forsberg, tidigare generaldirektör på KemI, släppte nyligen sin rapport om nanosäkerhet. En diger utredning på 500 sidor som pekar på ett antal viktiga behov. Hon sammanfattade nyligen själv sina slutsatser i SvD i början av oktober 2013: http://bit.ly/17LGHvC och pekade bl.a. på fördelarna Sverige kan ha av att tidigt låta innovation och säkerhetsforskning gå hand i hand.
Många projekt pågår, grunden läggs
Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön ordnade den 23 oktober 2013 i samverkan med Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg en kvällsföreläsning med tre experter kring möjligheter och risker med nanotekniken. Forskare från Chalmers och Sahlgrenska Universitets-sjukhuset deltog, liksom en intresserad och engagerad publik. Det görs en hel del på nanoteknikens område kopplat till Chalmers, Göteborgs Universitet och Sahlgrenska. Förutom ”flaggskeppsprojektet” om grafen finns ett femårigt forskningsprojekt kallat Nanosphere (länk se nedan) där två huvudfokus är dels karakterisering av nanopartiklar samt effektstudier på cell och mikroorganismnivå, dels utvärdering av om konventionella metoder för riskbedömning kan användas för nanopartiklar eller ej.
Önskad och oönskad påverkan
Nanotekniken och påverkan på människan är något som forskarna vid Sahlgrenska studerar. Är resultaten från djurförsök överförbara på människan? Vad händer i biocoronan, när äggviteämnen fäster vid partikeln och partikeln ”normaliseras” i blodet? Hur beter sig nanostora partiklar i relation till kroppens barriärer: hud, slemhinnor, moderkaka etc? Samtidigt är vitsen med nanoteknologin i medicinska tillämpningar just att partiklarna ska medföra en förändring, signalera för en substans eller på annat sätt interagera i människans organ. Hur skilja mellan önskad och oönskad påverkan?
Frågorna viktigare än svaren
Min slutsats är att tekniken är så ny och med så många olika möjliga för- och nackdelar att en tydlig och öppen diskussion måste föras, där media och andra bjuds in att ta del av frågor och svar. Frågorna måste dessutom ställas av andra experter än de forskare och tekniker som arbetar med nanotekniken. Det är biologer, samhällsvetare, ekologer och många andra forskare och praktiker som måste relatera teknikens möjligheter och risker till sina kunskapsfält. Frågorna behöver vara tvärvetenskapliga och gränsöverskridande till sin karaktär för att säkerställa att alla aspekter blir belysta. Annars fastnar man lätt i frågor av typen ”vilken av dessa blåa färger är mest blå?”. Perspektivförskjutningen och våra olika bakgrunder måste tas till vara. Och frågorna måste fortsätta att ställas tills de fått relevanta svar.
Länktips: Ethel Forsbergs utredning:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/22/54/63/aa30c153.pdf
Artikel i SvD http://bit.ly/17LGHvC
Nanosphere-projektet http://www.nanosphere.gu.se/svenska/
Tidigare inlägg här: http://bit.ly/17enzdg
och http://bit.ly/1aHAHos
Pingback: Nano-teknik – ett av de osynliga hoten | … att verka för ett hållbart samhälle