Att orkestrera fred

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE

AI, hur gör vi… och Rågsved 1976

Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.

Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer?
AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?

Nära till ett primitivt beteende?
När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.

Banken hör av sig….
Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?

Hur långt bort är kollapsen?
Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?

En vacker ballad om Rågsved 1976
Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.

Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här