För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?