Tag Archives: Förnyelse

Civilsamhället behöver utvecklas

Posted on by
Reply

Det finns en lång tradition av föreningsverksamhet i vårt land. För att lösa gemensamma frågor har vi bildat föreningar, dels för att tillsammans kunna åstadkomma förändring i arbetslivet och i det politiska fältet, dels för att lokalt förverkliga gemensamma visioner, skapa nytta för berörda osv. Demokratiaspekten har alltid funnits med: en medlem en röst. Ibland har det varit ideella föreningar som verkat för ett specifikt syfte, ibland har formen handlat om att verka för medlemmarnas ekonomiska nytta. Mitt intryck är att aktiviteten i föreningslivet har minskat. Vad gör det med samhället och hur kan vi få civilsamhället att spela en ny roll?

Frihet, jämlikhet, broderskap
Det finns en outtalad balans i det svenska samhället, där stat, kommun och myndighet ansvarar för de politiskt beslutade skattefinansierade insatserna, där näringslivet i olika format står för en stor del av människors försörjning, för innovationer och stegvisa förbättringar och där civilsamhället organiserar sådant som inte hör hemma i det skattefinansierade eller det ekonomiskt motiverade fältet. Det finns ytterligare en intressant tredelning som knyter an till detta: Frihet, jämlikhet och broderskap. Staten ansvarar för likabehandlingen, inte minst när det gäller rättsskipning, regelverk, bidrag m.m. Näringslivet står i teorin för en sund resursanvändning och hushållning, där arbete och vinst primärt resulterar i välstånd för alla. Tankens frihet och friheten att organisera sig ryms snarast i civilsamhället, som möjliggör att vars och ens egna insatser kanaliseras på ett optimalt sätt. Så tänkte man redan 1789 och i princip gäller denna uppdelning fortfarande. Men frågan är hur fritt civilsamhället är.

Väven runt individerna är tät
Den ekonomiska makten har förskjutits på ett extremt sätt i takt med att ett minimalt fåtal personer och bolag idag kontrollerar en mycket stor del av ekonomin. Sammanblandningen av real och finansiell ekonomi har också lett till att framtida värden blir transformerade till reala tillgångar genom att förmodande värden på exempelvis fastigheter belånas och lånen finansierar nya köp av fastigheter. Det är svårt för både politik och civilsamhälle att uppväga den tyngd som den ekonomiska sektorn utgör. Formerna för samtal och organisering av civilsamhället ägs dessutom idag av starka bolag som fångat upp människors behov av kommunikation och byggt sina affärsmodeller på att väva samman mänsklig kommunikation med reklam.

Hur använder vi vår tid?
Vi tillbringar idag allt mer tid på ”nätet”, i sociala medier, och kommenterar hellre varandras inlägg, kläder och matval än att vi ägnar tid åt sådant som att gå på föreningsmöten, skriva protokoll eller delta i någon föreningsaktivitet. Tillgängligheten dygnet runt, året runt, via dator, plattor och telefon liksom enkelheten bidrar till detta. Kanske är det helt OK. Men vi måste inse att våra val också innebär att annat får mindre andel av vår tid. Och hur påverkar detta samhället i stort?

Alla kan göra sig hörda
Alla kan idag påverka alla. Mer eller mindre högröstat, kortfattat, slagkraftigt och upprörande kan vi enkelt nå tusentals människor med påståenden och tyckanden, tyvärr ofta påtagligt dåligt underbyggda och mer motiverade av tyckande än av faktakoll. För att själv leva upp till någon nivå av faktabaserat inlägg sökte jag på SCB efter siffror som stödjer mitt påstående och hittade statistik från 2000 som visar en nedgång i föreningsmedverkan från år 1992 till år 2000. Således innan sociala medier slagit igenom. (Se länk nedan och kolla tabell 2.1 på sidan 6 i filen). I diagrammet här intill återges hur förtroendeuppdrag, aktiva medlemmar och passiva medlemmar fördelades mellan olika kategorier av föreningar för 20 år sedan. Trenden för de flesta föreningar var redan då på nedåtgående.

Relativa antal föreningsmedlemskap i Sverige år 2000

Tänk nytt!
Vi får inte fastna i gamla mönster och acceptera stagnation eller minskat engagemang i civilsamhället. Tvärtom står vi nu inför stora utmaningar, som kommer att kräva nya sätt att samverka och att samarbeta för att inte orättvisorna ska permanentas eller förvärras. Min slutsats blir att vi behöver anstränga oss att utveckla andra, moderna, former för samverkan, för formaliserade nätverk och för punktinsatser i samhället, så att vi tar till vara all den innovationskraft, lust och kreativitet som finns hos många människor. Vi måste också vara relevanta. Föreningen eller nätverket måste vara och uppfattas som intressant för att locka medlemmar och deltagare. Vi får inte låta vår tilltro till gamla beprövade arbetsformer blockera förnyelsen.

Länktips: https://www.scb.se/statistik/LE/LE0101/2003M00/LE0101_2003M00_BR_LE102SA0301_04.pdf

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Nu försvåras förnyelsearbetet

Posted on by
Reply

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?

Nya strukturella grepp för partierna

Posted on by
Reply

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.