Saudiaffären en symbolfråga på flera sätt

I gammelmedia är konflikten mellan Saudiarabien och Sverige fortfarande en toppnyhet. Dels för att frågan innehåller principiella vägval för regeringen, om ett fortsatt samarbetsavtal eller inte, och dels när det gäller frågan om  mänskliga rättigheter och hur de frågorna ska tas upp i internationella sammanhang.

Hur hade Alliansen gjort?
Intressant är att konstatera att delar av näringslivet och Moderaterna ser Sveriges agerande som problematiskt och att det leder till sämre förutsättningar för svenska företag att sälja produkter till arabländerna. Medan de övriga allianspartierna tycker det är viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter. Hur hade en fortsatt Allians-regering hanterat frågan? Vad hade Annie Lööf som näringsminister sagt? Hade man låtit Carl Bildt hantera frågan, vilket ju inneburit ”business as usual” och hade KD, FP och C då fogat sig i M-politiken? Den frågan har inte ställts vad jag vet.

Vad är viktigast?
För detta handlar om mer än partipolitik. Det handlar om värderingar. Är mänskliga rättigheter viktigare än storföretagens eventuellt minskade försäljningsmöjligheter? Går business alltid före mänskliga rättigheter? Om det är så, hur ska vi vi någonsin få miljöfrågorna, klimatfrågorna, rättvisefrågorna och alla andra ödesfrågor att bli viktigare än de kortsiktiga intressena?

Rakryggat
Det finns en symbolik i det som har hänt just nu, och som hedrar Sverige. Vi har visat att det inte alltid är pengarna som bestämmer. Ibland finns det viktigare mål att arbeta för. Skulle vi fortsatt på det tidigare vägen och tigit om mänskliga rättigheter hade Sverige förlorat i trovärdighet, när vi försöker hävda andra värden än de materiella. Förutsättningar för ett gott liv går inte via hänsynslöst utnyttjande av andra människor eller naturgivna resurser. Även om den eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd nu kanske inte är inom räckhåll för Sverige har regeringen ändå markerat på den globala arenan att man ogillar diktaturer som förtrycker sina medborgare. En grundinställning som majoriteten av svenskar står bakom.

Ryssland
Hur svenska företag ska förhålla sig till Ryssland är mer komplicerat. Nu kastas det ideellt verkande nordiska informationskontoret ut från S:t Petersburg. Putin-regimen hävdar att alla utländska verksamheter är potentiella spionorganisationer. (På sig själv känner man andra). Utrymmet för fritt tänkande stramas åt i Ryssland. Homosexuella får inte ta körkort. Officiellt finns inga ryska soldater i Ukraina. Nyhetsförmedlingen i Ryssland är starkt vinklad. Hur svenska företag ska verka i Ryssland vållar säkert stort huvudbry.

Ny redovisning
Det ska bli intressant att läsa 30 näringslivsdirektörers debattartikel om det problemet.
(Dvs. marknaden har inte lösningen på alla problem). Och storbolagsdirektörerna behöver nu se över sina årsredovisningar för 2015, så att det står under kapitlet CSR att man erkänner att CSR-arbetet bara har relevans när det inte hotar affärerna. Det vore åtminstone ärligt.

 

 

Nu blir företagen transparenta

Transparensen hjälper företagen att beskriva dilemmat med att verksamheten ska vara nyttig för ägare, kunder, anställda och samhälle samtidigt som man klarar av att hålla sig inom ekologiska och sociala rimlighetsgränser. Att hållbarheten nu mer och mer blir en del av företagens kärnverksamhet är en pågående process, som bör uppmärksammas.

Den gamla och den nya polariseringen
1900-talets dominerande polarisering stod mellan kapitalism och kommunism. I samband med att 70-talets solidaritet med utvecklingsländer klingade av och det individuella perspektivet fick allt större betydelse på 80-talet skedde också en omorientering när det gäller polariseringen i samhället. Istället för den klassiska höger-vänster-skalan, där makten över kapital och arbete var den avgörande frågan trädde senare en polarisering i individ- respektive samhällsnytta fram.

Baksidor: egoism och onyanserad maktutövning
Individnyttan i sin extrema form tangerar naturligtvis egoismen och konkreta förslag som sänkt skatt. Det starka samhällets idéer fick stå tillbaka. Att samhällsnyttoperspektivet kan slå över i en onyanserad maktutövning visar t.ex. raden av asylärenden som då och då fångas upp av pressen. Där de politiska partierna förr försökte balansera statligt inflytande över företagen på en önskad nivå, måste de nu förhålla sig till vad som är bra ur individ- respektive samhällsperspektiv.

Många nyttigheter att ta hänsyn till
När man sätter in nyttobalansen i ett näringslivssammanhang blir bilden ännu mer komplex. Det företag som vill förhålla sig till kunder, konkurrenter, samhällsutveckling och hållbarhetsparametrar måste klara av att hålla ännu fler aspekter i åtanke. Inte nog med att  ägare och aktieägare förväntar sig att företaget ger avkastning, företaget ska även generera påtaglig nytta till sina kunder, sina anställda och samarbetspartner samtidigt som verksamheten ska hålla sig inom naturens gränser, och inom socialt accepterade och uppskattade parametrar och allt detta utan att belasta framtida generationers möjlighet att utveckla sina samhällen och verksamheter.

Miljö och sedan social hållbarhet
Om 90-talet väckte miljömedvetenheten med en slags kulmen i Al Gores film ”En obekväm sanning” och den första Stern-rapporten omkring år 2006, väcktes det sociala perspektivet när begreppet CSR ( Corporate Social Responsability) och senare ISO26000 fick genomslag hos näringslivet under det senaste decenniet. Men fler och fler företag inser att detta inte räcker, även om det är en god start att utgå från en kartläggning av vad företaget påverkar i dagens verksamhet.

Både små och stora företag
Påtagligt är hur mode- och textilindustrin har flyttat fram positionerna på senare tid. Inte bara föregångare som Nudie jeans eller DEM Collective, nu talar t.ex. även H&M och Gina Tricot på olika sätt om hur de ska bli bättre på hållbarhet. Intressant är hur många företag som på sina hemsidor idag har en klickbar länk till sitt miljö- och hållbarhetsarbete. Och det är inte längre mest green-wash eller snygga rubriker, ofta är det genomtänkta strategier som ligger till grund för det arbete som bedrivs. För oss i Göteborg kan det vara viktigt att förstå hur långt fram bjässar som t.ex. AB Volvo och SKF ligger.

Transparens
Riktigt ”på allvar” blir dessa frågor när de kliver in i företagens egna formuleringar om kärnvärden och kärnverksamhet. En VD för ett konsultföretag med säte i Lund, Trivector AB, bidrog till transparensen när han delade med sig på sociala medier av de formuleringar han vill använda i nyorienteringen av företaget. Just detta att vara transparent kommer att vara ett konkurrensmedel för de företag som går före. Medlemsbanker som JAK och Ekobanken visar här resten av bankvärlden hur enkelt det kan vara att redovisa hur pengarna används till finansiering av samhällsnyttiga projekt. När får vi se storbankerna göra en transparent redovisning av vilka ”nyttiga” och ”mindre nyttiga” verksamheter man finansierar?

Angeredsutmaningen – ett spirande gott exempel

Längst ut i glesbygden och längst ut i förorten tar de nya idéerna form. För en vecka sedan besökte jag Ransbysätter i norra Värmland och skrev om mina intryck (se länk nedan). Idag deltog jag i formandet av Angeredsutmaningen, som växt fram ur några eldsjälars och föregångares insiktsfulla arbete. Eleverna på Angeredsgymnasiet har behov av mer än bara mätbara kunskaper enligt förståsigpåares utvärderingsmallar. Eleverna behöver ofta en vidgad förståelse för samhället och sin egen roll i detta samhälle eftersom bakgrunder, förväntningar och möjligheter ser så olika ut.

Fyra exempel ur högen
När teorierna duggar tätt om hur nästa fas i samhällsutvecklingen måste se ut är det inspirerande att delta i ett möte, som helt fokuserar på genomföranden och tillvägagångssätt. Ta bara ”My Dream Now” som hittat en roll mellan företag, högskola och grundskola, där eleverna stöttas genom att få göra arbetsplatsbesök, praktik och möta verkliga människor i verkliga yrken. Eller ta den roll Medborgarskolan hittat för sin del, där man underlättar för människor och företag att kombinera kompetenser, utbildningsbehov och rekrytering på ett ansvarstagande sätt. Eller CSR Väst, som ständigt får nya medlemmar i form av företag som vill engagera sig i sociala frågeställningar, och som vill veta mer om hur de ska gå tillväga. Eller det jag själv identifierat och ser som en guldgruva för framtiden: MiljonStories, en lika enkel som verkningsfull idé som går ut på att återberätta vackra minnen från miljonprogrammet.

En gemensam tanke med olika detaljfokus
Mer eller mindre synkroniserat drar alla dessa initiativ i samma riktning och förstärker det som Angeredsutmaningen vill åstadkomma: Ett ansvarstagande från näringslivet för vårt framtida samhälle, där unga människor ses som resurser och tillgångar och där vars och ens potential tas till vara på ett för individen, för företagen och för samhället konstruktivt sätt.

Inget tal om budget
Under mötet formas nygamla idéer. Någon ser en variant på en gammal beprövad modell. Någon annan kopplar till andra erfarenheter. Bilderna adderar och stärker varandra. Mosaiken av idéer befrämjar framväxten av nya lösningar. Kreativiteten finns som en lägereld mitt i rummet. Den tycks leva av allas vårt positiva förhållningssätt. Ingen yppar de förlamande orden ”det har vi aldrig gjort” eller ”först måste vi kolla i budgeten”.

Gräsrötter och åhörare
Det handlar först om att mejsla fram bärande koncept och idéer som kan utvecklas till projekt eller pilotverksamhet. Angeredsgymnasiet har för säkerhets skull fyra rektorer, så att någon ska kunna bära initiativet framåt. En arbetsgrupp formeras. Några elever dukar upp fika och lunch. Stillsamt och självklart startar Angeredsutmaningen som ett gräsrotsinitiativ mellan skola, företag och organisationer och med en representant från det politiska styret som intresserad åhörare.

Så byggs det nya Sverige.

Länktips:
Landsbygden visar vad som är viktigt: http://christerowe.se/?p=3718

Näringslivet kan ta ansvar

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén  i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org

Var finns engagemanget?

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Shwopping en dellösning?

Det kommer regelbundet nyhetsbrev i inkorgen från olika håll. Ibland är de rutinartade, ibland tänkvärda och ibland innehåller nyhetsbreven något som kan betecknas som ett trendbrott. Idag kändes det som ett trendbrott, i alla fall vid första läsningen. Se länk nedan till originalnyheten. (Och tack till CSR i Praktiken för tipset!)

Konsumtionens roll
Konsumtionen är ett stort bekymmer ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur ska vi kunna minska vår konsumtion och samtidigt hålla igång hjulen, betala skatt, säkra upp våra löner, pensioner, statliga utgifter och välfärdsutveckling? Minns 11 september och Bush-regimens snabba budskap om att inte sluta shoppa.

Systemperspektiv
Kanske är det inte på individnivå vi ska se konsumtionsminskningen utan mer ur systemperspektiv? Om summan av våra inköp minskar belastningen på naturens resurser, energi och trycket på kretsloppet är vi kanske på rätt väg. Marks & Spencer har i alla fall insett att de kan bidra till att förlänga livslängden på produkter, något som gör att bra produkter får en fortsatt användning och som även möjliggör för personer med sämre ekonomi att skaffa sig något nytt.

Lagstiftning ?
Om vi tänker oss att det vore lag på detta – man måste säkerställa att allt man köper säljs via second-hand-butiker eller motsvarande – hur skulle det se ut då? Visst skulle samhället i stort få en minskad införsel av nya produkter? Visst skulle vi förlänga brukartiden per produkt med kanske 100 %? Visst vore det en väg att gå?

Bättre utnyttjande av resurserna
Det är självklart inte hela lösningen, men det skulle i alla fall bidra till en fortsatt ekonomisk omsättning, låt vara på lägre nivå och andra affärsidéer, men produkterna skulle få en längre nyttjandegrad och vi skulle per energiinsats, per råvaruinsats etc få en mer hållbar ekonomi. Eller hur?

Tankeexperiment
Det är de små stegen i rätt riktning som är avgörande. Även om det inte känns bekvämt med en lag om second-hand-försäljning så är det ett bra tankeexperiment.

Länktips: till Marks & Spencers hemsida här

Nu försvåras förnyelsearbetet

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?

S missade det uppenbara

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.

Leken som blir allvar

CSR, ibland förkortat till SR, (Corporate) Social Responsability, kan se ut på många sätt. Otydligheten i vad CSR står för är ett dilemma. Nivån och ambitionsnivån på ansvarstagandet blir huvudsakligen mätbart i relativa termer, inom företaget, än mellan företag. Och kanske är det OK att det är så. Livet är ingen tävling. Samhället måste inte sorteras i vinnare och förlorare. Vi är alla i utveckling.

Gamification
Ett fenomen som verkar komma mer och mer är att föra in värderingar på helt nya sätt. ”Gamification”, ung. att tillföra en speldimension, är ett sätt. Spelföretaget GreenhatPeople, se länk nedan, har hittat en nisch som kan bli intressant. Svenska speltillverkare är i världsklass. Spelbranschen växer kontinuerligt. Traditionella investerare och industrialister rynkar på näsan. Kritiker talar om underhållning till döds. (Jmfr Neil Postman). Men allt är inte spilltid och förströelse.

Lustfyllt och seriöst
Det Greenhatpeople gjort är att tillsammans med CSR Factory ta fram ett verktyg som kombinerar människors lust att tävla och göra saker tillsammans med företagens strävan att verkligen bidra till en bättre värld, där CSR ofta blir ett paraplybegrepp. Så vitt jag förstår har speltillverkarna hittat ett sätt att kombinera det lustfyllda med det seriösa. En inte helt enkel uppgift.

Så här står det på deras hemsida
” Systemet är enkelt. Tillsammans kommer vi fram till ett antal uppgifter som era anställda kan företa sig för att samla poäng inom CSR. Det kan handla om att städa parken, hjälpa en ungdom med läxorna eller välja miljövänliga färdsätt framför de som belastar miljön. ” Och allt kommuniceras via mobil-appar till de personer som deltar.

Att stärka beteenden
Jag tror denna typ av motiverande aktiviteter har en riktigt bra framtid. Livet och arbetslivet måste vara lustfyllt. Framtiden måste bli bättre. Vi når inte en hållbar utveckling om vi hela tiden har perspektiven uppoffringar och minskningar. Genom att ”walk the talk” bland annat på detta sätt stärks beteenden som bär längre än mycket annat.
Det ska bli kul att följa hur det går.

Länktips: http://www.greenhatpeople.se/produkter/csr-implementering
http://www.csrfactory.com

Ett ersätta det sociala

Almedalsveckan i somras hade ett rekordstort antal evenemang i år. Flera av seminarierna och föredragen handlade om social innovation och socialt entreprenörskap. Det finns ett växnde intresse för företag som drivs med ambitionen att bidra till ett bättre samhälle, där affärsidén inkluderar mer än att enbart skapa ekonomisk vinst åt ägarna.

CSR och sociala företag
CSR, Corporate Social Responsability, är sedan många år ett etablerat begrepp för företagens organiserade arbete för rättvisa arbetsvillkor och ett socialt hänsynstagande. En ny ISO-standard har tagits fram, ISO 26000, som ska fungera som de övriga ISO-standards för företag som använts sedan länge: ISO 9000 för kvalitet och ISO 14000 för miljöarbete. CSR i certifierad eller annan form är mer som ett pålägg på en smörgås. Sociala företag och socialt entreprenörskap kan – för att fortsätta liknelsen – iså fall liknas vid hela räkmackan.

Social Housing
Social Housing är ett begrepp som används mycket i Europa. Social Housing innebär att lägenheter erbjuds till hushåll och personer som av olika skäl inte klarar att bo i ”vanliga” hyresrätter. Det är resurssvaga personer, fattiga och på annat sätt marginaliserade personer som enligt lite olika modeller erbjuds lägenheter som de kan ha råd att bo i. I Sverige har vi haft Allmännyttan som ett samlande begrepp för de bostäder som erbjuds bl.a. de resurssvaga. En ny lagstiftning i Sverige har dock ändrat förutsättningarna. Allmännyttiga bostadsbolag ska nu enligt lag drivas ”affärsmässigt”. Exakt vad det innebär är inte klarlagt, men att det blir svårare för allmännyttan att fungera som bostadspolitikens sista skyddsnät är en rimlig gissning.

Två sidor
Det finns anledning att återkomma till allt det ovanstående. På ett plan har begreppen och deras laddning en avgörande betydelse. Ordet ”social” förknippas å ena sidan med något omhändertagande, något som har med skyddsnät och stöd att göra. Socialförvaltning, socialkontor, socialbidrag…. Å andra sidan är ordet ”social” starkt och väldigt positivt laddat. Social banking, socialt entreprenörskap, social ekonomi, social hållbar utveckling… Denna dubbelhet skapar ett problem.

En liknelse skulle kunna vara ordet ”skatt”. Ett ord som många uppfattar som en börda, en pålaga eller ett nödvändigt ont, medan andra omedelbart tänker på nedgrävda guldmynt i en träkista, något ovärderligt som är värt att leta efter och behålla.
På ett liknande sätt har ordet ”social” två sidor, som gör att fenomen riskerar att uppfattas på fel sätt. Kanske är det dags att skapa nya begrepp som fyller nya funktioner.