TV4 och Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik har valsat runt några dagar i media. Regeringen Kristersson har inte bestämt sig om man har förtroende för Jimmie Åkesson. Johan Pehrsson vill se en uppförandekod, där partierna lovar att inte använda sig av anonyma konton. Socialdemokraternas partisekreterare Baudin vill naturligtvis se skarpa åtgärder och lyfter det säkerhetspolitiska perspektivet, där desinformationen ju kan användas för att bidra till det ökade terrorhotet mot Sverige, när vilseledande och felaktig information studsar runt i internationella medier. Oppositionen reagerar starkt. Att destabilisera Sverige tycks ju vara ett mål för SD och är inget att bara låta passera.

Uppgivenhet, likgiltighet eller…?
I P1:S Studio Ett den 20 maj fanns ett inslag om trollfabriks-härvan. (Länk se nedan). Det som fångade mitt intresse var hur ointresserad och nästan likgiltig politik-kommentatorn Fredrik Furtenbach lät. Hans kommentarer finns mellan cirka 13:30 och 16:40 i programmet. Furtenbach säger där att ”Luften verkar gå ur den här affären nu om inga nya avslöjanden kommer fram. Om det bara blir en strid mellan det röda och det blå laget så försvinner trycket och nyhetsvärdet i det”.

Hur förändrar avslöjandet medias arbetssätt?
Studio-Ett-reportern försöker ställa rätt frågor, men Furtenbach tycks rycka på axlarna och anse att affären snart är överspelad och valrörelsen inför 9 juni kan ta fart på allvar. Business as usual verkar vara vad han ser framför sig. En fråga som hade kunnat passa in i inslaget är hur det påverkar Sveriges Radios arbete och konkreta arbetsmetoder, intervjuer och annat när nu Åkesson så tydligt i sin motoffensiv utmålar media till fienden, att det pågår en konspiration mot SD, något som Åkesson ser som det verkliga problemet osv. Går det att intervjua SD-företrädare på samma premisser som övriga partier? Är det rimligt att SD deltar i debatter på samma villkor som de demokratiska partierna… osv?

Hur ska media hantera sitt uppdrag?
Vad innebär SD:s förhållningssätt för hur media ska hantera sitt uppdrag? SD vill ju uppenbarligen inte bli granskade, eftersom man anstränger sig att förneka förekomsten av anonyma konton, man internt blir upprörda när en dator lämnas in på reparation (och i ”orätta händer” skulle kunna avslöja vad som pågår), när man ständigt döljer hur tätt SD och kanalen Riks samarbetar osv. Hur ska media förhålla sig till att sju partier är överens om de demokratiska spelreglerna medan det åttonde, SD, har helt egna regler för hur det politiska samtalet ska föras och hur sambandet mellan maktutövning, förtroendeuppdrag, granskning och rapportering ser ut i en demokrati?

Luften har gått ur…?
Intrycket av Furtenbachs kommentarer är att han gärna ser att stormen bedarrar och frågan om SD:s antidemokratiska metoder läggs till handlingarna, eftersom om inget nytt händer försvinner trycket och nyhetsvärdet, som han säger. Har han helt missat att kartan inte längre stämmer med verkligheten? Sju partier vet att det åttonde inte bryr sig att följa de demokratiska spelreglerna och Ekots politik-kommentator kan bara konstatera att ”luften verkar gå ur den här affären”.

Ska sju partier acceptera det åttonde partiets sabotage?
Furtenbach säger dessutom att M och KD verkar ha funnit sig i att SD har anonyma konton och de nöjer sig med några små symboliska eftergifter. Samarbetet är det viktiga, konstaterar Furtenbach. Och tycks därmed nöjd med att demokratins fundament ruckas av ett antidemokratiskt parti. Det naturliga vore väl att åtminstone värna den egna yrkesrollen, journalistikens plats i det demokratiska systemet, där transparens, ärlighet och ansvarsutkrävande är centrala delar. Kan vi ha ett politiskt landskap där det åttonde partiet benämner de sju andra, media och andra motståndare för ”klägget”? Vart leder den attityden? Måste de sju partierna acceptera att det åttonde strävar efter att ändra det demokratiska systemet? Och Furtenbach konstaterar bara att ”luften verkar ha gått ur den här affären”. Det är väl snarare han själv som tycks ha resignerat.

Vänsterliberal = demokratiskt sinnad
Att problemet med Åkessons attityd är påtagligt framgick också av en debatt i SVT Aktuellt häromdagen, då Magdalena Andersson (i studion) och Jimmie Åkesson (på länk) skulle debattera affären. Åkesson fortsätta där sitt generalangrepp på de partier han betecknar ”vänsterliberala” och att det egentligen var hans parti som var offret och att han bara ägnat sig åt humor och satir, korridorsnack och annat. (”Vänsterliberal” är f.ö. ett ord som egentligen betyder ”demokratisk sinnad” på SD-språk, men det kan han inte säga utan att själv framstå som den antidemokrat han är).

Rama in utfrågningar tydligare
Media måste generellt tänka på att rama in debatter bättre, när SD ska medverka. Kanske visa tydliga siffror och grafik innan frågor ställs, eftersom SD gärna bluffar i direktsändning och påstår saker som inte stämmer. Media måste lära sig att det åttonde partiet inte har ett ärligt uppsåt och inte spelar det politiska spelet på samma villkor och med samma metoder som de sju övriga. Och uppepå detta det säkerhetspolitiska dilemmat med ett höjt terrorhot, påeldat av justitieutskottets ordförande.

Länktips: Studio Ett 20 maj, https://sverigesradio.se/avsnitt/2385777#631

Fredrik Furtenbach i en intervju på nyhetsplats, med ungefär samma budskap som i Studio Ett-inslaget: https://sverigesradio.se/artikel/furtenbach-trollfabriksskandalen-gar-mot-ett-antiklimax