Svenskans ställning i Finland – några frågor till Åkesson

Om Aktuelltredaktionen på SVT är oroliga att kritiska frågor kan få Tidögänget ska skära bort tjänster i Public Service skulle väl ändå TV4-Nyheterna kunna plocka upp några av de här frågorna. För nog är det ganska anmärkningsvärt?

Aktuella frågor till SD:s partiledare Jimmie Åkesson
Den första frågan till Jimmie Åkesson bör naturligtvis handla om att han är glad att valet i Finland gick så bra för Sannfinnländarna, vilket han rimligen bekräftar, eftersom han var där och kampanjade för dem.
Därefter finns det ett antal intressanta frågor att ställa.

  1. Sannfinnländarna ser bara nackdelar med den svenska kulturen i Finland och vill marginalisera den. Det låter konstigt att ni inom SD ställer upp på detta. Man trodde ju annars att ni vill värna det svenska språket och den svenska kulturen?
  2. Det finns många nationalister, inte minst i era egna led, som gärna firar 30 november, minnet av den svenska stormaktstiden, en tid då Finland var en del av det svenska riket, då svenskar grundade universitet i Åbo och i lettiska Riga för att ta två exempel. Är denna vurm för stormaktstiden bara en påhittad kuliss som inte betyder något idag? Minnet av ett stort och inflytelserikt Sverige har egentligen noll betydelse?
  3. Betyder ert stöd till Sannfinnländarna att alla minoriteter, även svenska minoriteter, ska anpassa sig till majoriteten? Det finns inget värde i en minoritetskultur som ni vill värna? Inte ens om minoriteten är en svensk befolkning med tusenårig historia på platsen?
  4. Så när vi svenskar gläds åt att det firas svensk midsommar i Minnesota i USA, eller när svenska Hollywoodfruar gör succé i olika sammanhang är det totalt ointressant och inget som ska uppmärksammas? Att det finns utlandssvenskar i många länder som mot alla odds håller kvar vid svenska traditioner – det är helt meningslöst menar ni inom SD? Det svenska arvet får gärna gå förlorat om det råkar befinna sig på fel plats. Är det så man ska tolka er?
  5. Är det så att även de svenskar som trotsade ödet och sökte sig en bättre framtid i ett framtidsland som USA gjorde fel i era ögon? Det var fel av alla svenskar att lämna landet och söka sig en försörjning utomlands? Det var fel av den miljon svenskar som lämnade landet? På samma sätt som ni nu anser det fel att andra människor söker sig hit? Är det så man ska förstå era värderingar?
  6. Det ni hoppas i Finland är således att det svenska språket, den svenska kulturen och allt som kan kallas svenskt får mindre betydelse än idag och att de som kan helst lär sig tala finska eller reser från Finland till Sverige?
  7. Gäller det även alla ålänningar? Ska Sverige ta emot alla från Åland, där ju det svenska språket är totalt dominerande? Varför kan de inte få bo kvar där de bott i generationer? Med vilken rätt tvingar ni i så fall en svenskbygd att upphöra att vara svensk?
  8. Är det detta ni menar när ni talar om ”folkutbyte”? Att staten ska bestämma vem som ska bo var och att kultur och identitet inte ska spela någon som helst roll? Det är svårt att förstå hur er politik hänger samman. Kan du förklara för tittarna på vilket sätt det skulle vara bra för ålänningarna att tvingas lämna sin hembygd? Eller de svensktalande i Åbo och Helsingfors? Varför gläds ni åt att människor med en svensk identitet får sina liv begränsade och sin kultur ifrågasatt? Ska staten bestämma vars och ens identitet?

Det går naturligtvis att formulera frågorna lite elegantare, tydligare och mer försåtligt. Men det är väl därför det finns en journalistutbildning, som jag inte gått. Men SD:s dolda agendor, dubbla måttstockar och cyniska förhållningssätt behöver exponeras när de bjuder på det.

Länktips: Läs gärna Gellert Tamas utmärkta artikel i DN publicerad 2 april 2023, där han tydliggör varför Åkesson hellre väljer finsk nationalism än svensk kulturtradition och att det är det öppna, toleranta samhället som SD vill avskaffa genom att hela tiden söka konfrontation. Artikeln här


Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

Nationaldagen 6 juni

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder –  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74