Den 4 februari 2025 sköt Rickard Andersson ihjäl tio personer på Risbergska skolan i Örebro innan han tog sitt eget liv. En mycket tragisk händelse, naturligtvis, som inte bara drabbade minst elva familjer utan även påverkade alla med någon koppling till skolan. Många har kommenterat att polisutredningen nu läggs ner utan att motivet har klarlagts. Rickard Andersson planlade sitt dåd noga och det finns inga tydliga digitala spår för polisen att följa. Utredningen landar i att hans motiv till gärningen var att ta sitt eget liv.

Oklarheter
Det som stör bilden här är att om det nu var skolan Andersson var besviken på, den skola som inte godkände hans försök att läsa upp sina betyg, vore det då inte mer logiskt att vreden hade vänts mot lärare eller rektor på skolan? Varför mörda andra studenter? Om motivet uteslutande var att avsluta sitt eget liv ─ och bli en i raden av statistiska självmördare ─ varför tar han sig då tid att införskaffa massvis med ammunition, pyroteknik och flera vapen? Att omsorgsfullt planera mördandet av många andra människor tyder på en bredare motivbild än självmord.

Vad hade hänt om de hade bytt plats och tidpunkt?
Men etiketten terrorist passar inte in på efternamnet Andersson. Besvikna män som utför terrordåd på Drottninggatan i Stockholm heter inte Andersson. De heter Rakhmat Akilov och beter sig terroristiskt. Hade de båda männen bytt plats och tidpunkt hade dådet i Örebro säkert blivit kallat ett terrordåd. Nu kunde ju polisen i Risbergs-skjutningen ha benämnt dådet masskjutning med oklart motiv. Men då hade kanske likheterna med Breiviks Utöya-dåd blivit tydliga och någon eller några i polisledningen ville troligen inte att den parallellen skulle dras. Det känns säkert tryggare eller säkrare att kategorisera dådet som ett självmord. Man vill ju inte spekulera.

Ett uteblivet erkännande till brottsoffrens anhöriga
Men de familjer som drabbades av ”självmordet” får på så sätt heller inte samhällets erkännande. Formellt ─ där vet jag inte regelverket ─ kanske de också går miste om ekonomisk ersättning. När de skjutna ”råkade bli skjutna”, mer av otur än av riktad illvilja, kanske det blir svårare att få ut ekonomisk ersättning. Inte för att det hjälper, men det skulle ju i alla fall vara ett erkännande av att något mycket tragiskt ägt rum. Brottsskadeersättningen är dubbelt så hög för mord som för vållande till annans död, för att ta ett exempel. Och det kan säkert också finnas gränsdragningsproblematik kring vad som menas med ”anhörig” med rätt till ersättning. Hur räknas sambo, fästmö, flickvän…. osv? När polisen tonar ner dådet till ett självmord där gärningsmannen dessutom råkat ha ihjäl tio andra personer kan man ana att ersättningsbeloppen blir lägre än om polisen betecknat dådet som ett massmord som avslutades med att gärningsmannen tog sitt eget liv.

Rubriceringen spelar roll
Mer rakryggat hade varit om polisen betonat att vi inte vet Rickard Anderssons motiv för sitt dåd, men ett antal omständigheter tyder på att han hade för avsikt att skada och döda många andra människor. Mängden ammunition, hans användande av rökutvecklare, hans vapenlicens och att han uppenbarligen inte agerat impulsivt är sammantaget tecken som tyder på ett väl planerat attentat, som syftade till att skada andra människor. Hellre än att ta konsekvenserna av sitt dåd valde han att begå självmord. Om man väljer att kalla det terrordåd eller självmord spelar faktiskt roll för historieskrivningen. Beteendet liknar i alla fall det vi brukar kalla terrordåd. Även om terroristen heter Andersson.