Tag Archives: Terror

Får en terrorist heta Andersson?

Posted on by
2

Den 4 februari 2025 sköt Rickard Andersson ihjäl tio personer på Risbergska skolan i Örebro innan han tog sitt eget liv. En mycket tragisk händelse, naturligtvis, som inte bara drabbade minst elva familjer utan även påverkade alla med någon koppling till skolan. Många har kommenterat att polisutredningen nu läggs ner utan att motivet har klarlagts. Rickard Andersson planlade sitt dåd noga och det finns inga tydliga digitala spår för polisen att följa. Utredningen landar i att hans motiv till gärningen var att ta sitt eget liv.

Oklarheter
Det som stör bilden här är att om det nu var skolan Andersson var besviken på, den skola som inte godkände hans försök att läsa upp sina betyg, vore det då inte mer logiskt att vreden hade vänts mot lärare eller rektor på skolan? Varför mörda andra studenter? Om motivet uteslutande var att avsluta sitt eget liv ─ och bli en i raden av statistiska självmördare ─ varför tar han sig då tid att införskaffa massvis med ammunition, pyroteknik och flera vapen? Att omsorgsfullt planera mördandet av många andra människor tyder på en bredare motivbild än självmord.

Vad hade hänt om de hade bytt plats och tidpunkt?
Men etiketten terrorist passar inte in på efternamnet Andersson. Besvikna män som utför terrordåd på Drottninggatan i Stockholm heter inte Andersson. De heter Rakhmat Akilov och beter sig terroristiskt. Hade de båda männen bytt plats och tidpunkt hade dådet i Örebro säkert blivit kallat ett terrordåd. Nu kunde ju polisen i Risbergs-skjutningen ha benämnt dådet masskjutning med oklart motiv. Men då hade kanske likheterna med Breiviks Utöya-dåd blivit tydliga och någon eller några i polisledningen ville troligen inte att den parallellen skulle dras. Det känns säkert tryggare eller säkrare att kategorisera dådet som ett självmord. Man vill ju inte spekulera.

Ett uteblivet erkännande till brottsoffrens anhöriga
Men de familjer som drabbades av ”självmordet” får på så sätt heller inte samhällets erkännande. Formellt ─ där vet jag inte regelverket ─ kanske de också går miste om ekonomisk ersättning. När de skjutna ”råkade bli skjutna”, mer av otur än av riktad illvilja, kanske det blir svårare att få ut ekonomisk ersättning. Inte för att det hjälper, men det skulle ju i alla fall vara ett erkännande av att något mycket tragiskt ägt rum. Brottsskadeersättningen är dubbelt så hög för mord som för vållande till annans död, för att ta ett exempel. Och det kan säkert också finnas gränsdragningsproblematik kring vad som menas med ”anhörig” med rätt till ersättning. Hur räknas sambo, fästmö, flickvän…. osv? När polisen tonar ner dådet till ett självmord där gärningsmannen dessutom råkat ha ihjäl tio andra personer kan man ana att ersättningsbeloppen blir lägre än om polisen betecknat dådet som ett massmord som avslutades med att gärningsmannen tog sitt eget liv.

Rubriceringen spelar roll
Mer rakryggat hade varit om polisen betonat att vi inte vet Rickard Anderssons motiv för sitt dåd, men ett antal omständigheter tyder på att han hade för avsikt att skada och döda många andra människor. Mängden ammunition, hans användande av rökutvecklare, hans vapenlicens och att han uppenbarligen inte agerat impulsivt är sammantaget tecken som tyder på ett väl planerat attentat, som syftade till att skada andra människor. Hellre än att ta konsekvenserna av sitt dåd valde han att begå självmord. Om man väljer att kalla det terrordåd eller självmord spelar faktiskt roll för historieskrivningen. Beteendet liknar i alla fall det vi brukar kalla terrordåd. Även om terroristen heter Andersson.

Lastbilen och demokratin

Posted on by
Reply

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

Har vi gått vilse i evigheten?

Posted on by
Reply

Det är märkligt hur snabbt förändringen sker. På några decennier förskjuts värderingar och ändras världsbilder som om de ingick i någon annonskampanj för en TV-serie. Jag gick i grundskolan på 60-talet. På Husieskolan hade vi kristendomsundervisning. Fröken Dahl trampade orgel och sjöng någon psalm. Varje dag började med en morgonbön.

Brytpunkten
Så kom 68, du-reformen, studentuppror, FNL-rörelsen, hippiekultur, nya musikstilar, en ny konsumtion, känslan av att allt var möjligt, månlandningen, miljonprogrammet och plasten. Religionen och kyrkan hörde ihop med det gamla. Nu var fokus på materiell välfärd. En sekulär grundsyn dominerade. Kyrkans atmosfär och högtidlighet kunde vara användbar i livets olika skeden, medan budskapet tillhörde en auktoritetsbunden tid. Tillhörigheten till ett definierat trossamfund blev undantag. En fysisk-mekanisk världsåskådning kompletterad med diffust formulerad respekt för FN-deklarationen om mänskliga rättigheter blev allt mer utbredd. Så småningom skulle stat och kyrka gå skilda vägar som för att bekräfta det som skedde 30 år tidigare.

… to be continued ?
På några decennier ”avkristnades” Sverige. Religion blev något privat, något man inte talar om. Samtidigt blev döden en icke-fråga. Om livet upphör på alla plan efter döden är det svårt att se döden som en del av helheten. Och om livet fortsätter efter döden måste ju en sådan syn krokas upp i en världsåskådning. Meningen med livet blev plötsligt svår att formulera. Både för den som är övertygad, troende ateist och för den som tror på något mer än den materiella tillvaron, något före och efter döden. I den individualiserade världen tar det emot att underordna sig ett system. Politikens paketering lockar allt färre, liksom religionen. Det blir svårt att tala om livets slut när eftertexterna eventuellt innehåller ”…to be continued”.

Paradoxen
Samtidigt och motsägelsefullt: Just religionen blir hävstång för asociala terrorgrupper. Hänsynslösa grupper lockar sympatisörer med påstådda hänvisningar till ett kommande paradisliv i livet efter detta. Martyrskapet omtolkas till det destruktiva vapen som självmordsattentaten utgör. I den värld där religionen i ett sammanhang tappar i betydelse i den materiella statusjakten blir den samtidigt och felaktigt använd i ett annat sammanhang som ett ”carte blanche” för att utföra vilka illgärningar som helst. Hur kunde det bli så? Hur kan religionen både bli irrelevant och maximalt användbar på samma gång?

Trygga Rekan
Jag saknar en pausknapp just nu. Någon som bromsar oss i detta eviga twitterflöde och den ständiga jakten på de mest chockerande rubrikerna. Är det den som gapar högst och skriker ut mest oförskämdheter som vinner? Varför fylls sociala medier av hat, hot och påhopp? Varför fyller människor sin tid med att underbygga konflikter och motsättningar? Vem mår bättre av det? Finns det ett samband mellan vårt fokus på materiell välfärd och vår vilsenhet kring de existentiella frågorna som gör att vi lockas av de förenklade budskapen? Är det tryggheten vi saknar? Vart tog ”Trygga Rekan” vägen?

Det allra märkligaste är kanske trots allt att religiösa ledare tillåter att deras religion ger en legitim utgångspunkt för terror och människors fullständigt inhumana beteende. Kan ingen säga stopp?

===
Anm. den 25 november publicerade GP en debattartikel skriven av imamen Kashif Virk, verksam i Stockholm, som markerade ett avståndstagande från terrorism. Imamen förklarade sig också i slutet av artikeln beredd att svara på frågor. Artikeln är naturligtvis rätt i sak, men ordval och innehåll lämnar ändå en slags tomhetskänsla. Nog hade samma sak kunnat uttryckas med mer av avståndstagande och gränsdragande formuleringar. Länk:  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2906842-daden-i-paris-har-inget-med-religion-att-gora

 

Spela inte på terrorns spelplan

Posted on by
Reply

På nätet finns allt. Från personliga, vackra minnesbilder till ohyggliga gruvligheter. Vad detta innebär för vår förmåga som människor att utveckla vår kultur och vår civilisation återstår att se. När jag idag såg den film terrorgruppen som kallar sig IS nyligen publicerat hade jag svårt att värja mig. Hur kan människor vara så totalt avtrubbade? Hur kan hatet få ta så stor plats? Vilka bakomliggande orsaker finns det till denna utveckling?

Man vill mobilisera motkrafterna
Jag tänker inte pina er med en länk till den ohyggliga film jag såg, när terroristerna mördar  en fånge i en stålbur genom att tända eld på honom. Filmen är fruktansvärd att se och syftar troligen mest till att demoralisera IS-gruppens fiender. Med hot, fruktan och terror tror sig denna välfinansierade terrorgrupp kunna ta kontroll över ett stort territorium i det maktvakuum som uppstått i Irak och Syrien. Den kamp man driver syftar säkerligen även till att mobilisera motkrafterna, så att världen dras in i en storkonflikt. Genom att använda internet på ett medvetet sätt vill man förmodligen få ”väst” att ta avstånd från ”islam”. Och på så sätt polarisera världspolitiken på ett önskat sätt.

Isolera terrorn
Hur ska man förhålla sig till detta? Dåden måste fördömas, naturligtvis. Samtidigt är det viktigt att förstå att terroristernas tolkning och deras aktiviteter inte får överskugga allt annat. Provokationen får inte lyckas. Det ska inte vara möjligt att knäcka den människosyn och den humanism som präglar våra samhällen. Istället måste ”väst” snarare arbeta för att isolera terroristerna samt deras ideologiska och finansiella stödjare. Vi ska inte spela spelet på den spelplan terroristerna rullar ut. Detta är viktigare än någonsin.

Det hade behövts en spegel i Paris

Posted on by
9

– Har de inre förtöjningarna kapats, tänker jag, när nyheten når mig att de anställda på en fransk tidningsredaktion brutalt mördats av terrorister. Tydligen finns det människor, som förlorat sin naturliga föreställning av vad det innebär att vara medmänniska. De tycks inte beröras av sin egen hänsynslöshet. Tyvärr lär dådet följas av ytterligare polarisering, motsättningar och konflikter. Våldet kryper in under samhällsväven. Att det ska vara så svårt att respektera andra människor och livets okränkbarhet.

Fruktansvärd frukt
Samtidigt sker motsvarande respektlösa dödande i andra delar av världen. I jakten på den heliga vinsten offras människors liv och hälsa, förnämligt visat av t.ex. Fredrik Gertten i hans båda ”Bananas-filmer”. Vår uppskattade frukt produceras under fruktansvärda villkor. Långt borta från mediabruset utnyttjas människor på ett hänsynslöst sätt av de kommersiella krafter, som samtidigt utgör påstått omistliga byggklotsar i den ekonomi vi alla gjort oss beroende av. Som elektronikåtervinningen över öppen eld, sopbergen som säljs till Afrika, utfiskningen av världshaven, jakten på ädla metaller. Vem är hänsynslös, egentligen? Nu skördar vi frukterna av post-kolonialismen.

Att skoja på allvar
Det konstiga med konsten, när den vill provocera i form av rondellhundar, är att konstnärerna inte inser att den provocerar på ett inhumant sätt. När Jonas Gardell skojar om sitt liv och exponerar sin sårbarhet från scenen blir hans framträdande positivt. När han på allvar skojar om sig själv kittlar han våra föreställningar. Han väcker både sympati och nyfikenhet och får oss att skratta, troligen mest åt våra egna referenser.

Att kränka ingår inte yttrandefriheten
Men när upplysta journalister inte förstår hur djupt de sårar andra människor när de okänsligt skämtar om Muhammed är det inte roligt. Det blir bara okänsligt och onödigt. Det är inte ens rimligt eller mänskligt. När den egna rätten till frihet inkräktar på den andres rätt till frihet uppstår en maktstruktur, där den ene tar sig frihet på den andres bekostnad. Det är inte det som är yttrandefrihet. Den som kränker en annan människa har inte förstått någonting.

Mobbning och makt
På en annan nivå och som betydligt vanligare fenomen kan vi studera mobbningen. Någon tar sig friheten att tycka något om en annan människa. Ofta för att njuta av den makt det ger att se offrets hjälplöshet och medmobbarnas tysta gillande. Mobbningen är utbredd. Även bland vuxna, sorgligt nog.

En spegel för satirikerna
Kanske var det någon som såg Anna Odells uppmärksammade och starka film ”Återträffen”, som nyligen TV-visades. Där tar Odell konsten till hjälp för att hålla upp en spegel för mobbarna. Hon visar på en väg till dialog mellan offer och utförare, samtidigt som hon visar den totalt skilda verklighetsuppfattning som finns. Tänk om någon hade hittat det greppet i Paris. Att hålla upp en spegel för satirikerna.