Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.




Är bekymret de starka presidenterna?

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Miljöhot över och under radarn

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.