En person jag känner genom föreningslivet, Magnus, la nyligen ut en egen historia på Facebook, där det han beskriver blir en påminnelse om hur ekonomin fungerar, eller snarare inte fungerar. Han hade anlitat en elfirma för ett uppdrag och fick därefter en faktura med orimliga höga belopp. När han bestred fakturan gick det hela till inkasso. Och där fortsatte problemen. Inkassobolaget gick på elfirmans linje och drev på för att få in pengarna. Där kunde det tagit slut.

Många blir rädda
Många som får inkassokrav på sig är naturligtvis rädda att få betalningsanmärkningar och dessutom vet man ju hur kraven växer när en obetald faktura drivs in. Att hantera ett ärende kostar ju och många gånger växer ursprungskravet till det mångdubbla. I det fall som jag nämnde här inledningsvis ledde samtalen så småningom till att inkassobolaget, i detta fall Svea Inkasso, gick med på att ”pausa” kravet. Vilket i sig kanske låter bra, men som Magnus skrev på Facebook, det finns inget ”paussystem” i systemet av faktura- och betalningskrav. Antingen har företaget ett berättigat krav eller inte. Det finns inget ”pausat” krav.

Dolda problem och olika motiv för att inte gå vidare
Sista ordet är kanske inte sagt i Magnus historia och det är kanske inte det viktigaste ur principiellt perspektiv. Det mest intressanta är hur två olika aktörer beter sig och vilka konsekvenser det kan ha om man tänker på helheten. Hur många ”saltade” fakturor slinker igenom varje dag? Dels för att kunden inte vet vad som är ett rimligt pris, dels för att kunden inte vet hur man klagar eller kanske heller inte vågar klaga. Och hur många fakturor till industrin, till kommuner och regioner slinker igenom för att ”det är ju någon annan som betalar, så varför ska jag krångla…?”. Och hur ser uppföljningen ut när budgetar överskrids? Accepteras pris- och kostnadshöjningar eller ifrågasätts fakturor?

Inkassobranschen – lätt förtjänta pengar?
Och så inkassobranschen, som ju väldigt långt kan automatisera sin handläggning. Faktura in, addera avgift, kräv kunden. Goda marginaler och små risker. Hur sker egentligen kontrollen av inkassoföretagen? Ägs de av den organiserade brottsligheten? Har de ”torpeder” att skicka ut om fakturor blir obetalda? Hur långt från ett maffialiknande system befinner vi oss? Hur ser samhällets skyddsmekanismer egentligen ut? Hur ser ägarstrukturerna ut, hur agerar bankerna och andra intressenter? Här anar man att det finns en gråzon, ungefär som visades i den uppmärksammade dokumentären ”Den svarta svanen” som SVT visade nyligen. Advokater och jurister som inte tvekar att genomföra enstaka eller systematiska tjänster åt personer som inte alltid följer lagen.

Viktigt med kontroller
Nu kanske inte just Svea Inkasso hör till ”skurkarna”, det vet jag inte. Man har drygt 2000 anställda och omsätter 4 miljarder i moderbolaget. Hur ägarstrukturen ser ut framgår inte av hemsidan. Men principiellt är risken uppenbar att lätt förtjänta pengar lockar fel typ av intressen. Vi behöver ha en tät och rimlig kontroll av hur inkassoverksamhet bedrivs i Sverige och helst med samarbeten inom EU för att försvåra för skurkarna. I Sverige är det sedan 1 januari 2024 Finansinspektionen som har hand om tillsynen. Man får hoppas att de har resurser att ställa även obekväma frågor.

Länktips:

Pågående granskningar: https://www.fi.se/sv/publicerat/granskningar/undersokningar/pagaende-undersokningar/

Den svarta svanen, TV-dokumentär: https://www.svtplay.se/den-svarta-svanen