Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )
Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.
Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.
Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?
Man kan ju i alla fall önska något sådant.