Hur förändras språket egentligen? Sannolikt går det talade ordet före och förändrar hur vi använder skriftspråket. Rimligen var det så när vi slutade med pluralformerna på verben. ”Vi gingo” eller ”de sjöngo” osv ersattes så småningom av de mer bekväma enhetliga ”vi gick” och ”de sjöng”. Det man kan fundera över är hur rättstavningen i klassrummen förändrades. När slutade lärarna att rödmarkera för de enklare formerna? Skedde allt synkroniserat? Var det en rekommendation från Skolöverstyrelsen?

Selma gick före
En googling senare hittar jag att Carl Jonas Love Almqvist tillhörde förnyarna redan på 1840-talet, men att det skulle dröja ett hundra år innan pluralformer började tas bort ur läseböcker för elever. Selma Lagerlöf, läser jag, kompromissade i Nils Holgersson…. Hon använde singularformer i de talade citaten, men behöll pluralformen i löptexten. Detta var 1906. Att det var skillnad på läroverk och folkskola är också ett intressant faktum. Folkskolorna släppte tidigare fram singularformerna. som då sedan länge dominerade i talspråket.

Var och vart 
Men det finns andra språkligheter som jag då och då funderar över. Hur översättare till TV-serier oftast missar att pluralpronomenet ni inte är detsamma som tilltalspronomenet Ni. (Jämför tyskans sie och Sie). Eller hur vi som svensktalande ska acceptera att adverben var och vart inte längre innebär två olika saker. ”Vart är min telefon” kan någon säga och egentligen mena ”var”. ”Vart” brukar normalt ange riktning. Vart ska du resa? Inte: Vart e du? Kommer lärare att sluta korrigera texter av elever som använder ”vart” på det nya sättet? Och i så fall är det upp till varje lärare att göra som man vill? Hur går det till när språk förändras? Hur fort går det?

Rolig är ett intressant exempel
Någon gång under seklen slutade vi använda ordet ”rolig” som synonymt med lugn, utan vande oss vid att att ”rolig” betydde lustfylld, kul, skojig. Hur gick det till? Vem började och när kom denna ändring in i ordlistan och när slutade lärarna att ange det som fel att använda ordet ”rolig” på det nya sättet? Google föreslår att det tog 200 år och att förskjutningen gick i flera steg via behaglig, harmonisk, trevlig, underhållande och så småningom skrattretande. Och att förskjutningen började i slutet av 1600-talet, kanske också för att markera någon slags skillnad mot de dansktalande som svenskarna nu fått på halsen i och med krigen mot dansken. Intressant är att vi har behållit betydelsen av orolig.

Kan man lajka på svenska?
Att folk idag har svårt att använda ”de” och ”dem” istället för talspråkets ”dom” ser man påfallande ofta i sociala medier. Det tycks ibland vara svårt att skilja på subjekt och objekt i en mening. Lösningen blir väl troligen att det snart blir fullt ut accepterat att använda ”dom” i alla lägen, liksom ”han” istället för ”honom”. Med den förlust av tydlighet som det innebär. Kanske är det nödvändigt. Även om det tar emot att acceptera så sker väl hela tiden en förändring av språket. Och med ny teknik kommer hela tiden nya begrepp in i språket. Vi shoppar, svajpar, lajkar och swoppar. Vi gör en ”high five”. Och vet snart inte vad som är låneord eller vad som är OK att skriva på svenska. Viktigast är förstås att vi förstår varandra och att vi kan uttrycka oss begripligt för varandra. Och då underlättar det om vi har ungefär samma regler för vad som är rätt och vad som är fel. Var är vi annars på väg? Förlåt vart, menar jag, naturligtvis.