På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?

Trängda ryssar kan agera irrationellt
I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.

Var är satsningen på civilsamhället?
Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.

Fler potentiella måltavlor är tydligen målet
Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.