Rör inte Arvsfonden!

I ett nyhetsbrev från Västra Götalandsregionen, VGR, läser jag längst ner en liten fotnot. Så här står det:

FOTNOT: Unga omställningsakademin är ett projekt som drivs av Egnahemsfabriken i samarbete med Tjörns kommun. Målgruppen är unga som av olika skäl inte tar sig till skolan eller ut i arbetslivet. Projektet är finansierat av Arvsfonden och erbjuder praktiska och kreativa aktiviteter för att skapa mening, gemenskap och framtidstro.

Ett typiskt exempel på den nytta Arvsfonden gör
Reportaget handlar om Egnahemsfabriken på Tjörn, som funnits sedan före pandemin och numera involverar ett femtontal personer på deltid, ett antal volontärer och många olika åldrar. (Reportaget i sin helhet finns på en länk nedan). Fotnoten ovan illustrerar tydligt vilken nytta Allmänna Arvsfonden gör för civilsamhället. Hundratals projekt får varje år möjlighet att få finansiering för samhällsnyttiga verksamheter. Sådant som ingen kommun kan finansiera och som heller är svårt att få stöd från näringslivet eller EU-projekt, där olika parametrar alltid har tänkts ut i förväg. Arvsfondens styrka är att de har en låg tröskel och kan finansiera utifrån den sökandes förmåga att precisera nyttan och värdet med det som ska göras.

Indirekt nedläggning hotar
Och detta system har Tidögänget flaggat upp att man vill ändra. Istället för att medel går till Arvsfonden har förslag lagts att antingen lägga ner Arvsfonden, alternativt drastiskt skära ner finansieringen till Arvsfonden genom att bakvägen stoppa tillflödet av nya pengar. Detta skulle ske genom att införa arvsrätt för kusiner. Inte nog med att folkbildningen, studieförbunden och liknande har skurits ner kraftigt av Tidögänget. Genom att plötsligt hävda att kusiner eventuellt ska ärva avlidna har man hittat en smygväg att krympa utrymmet för en viktig del av civilsamhället.

Mångfalden och engagemanget i lokalsamhället behövs!
När man läser om deltagarna i projektet på Egnahemsfabriken inser man att det behövs andra sätt att erbjuda utbildning och utveckling än den gängse. Vi har alla lite olika förutsättningar att ta till oss ny kunskap och var och en behöver hitta sin väg till en meningsfull yrkesbana i livet.

Rör inte Arvsfonden!

Länktips:
Nyhetsbrev från VGR: https://vgrfokus.se/2024/12/har-hjalps-man-at-att-bygga-hus-for-att-fa-gemenskap-och-ett-eget-boende/

Arvsfondens framtid, en artikel från Fremia: https://www.fremia.se/nyheter/2024/regeringen-svarar-om-allmanna-arvsfonden-kommer-inte-laggas-ned/

Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.


Exemplet Åland inspirerar

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här

Sårbarhet och behovet av planering

Året började med en storm, Alfrida, som gjorde många hushåll strömlösa i Sverige. Vårt beroende av elförsörjning, telekommunikationer och framkomliga vägar blev åter igen tydliggjort. Samhället är mycket sårbart när vi gjort oss beroende av fungerande teknik. Vi är mycket beroende av ett telekommunikationssystem som fungerar även i alla lägen och vi har inte någon backup-funktion på husnivå för elförsörjning. Konsekvensen blir avstängd kyl och frys, icke-fungerande VA-system och inte minst obefintlig uppvärmning. Även om direktverkande el inte är så vanligt längre, behövs el för att hålla igång de flesta system. Undantaget är vedspisar och pelletskaminer.

Bioenergins position
Jag påminns om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Pelletsföreningen. Bengt-Erik Löfgren har i decennier arbetat för bioenergins position i vårt energisystem och brukar skriva om hur självklart det egentligen vore att vi såg till att bioenergin får spela en större roll i energimixen. Aningen självkritiskt skriver Bengt-Erik om hur besviken han blev när en energirådgivare i TV inte ens nämner bioenergin när reportern frågar om vilka alternativ konsumenten har.

Verkligheten
Attityden till vedspisar och pelletskaminer hänger antagligen ihop med hur vi nuförtiden generellt värderar vår egen tid. Att välja ett system som kräver påfyllning känns obekvämt. Den fördummande två-hål-i-väggen-filosofin och känslan av att allting fungerar ”av sig självt” blockerar säkert tanken på att bli beroende av ett uppvärmningssystem som kräver passning och tillförsel av brännbart material. Det moderna samhället ska ju bara fungera, vi är ju alla gäster i en verklighet som har allt mindre med verkligheten att göra. Helst ska vi ägna all vaken tid åt en virtuell värld, flytta våra virtuella pengar, underhållas av påhittade figurer eller spela bort våra tillgångar på on-line-casinon.

Småskalighet och säkerhet
De återkommande stormarna, översvämningarna, skreden, torrperioderna och onormala väderfenomen vi snart uppfattar som normala borde få oss att reflektera över vår utsatthet. Lokal energiproduktion, som inte är beroende av storskaliga och distribuerade, sårbara flöden borde bli förstahandsvalet för boende utanför storstäderna. Allra helst dessutom ägda och förvaltade av de brukare som har nytta av systemen. På villa- eller husnivå borde vi uppmuntra reservsystem, som en kamin eller en vedspis, och lokal elproduktion i form av solceller på södervända tak och kanske även solfångare för varmvatten. Det borde inte få säljas en träningscykel utan en inbyggd generator och ett batteritillbehör.

Storstaden
I storstaden måste vi tänka mer på säkerheten. Även om det inträffar sällan, behöver vi gardera oss för strömbortfall. Ytterdörrar som även kan öppnas utan el är ett exempel. Garageportar med nödlägesöppning och säkerställd strömförsörjning till telesystemet för att nå ut med information borde vara standard. Vissa tankställen behöver ha reservkraft för drivmedelspumpar. Butiker som säljer livsmedel behöver få ingå i ett system av samhällsskydd, där samhället ställer generatorer till förfogande för att hålla igång vissa kylanläggningar, dörröppnare och kanske kassaapparater.

Pengar eller kanske ett förberett tillgodohavande-system
Om uppkoppling mot kreditkortens databaser inte fungerar behöver vi ha ett reservsystem. Traditionellt har vi använt pengar, sedlar och mynt, och i takt med att färre och färre använder kontanter har också sårbarheten ökat på det området. I ett strömlöst läge borde vi ha ett fungerande system med lokala krediter, baserat på ID-kort och bostadsadress, så att basala inköp kan göras på kredit utan att bankerna är inkopplade. Precis som med bensintankning behöver vi ha ett tillgodohavande-system som regleras när strömmen kommer tillbaka. Ett medlemskap vore en väg att testa. Exakt hur det ska utformas får väl en statlig utredning titta på, men grunden torde vara lokal förankring och lokal tillit – man vet vem som är skyldig vad.

Planera för det extrema
Bekymret är om vi inte förbereder samhället på extrema störningar. Risken är stor att människor efter några dagars strömlöshet, i desperation, tar till vilka medel som helst för att komma över mat och andra förnödenheter. Vi är dåligt rustade för en sådan utmaning.

Fira jul! Samverka!

Vi har hört det upprepas de senaste åren. Ansvariga uttrycker hur viktigt det är att möta problemen med trygghetsskapande åtgärder, hur samverkan och dialog ska skapa förutsättningar för ett samhälle som inkluderar och bygger broar. Man har talat om mötesplatser och om åtgärder för att skapa sammanhållning och sammanhang. Det satsas resurser. På en övergripande nivå låter allt vettigt och ansvarsfullt. Men det finns något krampaktigt, något besvärjande i de ord, eller kanske mantra, som uttalas. Som om det räcker att säga trivsel för att trivseln ska infinna sig.

Nu ska vi fira!
Många av oss ska inom kort fira jul. Julfirandet är en milstolpe i vår kultur, som egentligen bara kan matchas av midsommarfirandet, men julen inkluderar fler ritualer och möjligheter till sammanhängande ledighet, så julen är nog trots allt viktigare för de flesta av oss. Jag kommer att tänka på ”fira jul” när problemtyngda orter och stadsdelar kommer på tal. Det räcker inte att ”skapa trygghet” eller att ”samverka”. Precis som julfirandet inte består av ett bokstavligt firande av julen kan inte samhällets utmaningar vändas genom att några ”samverkar” eller ”skapar trygghet”.

Exemplet jul
När vi talar om att fira jul menar vi egentligen en hel rad av olika händelser och sammankomster, som tillsammans och förenklat kallas för julfirande. Vi hälsar på hos varandra, äter och dricker något, umgås, leker, klär granen, bakar pepparkakor, väntar på tomten, ser på Kalle, sjunger en julsång, går till kyrkan, leker i snön, tänder en ljuslykta, hälsar på hos en granne, skottar snö, kopplar av, läser en bok, njuter av att vara lediga i släktens eller vänners sällskap, ser en film, går ut på stan, tar en tur till en vacker plats, åker skidor, hör av oss till någon som väntar på ett samtal…. Sammantaget blir detta ett firande av julen. Något eller allt vi gör blir delar av helheten, det vi summerar som en god jul.

Individens val
Förutsättningarna för julfirandet skiftar. Några av oss har ingen att fira julen med eller hos. Några har inte ens tak över huvudet. Några har flytt kriget. Turligt nog finns frivilliga som ser en uppgift i att ordna en enkel jul även för många som tappat fotfästet. För de flesta i Sverige finns emellertid en chans att fira jul precis så som man vill. Poängen är att firandet är summan av vars och ens prioriteringar. Det blev gröten hos farmor i år, eller en hyrd stuga på fjället. Firandet växer fram ur vars och ens val, förutsättningar och glädjeämnen. Har man barn blir firandet gärna optimerat för barnens upplevelsevärld. Ingen kommer uppifrån och beslutar hur firandet ska se ut.

Hitta integrationens pepparkakor
Den båge som behöver spännas från det abstrakta ”trivselskapandet” eller ”samverkan” till det konkreta som verkligen leder till ökad trivsel eller samverkan måste spännas och synliggöras. De högtidliga fraserna om samhällets långsiktiga utveckling med ökat innanförskap, minskad segregation och större delaktighet behöver kopplas till konkreta insatser. Precis som julfirandet består av tomtegröt, pepparkaksdoftande kök och glada barn måste myndigheter och ansvariga bli bättre på att identifiera och stödja de processer som tar tag i de verkliga åtgärderna och de verkliga människor det handlar om.

Konkretisera
Precis som budgetposten ”försäljning” till slut blir strumpor och lussebulle måste budgettexternas ”integration” bli till konkreta värdeskapande möten mellan människor, där form, innehåll och kringfaktorer stämmer överens med budgetmålen. Det duger inte att gömma sig bakom abstraktionernas dimridåer. Nu är det jul. Fira!

Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Ingen vill vara en loser

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Så får vi hela staden att må bra

Att identifiera mänskliga, naturliga och affärsmässiga resurser, att samverka och stimulera en lokal ekonomi – allt detta har under flera år testats och visat sig framgångsrikt på landsbygden. Den 25 april 2014 var det dags för den första lokalekonomidagen i förorten. Platsen var stadsdelen Gårdsten med cirka 9000 boende, en stadsdel som fått stor och välförtjänt uppmärksamhet för det utvecklingsarbete man bedrivit sedan 90-talet för att vända problem till möjligheter. Hela Sverige Ska Leva var värdar för dagen i samarbete med bl.a. allmännyttan i Göteborg genom AB Framtiden. (Länktips, se nedan).

”Leading by stepping back”
Det är nytänkande på flera plan som behövs för att möjliggöra en mobilisering av de resurser som finns i förorten. Studenterna Jenny Sjöblom och Tove Österberg presenterade sin magisteruppsats om bygdeutveckling i ett urbant perspektiv och sammanfattade mycket av det som krävs för att ta till vara lokala resurser och låta dem utvecklas. Förutom begrepp som underifrånperspektiv, öppenhet, transparens, samverkan, eldsjälar, ideellt, tålamod, mötesplatser, socialt kapital m.m. hade de ett viktigt budskap till kommunala beslutsfattare: ”Leading by stepping back”.

Lyhördhet för processen
Det är avgörande, menade Jenny och Tove, att de som sitter på formella beslutsfunktioner tar ett steg tillbaka och skapar utrymme för de initiativ som kan utvecklas. Civilsamhällets mobilisering kräver sin egen delvis informella process, som lätt störs av formella krav på beslutsunderlag, tidplaner och budgetar. När kommunen eller andra myndigheter ska samarbeta med NGO:er och medborgarinitiativ krävs extra stor lyhördhet för processen.

Livsmedelsproduktion i förorten
AB Framtiden har fått i uppdrag av kommunstyrelsen i Göteborg att ansvara för integrationsfrågan. Framsynt har man insett att ett sådant ansvar innebär att uppmuntra de initiativ, som kan skapa jobb och sysselsättning. En intressant sektor är lokalt producerade livsmedel, som dels kan främja självhushållningen men också kan lägga grunden till kommersiella verksamheter. Förstudien Stadslandet inom Utveckling Nordost AB pekade just på denna sektor som extra intressant. Det finns stora möjligheter att ta till vara markytor i förorten, betesmarker, odlingsbar mark och mark som lämpar sig för agroforestry. Det finns även välutbildade och motiverade personer som brinner för möjligheten att få använda sina kunskaper kring djurhållning och livsmedel. Inte bara pallkragar och kolonilotter, utan betydligt mer än så.

Den dolda kapaciteten
En kamelfarm är under bildande i Angered. En expert på kycklinguppfödning vill snarast komma igång med ekologisk kycklinguppfödning. Bland flera tusen intervjuade boende i förorten svarade mer än en tredjedel att de har kunskap om odling och att de gärna skulle arbeta med detta för sin försörjning. Det finns en dold kapacitet som skulle kunna tas till vara.

Fastigheterna är nyckeln, historien är kittet
Konferensen visade exempel från andra delar av landet där de boende gått samman och skapat förutsättningar för lokala verksamheter. Fastigheter är nyckel till framgång, sades det bl.a. Genom lokal finansiell mobilisering, en ideell förening som demokratisk plattform och genom att ta till vara resurser skapas förutsättningar för utveckling. ”Historien är kittet”, sades det. Dvs alla boende har kunskaper, erfarenheter och värderingar som behöver ges utrymme för att växa och tas till vara.

Hela staden ska må bra
En konferens löser inte alla problem. Men nu finns det en större förståelse hos flera verksamheter och individer hur väsentligt det är med fristående processer, som inte styrs av tidplaner, budgetar eller maktstrukturer. Extra intressant tror jag det var att höra Dan Melander återge hur man i Shanghai, Bristol, Vancouver m.fl. städer redan arbetar i denna anda. Det är inte unikt att ta till vara gräsrötternas engagemang – det är snarare en förutsättning för att hela staden ska må bra.

Länktips:
www.lokalekonomidagarna.se
www.utvecklingnordost.se
Röstånga Utvecklings AB www.ruab.se
www.helasverigeskaleva.se
Jöran Fagerlunds blogg

Lokal valuta – flum eller räddning?

Norrköping kommun funderar på att införa en lokal valuta. Redan år 2009 införde Höganäs kommun sin ”Euronäs”, *) som är giltig i ett 60-tal butiker i kommunen. Syftet är att stärka de lokala handlarna och få boende och besökande att i större utsträckning handla lokalt. Höganäs, med sin närhet till Helsingborg, såg säkert en chans att stärka de lokala butikerna. Men hur ska man se på detta? Är det bra med lokala valutor?

LETS
Det mest kända exemplet av lokal valuta kallas LETS, som uttyds Local Employment and Trade System. Idén växte fram ur ”gröna-vågen-rörelsen” och alternativrörelsen på 70-talet. Grundtanken var en räntefri och spekulationsfri ekonomi. Oberoendet och möjligheten att låta andra värderingar styra var starka drivkrafter. Strax före millennieskiftet tycks intresset ha varit som störst i Sverige med ett 30-tal föreningar av varierande storlek. Bergsjön, Brännö och Majorna hade initiativ igång. I Stockholm kallades systemet för bytesringar. (Se även länkar nedan).

Inflationsskydd
Börskrascher och depression på 30-talet, hyperinflation i Tyskland i mellankrigsåren, Argentina i slutet av 90-talet, och i nutid 2008 års finanskris med start i Lehman-konkursen – historien är kantad av ekonomiska svårigheter, som uppstått som en följd av svårigheten för institutioner att fånga upp summan av olika aktörers (fel)beteende.

Byteshandel
I alla tider har människor bytt varor och tjänster. I nödår finns bara de varor och tjänster som var och en kan tillhandahålla. Byteshandel är ett urgammalt sätt att överleva när det allmänna systemet inte längre fungerar. I historien bakom LETS finns tankar om att koppla den lokala valutan till de varor och tjänster som var och en kan erbjuda. En timmes arbete blir en guldmyntfot i ett sådant system.

Euronäs
Euraonäs-valutan och LETS är två helt olika reaktioner på bristerna i det rådande ekonomiska systemet. I Höganäs-fallet handlar det om att kommunen garanterar valutans giltighet och syftet är begränsat till att stärka lokal handel. Tryckostnader, administration och hantering lär dock begränsa fördelarna. Någon måste ju betala för dessa lokala presentkort, som de i praktiken är. Cirkulationen är begränsad. Varje sedel förstörs efter inlösen. Omsättningen anges till dryga 2 MSEK.
Men ska vi verkligen ha 290 kommunala valutor i Sverige?

Att värdera varor och tjänster virtuellt
Kanske är tiden mogen för en virtuell valuta. Istället för att trycka papper, klistra frimärken och annat man ägnat sig åt de senaste hundra åren, skulle det kunna vara dags för en värdebaserad valuta, som helt är kopplad till faktiska tillgångar, inte till förväntade framtida värden, som  t.ex. är aktiemarknadens fokus. Jag har inte hela bilden, men jag är övertygad om att det kommer att finnas behov av andra sätt att värdera varor och tjänster, dvs vars och ens arbetstid och prestation. När vi kan koppla upp oss i realtid med hela världen bör vi också kunna skapa ett separat globalt system för värdering av varandras arbete. En lokalt och globalt giltig valuta, frikopplad från spekulationsekonomin.

Flummigt värre
Visst låter det flummigt. Visst finns det tusen invändningar. Och visst måste ett nytt system kopplas till någon eller några institutioner med förtroende från nyttjarna. Utan ett orubbligt förtroende faller varje system snabbt samman. Systemet måste vara totalt transparent, frikopplat men samtidigt möjliggöra mekanismer som moms, klara av att hantera både under- och överskott på individnivå m.m. Ett optimalt system måste dessutom skyddas för attacker från organiserad brottslighet och från dränering. Ett optimalt system måste klara att hantera de ojämlikheter det traditionella systemet skapat i form av orättvisor mellan grupper på alla nivåer. Ett optimalt system måste dessutom ha mekanismer som synliggör asocialt beteende, utnyttjande av människor, trafficking etc.

Och därför kanske det aldrig ser dagens ljus. Men det måste vara tillåtet att tänka outside the box.

*) På Facebook finns en sida som gör narr av Höganäs-initiativet. Namnet på valutan låter nämligen som ” You´re an ass”, dvs du är en åsna eller (fritt) du är en skitstövel. Undrar om turistchefen i Höganäs tänkte på det….

Länktips: Läs om LETS-systemets historia här.
Läs om Euronäs här.

Planera för omställning

Jag har just läst Björn Forsbergs bok ”Omställningens tid” (Karneval förlag) och måste erkänna att han lyckas sätta fingret på ett antal viktiga frågor, som hela samhället måste vara berett att hantera inom en snar framtid. Oavsett om den inträffar eller ej, måste vi ha en mental beredskap för en stor omställning.

Nu gällande principer
Vårt nuvarande samhälle bygger på ett antal felaktiga principer. ”Energi av hög kvalitet finns i överflöd och till lågt pris.” ”Vi har näst intill oändlig tillgång till råvaror, metaller och kritiska grundämnen.” ”Effekterna av att sprida restprodukter i luft och vatten får framtida generationer ta hand om.” ”Globala orättvisor när det gäller människors livsvillkor är inget att göra åt.” ”Vi tror på en evig tillväxt.” Osv…

Prognoser med många okända variabler
När nu peak oil och peak economy tycks sammanfalla i ett peak everything händer egendomliga ting. Gamla prognoser stämmer inte. Linjära förutsägelser är inte längre rimliga. Alltför många parametrar ändras var för sig och sammanlänkat. Hur ska spåkulornas herrar i sina finanspalats nu åstadkomma sina säkra prognoser? När ingenting längre är säkert.

Tilliten som samhällets fundament
Om jag får ett mynt i min hand, där myntet har en kungabild, kan jag räkna med att denne kung garanterar myntets giltighet och värde. Jag växlar in mina tillgångar i mynt, litar på myntet och på att alla andra gör detsamma. Fast nuförtiden är det ett kontoutdrag som visar mina tillgångar, men det är fortfarande tilliten som är fundamentet. Utan tillit, ingen ekonomi.

Vad händer om dollarn faller i värde?
Det finns en mängd tänkbara händelser i kölvattnet på dagens krishantering. Att tilltron till de stora valutorna upphör. Att t.ex. dollarns värde halveras. Att flera länder samtidigt inte längre förmår låna upp miljardbelopp till driften. Det förs antagligen diskussioner i slutna rum i finanspalatsen, men troligen vill ingen skapa oro i offentligheten. Samtidigt måste samhället, näringslivet, bankerna, småspararna – vi alla – fundera på Plan B, Plan C och Plan D. Hur gör vi när flera saker inträffar samtidigt och som eventuellt vänder upp-och-ner på dagens spelplan? Kan vi gardera oss?  Mentalt? Praktiskt?

Lokalsamhällets återkomst
Björn Forsberg är inne på att det blir lokalsamhället som visar på vägen framåt. Där människor samarbetar för gemensamma nyttigheter och hjälps åt. Så som vi egentligen alltid gjort, men tappat bort när hel- och halvfabrikaten, verklighetsflykten och överkonsumtionen lockat oss att tro att människan står över alla naturens lagar. Och frågan blir: vad har vi för alternativ när samhället som vi känt det spårar ur?

Social oro
Det vi ser på TV från Grekland, som ju nu sliter med åtstramningar och nedskärningar, oroar naturligtvis. Kommer vi i vårt land att kunna hantera en allvarlig kris lika hedersvärt som japanerna hjälptes åt efter sitt Fukushima? Eller står striden om Avenyn än en gång mellan ridande polis och stenkastande demonstranter? Hur förebygger vi den spänning och den urladdning som riskerar att komma i kölvattnet på ett error-meddelande från Riksbankens servrar? Det är hög tid att planera för flera scenarier.