Tag Archives: FSSD

Läsning: Energiforsk rapport om den hållbara kärnkraften

Posted on by
2

När den första indignationen lagt sig kring Energiforsks rapport (2024:1004 Kärnkraft en del i EU:s gröna omställning) insåg jag att det kan vara lärorikt att läsa igenom en rapport som förklarar att kärnkraft är ett hållbart energislag. För att förstå hur man argumenterar. Rapporten är på 26 sidor med ett antal diagram och förmodligen med en tänkt målgrupp av beslutsfattare och investerare som kan behöva argument för att försvara varför en investering i kärnkraft inte längre ska anses vara kontroversiell eller räknas som miljöfarlig verksamhet.

Bakgrund
Rapportförfattarna har läst en rapport från JRC (Joint Research Centre). JRC-rapporten var nödvändig för att EU skulle kunna inkludera kärnkraft i den gröna omställningen och ett beställningsverk. I Energiforsk-versionen och har man lagt till ett perspektiv av hur Sverige och Finland hanterat de olika frågor som nämns. Rapporten från Energiforsk är på så sätt en rapport som återger en rapport. Man kommer att tänka på viskleken, men nu ska jag inte vara konspiratorisk.

”Skadar inte på ett signifikant sätt” är kärnan i hela resonemanget
Man bygger hela sitt resonemang på att kärnkraft numera inkluderats i EU:s så kallade taxonomi för hållbara investeringar. I rapportens ingress skriver man att ”villkoret för att en verksamhet ska inkluderas i EUs Taxonomi är att den ska bidra till ett miljömål utan att orsaka signifikant skada på övriga miljömål (Eng: Do No Significant Harm, förkortat DNSH)”. Det poängteras även att ”inkluderingen i taxonomin förutsätter att ett antal villkor uppfylls, så kallade Tekniska Acceptanskriterier. Dessa omfattar exempelvis krav på finansiering och att planer för omhändertagande av avfall finns”. Här skymtar motivet till rapporten fram. Det är trögt att få fram pengar till det dyra och mest komplicerade energislaget världen sett, särskilt när alternativen sol och vind snabbt blir billigare och lättare kan ge avkastning på insatt kapital.

Tänk så lite markyta som behövs
Rapporten avslutas på ett klassiskt vis, där man egentligen bara missat att lägga V.S.B. Vilket skulle bevisas. Eftersom kärnkraft numera ska ingå i EU:s taxonomi för hållbara lösningar kan man nu hävda att kärnkraft ingår i EU:s taxonomi för hållbara lösningar. Cirkelresonemanget behöver illustreras med konkreta exempel på hur försumbar skada den kan bidra med. Därför behöver rapporten visa upp exempel på ett sätt som gör att kriteriet DNSH kan uppfyllas. JRC och Energiforsk har därför valt några klassiska grepp, som blir övertydliga för det kritiska ögat. Man väljer t.ex. att jämföra ianspråkstagande av markarealer för olika energislag. Hur mycket areal som åtgår för att producera en MWh blir en tabell, som på ett övertydligt sätt visar hur yteffektiv kärnkraft är. Är det avgörande för riskbedömningen? Knappast, men det ser övertygande ut. Så här ser det ut på sidan 12 i rapporten:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Mycket betong
Ett annat jämförelsetal visas i rapporten på sid 18-19. Där försöker man illustrera hur liten volym och lite vikt det radioaktiva avfallet utgör i relation till allt byggmaterial som tas om hand vid rivning av ett kärnkraftverk. Detta är ett klassiskt grepp att via ett hårt vinklat perspektiv illustrera hur ”litet” ett problem är. Det är mycket betong och lite radioaktivt avfall i jämförelse. Om jämförelsen är avgörande framgår inte. Så här ser det ut i rapportens diagram:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Försumbar strålning
Båda dessa exempel ger sken av att kärnkraft inte innebär något problem. Det förrädiska i denna typ av ”vetenskaplighet” är att den förvisso är sann, men frågan är ju hur relevant den är. Man skriver också om att den naturliga bakgrundsstrålningen varje svensk utsätts för, uttryckt i milliSievert, är tiotusen gånger större än den minimala strålning varje svensk utsätts för från kärnkraftverken. So what? Man kunde som illustrativ jämförelse tänka sig att det företag som tillverkar ammunition till vanliga jaktgevär skulle illustrera farligheten med sin produkt med en siffra på hur många svenskar som dör per år, jämfört med hur många som skjuts ihjäl av en specifik gevärstyp. Relevansen är lika stor.

Ingen har dött
Ett fjärde exempel man tar upp är att ingen har dött i Sverige av en kärnkraftsolycka. Och jämför detta med att man räknar med att cirka 400 000 EU-medborgare årligen dör av luftföroreningar. Återigen väljer man att presentera kärnkraft som något säkert. Eftersom ingen har dött i Sverige. Hade vi haft någon arbetare vid ett vindkraftverk som omkommit hade det självfallet kunnat bli ett synnerligen användbart argument, särskilt om framställer statistiken genom division med noll. Som Mark Twain uppges ha sagt: ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik…”

Så enkelt det kan bli hållbart?
I sin avslutning av rapporten väljer författarna att skriva att om kriterierna för mänskliga rättigheter och arbetsrätt är uppfyllda så kan kärnkraft räknas som miljömässigt hållbar. Det låter ju bra. Och det var ju det som var syftet med rapporten. Vilket skulle bevisas.

Sellafield och förhoppningen kring långtidslagring
Självfallet tar Energiforsk inte upp de problem som finns kring logistiken av det radioaktiva avfallet. Problemen vid Sellafield blev en nyhet för ett år sedan. (Se länktips nedan). Och den konsensus rapporten talar om kring långtidslagring i berggrunden i kopparkapslar bygger inte på långtidsstudier av hur koppar fungerar som barriär.

Driftsäkerhet? Sabotage? …
Sjävfallet nämner inte rapporten de bekymmer ur säkerhetsperspektiv ett centraliserat energisystem utgör. Dels driftssäkerhet, där självfallet en mångfald av effektproducerande enheter lättare kan kompensera för fallerande distributionsnät, störningar osv. Det är ju allmänt känt att våra nuvarande kärnverk både har planerade och oplanerade driftsstopp, något som alltid utgör en extra svårighet när bortfallet snabbt ska ersättas. Det andra är ju Putin-effekten. Kriget i Ukraina har satt fingret på hur lätt det är för en illvillig aktör att skada, sabotera eller förstöra energisystemet. Och med ett centraliserat energisystem blir den sårbarheten extra tydlig.

Den mänskliga faktorn kan aldrig elimineras
Rapporten nämner naturligtvis heller inte den mänskliga faktorn, som aldrig kan elimineras. Jag har skrivit om den tidigare. Se länktips nedan.

SMR, någon gång i framtiden… ?
Så är det korrekt att kalla kärnkraft för en hållbar teknik? Är energislaget en del av det tekniska kretslopp som hållbarhetsexperterna talar om och som är nödvändigt? (Se t ex FSSD från Blekinge Högskola, länktips nedan). Räcker det att hänvisa till att ”nästa generation kärnkraft” kommer att bygga på upparbetning av tidigare använt kärnbränsle, som man nämner på sidan 16 om Blykalla-projektet: ” I Sverige pågår studier i införandet av fjärde generationens reaktorer i form av blykylda småskaliga modulära reaktorer, så kallade SMR (Small Modular Reactors). Det är ett steg på vägen att sluta bränslecykeln, men för att möjliggöra detta behöver anläggningar och processer kopplade till Gen IV tillkomma, antingen i respektive land eller som ett gemensamt projekt inom EU. ” I klartext: mer forskning behövs och fler pilotprojekt. Det är långt kvar. Och samtidigt nämner man inte att det projekt kring SMR som låg längst fram i USA nu har lagts ner. (Se länktips) Självfallet blundar man för fakta som skulle tala emot det som skulle bevisas.

Så billig och så dyr som möjligt, samtidigt
Ingenstans finns heller de ekonomiska realiteterna med. Den industri som efterfrågar stora investeringar i energisektorn kommer inte att vilja betala några överpriser för extra dyr energi från kärnkraft. Rent generellt nämns otroligt sällan, om ens över huvud taget, energisektorns dubbla bekymmer att dels erbjuda billiga konsumentpriser, dels erbjuda god lönsamhet för investerare och ägare. Den enda lösning som skymtar runt hörnet är att Tidögänget räknar med att förstatliga mer av energisektorn, så att man lättare kan hantera underskotten via statsbudgeten. Men det är inget man vill ha en debatt om.

Missvisande, minst sagt
Nej att med ett skohorn och med diverse halvt formulerade förbehåll låtsas att kärnkraft platsar i gruppen av långsiktigt hållbara energislag är fortfarande helt fel. Fossilfritt är inte detsamma som förnybart, hur gärna än Energiforsk och Tidögänget vill sätta likhetstecken på dessa begrepp. Rubriksättningen ”…en del av EU:s gröna…” i Energiforsks rapport bygger på att EU sett sig tvingade att hantera koldioxidfrågan på fler sätt än genom de förnybara energislagen.
Vilket skulle bevisas.

Tillägg 14 april
Den 9 april höll M Schneider, från World Nuclear Report, en presentation på Chalmers om läget för kärnkraften i världen och i EU. En sammanfattning av hans presentation finns längst ner i denna länklista.

Länktips: Alarm i maj 2023 från Sellafield. https://www.theguardian.com/business/2023/dec/05/sellafield-nuclear-site-leak-could-pose-risk-to-public

Länktips: SMR-projekt läggs ner i USA: https://tidningensyre.se/2023/12-november-2023/ledande-smr-projekt-stoppas-bakslag-for-usas-klimatpolitik/

Länktips: FSSD som strategiskt verktyg för hållbar utveckling: https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Länktips: De avgörande argumenten: http://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Länktips: Den reflexmässiga reaktionen: http://christerowe.se/2024/04/nr1054-nu-undrar-tusentals-larare-vad-de-ska-saga/

Länktips: World Nuclear Report presentation 9 april på Chalmers, några exempel ur den presentationen: http://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

Tre tankar när jag hört om Ålands hållbarhetsprocess

Posted on by
Reply

Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).

Öarna har ett försprång
Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.

(1) Det är svårt att avstå att ta beslut
Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.

(2) Hur ska industrin investera?
En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.

Fånga systemfelen tidigt
En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.

(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst
Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.

Bakgrund till IfM
Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.

Länktips: Ingenjörer för Miljön https://ingenjorerformiljon.se/

Blekinge Tekniska Högskola och forskning kring hållbar utveckling https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Ålands nätverk för hållbarhetsarbetet, Bärkraft https://www.barkraft.ax/

Exemplet Åland inspirerar

Posted on by
4

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här