Tag Archives: Det Naturliga Steget

Tre tankar när jag hört om Ålands hållbarhetsprocess

Posted on by
Reply

Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).

Öarna har ett försprång
Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.

(1) Det är svårt att avstå att ta beslut
Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.

(2) Hur ska industrin investera?
En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.

Fånga systemfelen tidigt
En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.

(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst
Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.

Bakgrund till IfM
Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.

Länktips: Ingenjörer för Miljön https://ingenjorerformiljon.se/

Blekinge Tekniska Högskola och forskning kring hållbar utveckling https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Ålands nätverk för hållbarhetsarbetet, Bärkraft https://www.barkraft.ax/

Exemplet Åland inspirerar

Posted on by
4

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här

Nu har trettio år gått….

Posted on by
Reply

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/