Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.


En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.