En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.