Tag Archives: Bo Rothstein

Demokratisera ägandet med personalägda företag

Posted on by
Reply

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



En tänkvärd söndagsintervju med Bo Rothstein

Posted on by
4

I Söndagsintervjun i P1 den 28 februari fick vi lyssna till ett samtal mellan Martin Wicklin och professor Bo Rothstein, Sveriges kanske mest inflytelserika statsvetare, som snart går i pension. (Länk till programmet se nedan). Rothstein har som vanligt flera kloka tankar att dela med sig av. Vissa saker fastnar i minnet och blir mer minnesvärda än annat. När informationsmängden i samhället är så omfattande, och delar av den t.o.m. är medvetet vilseledande, kan det vara klokt att lyssna till en forskare som hjälper oss att hålla fast vid vissa centrala begrepp, som samhället faktiskt behöver vila på.

Samhällskontraktet får inte gå förlorat
Rothstein nämner t.ex. det outtalade samhällskontraktet som en viktig faktor för tilliten och för relationen mellan styrande och styrda. Vi betalar skatt för att få vissa saker finansierade och en trygghet i våra liv. När detta kontrakt blir otydligt eller upplöses finns en risk att tilliten går förlorad.

Rakryggat och konsekvent
Men det är två andra saker som fastnar mer ordentligt i mitt minne och som jag vill lyfta fram. Det ena är hur konsekvent Bo Rothstein agerade när hans forskning i Oxford visade sig delvis vara knuten till en extern finansiär, som samtidigt gett bidrag till Donald Trump. Sin gärning som forskare och statsvetare kunde Rothstein inte låta villkoras av finansiering från en finansiär som stödjer en auktoritär ledare som trump. När forskningen syftar till att blottlägga systematisk korruption och att rätta till detaljfel i det öppna demokratiska samhället kan inte forskningen på något sätt vara kopplad till motsatsen. Mycket klokt och konsekvent av Rothstein att tacka nej till Oxford på de premisserna. Tänk om fler kunde göra denna koppling mellan värderingar och den egna verksamheten! Så mycket längre vi hade kommit med klimatfrågan om annonser för fossilt baserade produkter inte förekom i våra medier, dvs om klimathotet och miljöbelastningen tillåtits vara avgörande för hur intäkterna genererats. Genom att markera mot hur Oxfords universitet accepterade pengar oavsett sammanhang gav Rothstein ett rakryggat besked, som fler borde ta intryck av.

Var beredd på att plötsligt vara ensam
I de mer personliga delarna av söndagsintervjun kom Rothstein in på ett annat förhållningssätt, som också kan uppmärksammas. Han sa ungefär att ”tänk på att du till slut kan vara helt ensam om en åsikt”. En tanke som han ansträngt sig att vidarebefordra till sina barn och som är viktig att förmedla vidare. I många sociala sammanhang kan det uppstå en situation där det till synes blir frågan om ”alla mot en”. Det måste inte handla om mobbing, det kan vara grupptryck eller annat. Men att mentalt vara förberedd på att det kan uppstå situationer där man är ensam om en ståndpunkt är en bra läxa. För att dels inte falla för frestelsen att vika undan när grupptrycket ökar, men dels också för att vara beredd på att själv plötsligt vara den ende som tycker på ett visst sätt. I de år som formar oss är detta en viktig fråga att minnas, liksom när vi uppfostrar nästa generation. Integritet kan vara ett ord i sammanhanget, eller rakryggat stå för en viss hållning.

Konsekvens: Vi väljer alla vad som är rätt
Rothsteins livsregel får mig att tänka på historien om fjortonårige John Hron, som misshandlades till döds av fyra unga män vid Ingetorpssjön, nära Kode, i augusti 1995. John lyckades först fly och hade kunnat rädda sig själv, men angriparna sa att de skulle ha ihjäl Johns kompis om han inte kom tillbaka. John valde då att återvända och mördades därefter av de fyra nynazisterna.
Detta var när skinheadsen organiserade sig i Vitt Ariskt Motstånd och det var ungefär samtidigt som Jimmie Åkesson gick med i SD. Sedan dess har skinheadsen skaffat kostym, några av dem hamnat i Riksdagen och inte ett SVT Agenda-program sänds utan att relatera till skinheadsens arvtagare, som om den högerextrema världsbilden vore sann.
Vi har alla en möjlighet att stå upp för sanningen. Vi kan vägra acceptera trumpismens falska budskap, vi kan ifrågasätta motiven hos medlöpare och antidemokrater. Var och en väljer.

Länktips: Söndagsintervjun 28 februari https://sverigesradio.se/avsnitt/1679042

Om demokrati och irrationella väljare

Posted on by
Reply

Demokrati är en hörnsten för hållbar utveckling. De senaste åren har vi sett hur olika makthavare har agerat för att säkra ett maktinnehav på bekostnad av de fundamentala rättigheterna, som bl.a. handlar om frihet för press, yttrande och möten. För att inte tala om hur ställningen för seriös forskning och vetenskap försvagas i takt med att både sann och vilseledande information likställs och får stor spridning.

Rothstein tar ställning
I veckan kom beskedet att Bo Rothstein, professor från Göteborg med en professur i Oxford, valde att säga upp sig från Oxford eftersom en av finansiärerna bakom universitetet, mångmiljardären Leonard Blavatnik, valt att ge pengar till festligheterna i samband med installationen av president trump i USA. Den antidemokratiska hållning trump ger uttryck för står i direkt motsats till den forskning Rothstein bedriver. Rakryggat och konsekvent slutar han därför i Oxford. Kanske är det fler som behöver göra den typen av ställningstaganden. Varje gång vi köper en produkt eller en tjänst från ett företag som ställer sig bakom antidemokratiska värderingar borde vi alla tänka efter ett varv. Enklast markerar vi genom att vägra att köpa deras produkter.

AKB:s sorti
På hemmaplan svajar det också i demokratins bastioner. Våra folkvalda behöver legitimitet för att fungera i sina roller som företrädare för folket. Anna Kinberg Batra mötte ett så stort motstånd i de egna leden att hon inte såg någon annan utväg än att avgå som partiledare. Hon ärvde ett parti och ett opinionsläge 2014 efter Reinfeldts sorti som säkert inte var lätt att hantera. Framför allt hade Reinfeldt styrt partiet mot mitten i flera frågor, något som naturligtvis kan ha varit svårt för många medlemmar att acceptera, men som fick godkänt så länge det innebar att regeringsmakten kunde övertas respektive behållas 2006 och 2010. När väljarna i allt större utsträckning valde SD väcktes naturligtvis det inre motståndet och ett antal aktiva i M såg en möjlighet att återgå till traditionell politik. Det man missar är troligen att omvärlden har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka. Framtiden kännetecknas just av att utgöra det som kommer emot oss, inte det vi lämnat bakom oss.

Ogillandet som grundval
Det man hör väldigt lite om i analyserna kring varför Anna Kinberg Batra fick gå är att väljarna inte bara väljer parti ur ett pro-perspektiv, utan också i viss utsträckning ur ett anti-dito. Dvs valet av parti vart fjärde år baseras hos en del väljare – oklart hur många – på antipatier snarare än preferenser. Man ogillar en viss politik och väljer motsatsen, eller den som tydligast företräder motsatsen till den politik man ogillar.
Här finns troligen förklaringen till en del av MP:s väljartapp. Väljarna som hoppades på något annat än socialdemokratisk politik fick till allra största delen socialdemokratisk politik när MP gick i koalition med S. Kompromissandet i vissa frågor suddar ut profilen. En regering kan inte både vara för och emot i en viss fråga.

Mot
Personligen tror jag att en ganska stor del av SD:s väljare röstar på detta parti för att det är ett tydligt oppositionsparti. Man är emot i många sakfrågor. Mot samhällsutvecklingen. Mot EU. Mot invandringen och mot integrationspolitiken. Mot eliten. Mot vetenskap som främjar mångfald och förståelse för nyanser i samhället. I likhet med trump ser man pressen och media som en motståndare och bygger upp egna informationskanaler på nätet som vinklar fakta på ett sätt som skapar parallella världsbilder.

Irrationella ställningstaganden
I stort sett alla analytiker talar om väljare som rationella individer som väljer partisympati utifrån likartade kriterier. Att väljarna rationellt väljer det parti som bäst motsvarar de egna värderingarna. Det man tycks missa är den mängd väljare som väljer irrationellt, ur ett generellt eller specifikt, kanske känslomässigt förankrat, motstånd mot en eller alla viktiga frågor. För min egen del är jag övertygad om att det är där trump har sina hängivna anhängare – de som ser driftiga invandrare lyckas, medan de själva ser jobb, möjligheter och pengar gå dem förbi. De ser trump som sin förkämpe mot etablissemanget både inom Demokraterna och Republikanerna. Och runt om i världen ser vi liknande företeelser växa fram. Inte lika extremt som i fallet trump, men flirten med gruppegoismen, vi-mot-dem-strömningar, är tydlig i flera länder. Demokratin hotas och därmed en hållbar samhällsutveckling.

Det räcker inte med en kurs i etik

Posted on by
Reply

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Hur blev Gode män onda?

Posted on by
Reply

Vi läser i tidningar och förstår från nyhetssändningar att det finns stora problem med systemet med Gode män. Vid en slumpvis genomförd kontroll hittades 26 försvunna miljoner kronor. Troligen rör det som betydligt mer, som gode män har kommit över genom ett bedrägligt beteende. ( Se länktips nedan). Nästan inga oegentligheter har polisanmälts och bedragarna går fria. Systemet verkar inte fungera. Kommunala överförmyndare tycks inte göra sitt jobb. Och i slutändan är det de hjälpbehövande som drabbas. Hur blev de gode männen onda?

Korruption?
Länsstyrelsen som granskat de slumpvisa fallen konstaterar att det föreligger kompetensbrist. De förtroendevalda överförmyndarna tycks inte ha kunskap om vad de ska granska och hur. Men det skulle också kunna förhålla sig på ett annat sätt. Gode män kan förmå överförmyndare att blunda för oegentligheter mot en del av ”bytet”. Det brukar kallas korruption och brukar vi hävda att vi inte har i Sverige. Men dessa energiska journalister som gräver djupt i tusentals Youtube-klipp för att hitta bra citat att fälla ministrar med, skulle ju faktiskt kunna följa upp detta. Hur är det med relationen mellan överförmyndare och gode män? Är de kompisar? Förstår överförmyndaren mycket väl vad som pågår? Är detta en betydligt större skandal än det verkar? Vad säger Bo Rothstein, som forskar i ämnet?

Tilltron naggas ordentligt i kanten
Troligen gör de allra flesta gode män en bra och samhällsnyttig insats. Det är i alla fall vad man önskar. Gode män behövs för att hantera vardagslivet för sjuka, äldre, nyanlända barn, omyndigförklarade osv. Men den bristande kontrollen kan naturligtvis, kopplad till en blygsam ersättning för arbetstiden, göra att enstaka gode män faller för frestelsen att belöna sig själv med lite extra pengar. Kan de superrika flytta sina oskattade förmögenheter till Panama med bankernas goda minne, blir det kanske lockande för den enskilde gode mannen att passa på och sko sig med några tusenlappar. Hela skattesystemet och tilltron till de gemensamma utgifterna och de samhällsnyttiga funktionerna bygger på grundtanken att alla bidrar efter förmåga och erhåller stöd efter behov. Låt oss hoppas att ”Gode män-skandalen” inte ytterligare minskar tilltron till samhällsbygget. I slutändan är det vars och ens etik och moral som blir avgörande.

Detta är text nummer 500
Sedan jag började blogga regelbundet för cirka 4 år sedan har jag nu skrivit 500 bloggposter. En erfarenhet av detta är att övning ger färdighet. Jag har nytta i andra sammanhang av att författa korta och tydliga texter. Och skrivandet tvingar mig att precisera och formulera iakttagelser och synpunkter, som jag själv kan ha nytta av och som i bästa fall kan inspirera andra i arbetet. Nästa mål blir 1000 texter.

Länktips: Inslag i Sveriges Radio: http://t.sr.se/26t8SjN