Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.”  Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?