WWF Living Planet Report missar chansen att få genomslag

För två månader sedan kom WWF:s rapport Living Planet Report. Den beskriver hur snabbt och drastiskt planetens bestånd av levande djur och fiskar minskar. Det pågår en artutrotning. Sjuttio procent av alla levande vilda djur har försvunnit på 50 år. Några arter har minskat ner till utplåning, dvs de finns inte kvar. Men redan detta att antalet levande varelser minskar är en alarmklocka. Under samma period har mänskligheten fördubblats. Det pågår ett biologiskt utbyte, där människan tar plats på djurens bekostnad.

Tydlig koppling klimat <> artutrotning
WWF Sverige genomförde i samband med lanseringen av rapporten ett webbinarium, där sakkunniga beskrev läget och forskare, politiker och näringslivsföreträdare fick kommentera rapporten. (Länk till detta event, se nedan). Med hjälp av indextal visar man hur illa det ser ut, världsdel för världsdel. Man gör också en tydlig koppling av artutrotningen till klimatförändringarna och pekar på hur temperaturer, torka, nederbörd m.m. tätt hänger samman med livsförutsättningarna för många djur och ekosystem.

Smygande förändring
Det som bl.a. behövs menar WWF är en biologisk plan för att stärka arbetet med biologisk mångfald, nya politiska styrmedel för att naturresurser utnyttjas hållbart, att normer och värderingar måste förändras och att tillväxt måste mätas på andra sätt. Man menar också att bekymret är att utvecklingen är mer smygande, till skillnad från pandemier och krig, som ofta får ett medialt genomslag.

IKEA har ambitioner och självinsikt
Till webbinariet hade man bjudit in IKEAs hållbarhetschef för leverantörsledet, Christina Niemelä Ström. Hon betonar IKEAs ambitioner på hållbarhetsområdet, att man ställer krav på sina leverantörer, använder certifieringar osv. Hon gläds åt att IKEA rankas högt bland ledande företag, men påpekar också att IKEA också har ett stort ansvar och att idag kommer 60 procent av sortimentet från förnybara råvaror. Hon efterlyser också att politiker sätter ramvillkor så att olika åtaganden blir rättvisa och jämförbara. Och vi måste komma ihåg att även om någon är bäst betyder det inte att verksamheten är bra.

Forskare som borde fått mer tid
Professor Alexandre Antonelli, expert på biologisk mångfald, fick möjlighet att utveckla några av sina tankar, men borde fått mer tid. Han menar att energifrågan och matförsörjningen måste stå i fokus. 30 procent av utsläppen kan kopplas till matproduktion, något som också bidrar till artutrotningen. Han uttrycker också stora förhoppningar på det då stundande COP15 i Montreal. I diskussion med den moderate politikern Christofer Fjellner påpekar Alexandre Antonelli att 97 procent av skogsavverkningen i Sverige bedrivs som kalhyggen och att skogsarealerna har minskat drastiskt. Fjellner å sin sida fastnar i diskussioner om ett för hundra år sedan avskogat Sverige, som om det skulle legitimera rovdriften idag. Fjellner hävdar också att industrin (oklart varför) kommer att flytta tillverkningen till länder med tuffa miljökrav.

Nej, vi vet inte hur lösningarna ser ut
Intrycket av den knappa timmens webbinarium är att form och innehåll inte går i takt. WWF har en rapport att presentera som borde kunna fungera som en bromsklots eller väckarklocka, där beslutsfattare inom näringsliv och politik tillsammans enas om att ”så här kan vi inte ha det”. Istället blir intrycket att WWF fortsätter att ropa ”vargen kommer” och att trots att vargen nu verkligen tycks komma (i så hög grad att skyddsjakt tydligen är nödvändig) är det ingen som kommer att ställa sig vid Riksdagshuset för att som en klimat-Greta bilda världsopinion för artutrotningen. Bidragande till detta intryck är att WWFs talespersoner lugnande påpekar att ”vi vet hur lösningarna ser ut”. Nej, hävdar jag. Vi vet inte alls hur vi ska gå till väga för att på sju år fasa ut dagens destruktiva överkonsumtionssamhälle med sitt stora fossilberoende. Det är fortfarande business as usual, BNP as usual, tillväxt as usual, orättvisa as usual osv.

WWF hade kunnat…
Tänk om WWF haft som idé att få till en verklig debatt kring hur klimat- och artutrotningsfrågorna hänger samman. Nu valde man att ge utrymme för en politiker som tycker det är bra att Miljödepartementet läggs ner, att Naturvårdsverket får minskade resurser och att miljöfrågorna ska underordnas näringslivs- och energifrågorna. Hade man velat få en hävstångseffekt på sin rapport hade WWF kunnat bjuda in forskare och andra som hade kunnat exemplifiera hur rapportens konkreta förslag bäst genomförs. Man hade kunnat bjuda in personer från media, ledarskribenter och kunniga personer, som kommenterat och förklarat hur man tänker fånga upp rapporten i sin viktiga roll av opinionsbildning. Någon emeritus-forskare, som inte längre behöver ta hänsyn till arbetsgivare eller andra, skulle ha kunnat ta ut svängarna och förstärkt budskapen. Partiernas ungdomsförbund hade kunnat bjudas in för att beskriva hur de ser på rapportens dystra budskap och vad de vill göra inom sina respektive partier för att påverka dagordningen. Osv osv.

Vackra färger…
Intrycket var att rapporten beskriver en skadad planet, en planet som brinner, och de som kommenterar väljer att tala om färgen på lågorna i stället för att diskutera hur elden ska släckas. Varför missar ni chansen, WWF, att göra ett rejält avtryck i samhällsdebatten?

Dessutom – biologisk mångfald låter nästan vackert. Artutrotning är ett tydligare begrepp om man vill få folk att fatta vad det handlar om.

Länktips: Living Planet Report lanseringsevent här

Living Planet Report 36 sidor rapport här

Vi kan klappa oss på axeln men det löser inte problemen

Vi tycker att vi är duktiga i Sverige. Vi sorterar våra sopor, lägger tidningar, glas och plast i olika behållare. Vi gör en insats och känner att vi gör rätt saker. Reklamfilmen om en klapp på axeln – Panta mera, exempelfilm se nedan – förstärker det budskapet. Miljön mår bra av att vi sorterar våra ölburkar, är budskapet. Visst är det bättre än att inte sortera. Men det löser inte de verkliga problemen.

10:e sämst
Sverige ligger på tionde sämsta plats när det gäller det ekologiska avtrycket i världen enligt WWFs Living Planet report. Nio andra länder beter sig ännu sämre. 190 sköter sig bättre. Vi kan klappa oss på axeln och lägga pengar på en reklamfilm som invaggar oss i tron att vi inte behöver göra mer än att panta burkar, så räddar vi världen. Men vi lurar bara oss själva.

Vi sitter fast
Tillväxt och ökad lönsamhet ses av vissa debattörer som överordnade ansvarstagandet för hur planeten ska skötas. Ekonomisk vinst enligt rådande paradigm är överordnad varje annan strategi, hävdas det. Först måste vi tjäna pengar för att ”ha råd” att åtgärda de fel verksamheten orsakat. Så djupt sitter vi tydligen fast i de strukturer som fört oss till randen av en klimatkollaps och en oåterkallelig förändring av livsbetingelserna på jorden att vi själva inte förmår ändra hur samhället ska fungera.

En ny modell
I själva verket måste naturligtvis börja nysta i de trådar som har potential att vägleda oss in i en värld, där all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för vad planeten tål. Och vi ska samtidigt hantera de sociala spänningar på olika nivåer, som allt tydligare gör sig påminda. Orättvisor och obalanser mellan människor fortsätter att vara ett ökande problem. Den modell vi använde i Sverige under 1900-talet – ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – fungerar inte i en globaliserad värld.

Livsstil och värderingar styr
Livsstilsfrågorna är centrala för fortsättningen. Livsstilen är starkt förbunden med värderingar och vår dagliga tillvaro. Hur vi använder vår tid, våra resurser och vad vi prioriterar. Vår nuvarande livsstil, totalt sett i Sverige, är den tionde sämsta i världen. Ska vi fortsätta blunda för fakta och fortsätta att klappa oss på axeln? Eller ska vi göra något? Det finns viktiga steg att ta.

Länktips: Senast Living Planet Report från WWF här.
Panta Mera och klapp på axeln här.

För och emot klimatkompensation

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Från förebild till uppgivenhet

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Världsmiljödagen eller tio år

Den 5 juni är det världsmiljödagen. En dag att manifestera, påminnas om vårt ansvar för kommande generationer och att fira framsteg och förbättringar. Med stor sannolikhet kommer detta att gå tämligen spårlöst förbi i mediabruset och på stadens gator och torg. Är det bra med en världsmiljödag?

Alla dessa dagar… – syftar inte på utrikesministern.
Det finns ”dagar” för olika fenomen: 11 mars ska vi minnas terrorismens offer. Den 8 mars är kvinnodagen. 1 maj är arbetarnas dag och den 23 april är världsbokdagen. Därtill kommer Mors och Fars dag, Kanelbullens dag och den 28 december Värnlösa barns dag (som hette Menlösa barns dag förr i tiden, en betydelse som troligen försvunnit av samma skäl som lyckta dörrar – ingen förstår längre betydelsen).

Fördel och varning
Någonstans är det säkert bra att uppmärksamma utsatta grupper, problem och globala frågor. Chansen ökar att vi åtminstone en gång per år synliggör det som behöver uppmärksamhet. Samtidigt får detta inte blockera att vi gör annat resten av året. Det är den invändning man kan ha mot Earth Hour, som blivit en succé, men som riskerar att reducera energifrågan till ett jippo om inte dagen leder till förändrade beteenden på allvar.

Vanans makt
Det intressanta är att vi gemensamt fokuserar på väsentligheter och låter vårt dagliga beteende styras av sunda värderingar. Det är inte enstaka köp av ekobananer som är lösningen, det är att vi konsekvent avstår fulbananerna. Det är inte enstaka cykelturer istället för bilåkning som hjälper, det är vanan som är viktigast.
Därför vore det bra med en världsmiljödekad. 10 år av smart beteende. Då börjar det hända saker.

Länkar: Ekocentrums nyhet om idag
Wikipedia om världsmiljödagen