Optimist eller pessimist?

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

WWF Living Planet Report missar chansen att få genomslag

För två månader sedan kom WWF:s rapport Living Planet Report. Den beskriver hur snabbt och drastiskt planetens bestånd av levande djur och fiskar minskar. Det pågår en artutrotning. Sjuttio procent av alla levande vilda djur har försvunnit på 50 år. Några arter har minskat ner till utplåning, dvs de finns inte kvar. Men redan detta att antalet levande varelser minskar är en alarmklocka. Under samma period har mänskligheten fördubblats. Det pågår ett biologiskt utbyte, där människan tar plats på djurens bekostnad.

Tydlig koppling klimat <> artutrotning
WWF Sverige genomförde i samband med lanseringen av rapporten ett webbinarium, där sakkunniga beskrev läget och forskare, politiker och näringslivsföreträdare fick kommentera rapporten. (Länk till detta event, se nedan). Med hjälp av indextal visar man hur illa det ser ut, världsdel för världsdel. Man gör också en tydlig koppling av artutrotningen till klimatförändringarna och pekar på hur temperaturer, torka, nederbörd m.m. tätt hänger samman med livsförutsättningarna för många djur och ekosystem.

Smygande förändring
Det som bl.a. behövs menar WWF är en biologisk plan för att stärka arbetet med biologisk mångfald, nya politiska styrmedel för att naturresurser utnyttjas hållbart, att normer och värderingar måste förändras och att tillväxt måste mätas på andra sätt. Man menar också att bekymret är att utvecklingen är mer smygande, till skillnad från pandemier och krig, som ofta får ett medialt genomslag.

IKEA har ambitioner och självinsikt
Till webbinariet hade man bjudit in IKEAs hållbarhetschef för leverantörsledet, Christina Niemelä Ström. Hon betonar IKEAs ambitioner på hållbarhetsområdet, att man ställer krav på sina leverantörer, använder certifieringar osv. Hon gläds åt att IKEA rankas högt bland ledande företag, men påpekar också att IKEA också har ett stort ansvar och att idag kommer 60 procent av sortimentet från förnybara råvaror. Hon efterlyser också att politiker sätter ramvillkor så att olika åtaganden blir rättvisa och jämförbara. Och vi måste komma ihåg att även om någon är bäst betyder det inte att verksamheten är bra.

Forskare som borde fått mer tid
Professor Alexandre Antonelli, expert på biologisk mångfald, fick möjlighet att utveckla några av sina tankar, men borde fått mer tid. Han menar att energifrågan och matförsörjningen måste stå i fokus. 30 procent av utsläppen kan kopplas till matproduktion, något som också bidrar till artutrotningen. Han uttrycker också stora förhoppningar på det då stundande COP15 i Montreal. I diskussion med den moderate politikern Christofer Fjellner påpekar Alexandre Antonelli att 97 procent av skogsavverkningen i Sverige bedrivs som kalhyggen och att skogsarealerna har minskat drastiskt. Fjellner å sin sida fastnar i diskussioner om ett för hundra år sedan avskogat Sverige, som om det skulle legitimera rovdriften idag. Fjellner hävdar också att industrin (oklart varför) kommer att flytta tillverkningen till länder med tuffa miljökrav.

Nej, vi vet inte hur lösningarna ser ut
Intrycket av den knappa timmens webbinarium är att form och innehåll inte går i takt. WWF har en rapport att presentera som borde kunna fungera som en bromsklots eller väckarklocka, där beslutsfattare inom näringsliv och politik tillsammans enas om att ”så här kan vi inte ha det”. Istället blir intrycket att WWF fortsätter att ropa ”vargen kommer” och att trots att vargen nu verkligen tycks komma (i så hög grad att skyddsjakt tydligen är nödvändig) är det ingen som kommer att ställa sig vid Riksdagshuset för att som en klimat-Greta bilda världsopinion för artutrotningen. Bidragande till detta intryck är att WWFs talespersoner lugnande påpekar att ”vi vet hur lösningarna ser ut”. Nej, hävdar jag. Vi vet inte alls hur vi ska gå till väga för att på sju år fasa ut dagens destruktiva överkonsumtionssamhälle med sitt stora fossilberoende. Det är fortfarande business as usual, BNP as usual, tillväxt as usual, orättvisa as usual osv.

WWF hade kunnat…
Tänk om WWF haft som idé att få till en verklig debatt kring hur klimat- och artutrotningsfrågorna hänger samman. Nu valde man att ge utrymme för en politiker som tycker det är bra att Miljödepartementet läggs ner, att Naturvårdsverket får minskade resurser och att miljöfrågorna ska underordnas näringslivs- och energifrågorna. Hade man velat få en hävstångseffekt på sin rapport hade WWF kunnat bjuda in forskare och andra som hade kunnat exemplifiera hur rapportens konkreta förslag bäst genomförs. Man hade kunnat bjuda in personer från media, ledarskribenter och kunniga personer, som kommenterat och förklarat hur man tänker fånga upp rapporten i sin viktiga roll av opinionsbildning. Någon emeritus-forskare, som inte längre behöver ta hänsyn till arbetsgivare eller andra, skulle ha kunnat ta ut svängarna och förstärkt budskapen. Partiernas ungdomsförbund hade kunnat bjudas in för att beskriva hur de ser på rapportens dystra budskap och vad de vill göra inom sina respektive partier för att påverka dagordningen. Osv osv.

Vackra färger…
Intrycket var att rapporten beskriver en skadad planet, en planet som brinner, och de som kommenterar väljer att tala om färgen på lågorna i stället för att diskutera hur elden ska släckas. Varför missar ni chansen, WWF, att göra ett rejält avtryck i samhällsdebatten?

Dessutom – biologisk mångfald låter nästan vackert. Artutrotning är ett tydligare begrepp om man vill få folk att fatta vad det handlar om.

Länktips: Living Planet Report lanseringsevent här

Living Planet Report 36 sidor rapport här