Optimist eller pessimist?

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.