Är du-andet det mest unika för Sverige?

SVT har sänt en tiodelars serie, Historien om Sverige, med ett ambitiöst upplägg från de första bosättarna och hela vägen fram till våra dagar. Om kungar, strider, fattigdom, slit, emigration, husförhör, modernisering och välfärd, allt med skickligt genomförd dramatisering och konsekvent utan tal, vilket kändes bra. Vi vet inte hur folk talade, så det var klokt. Har du inte sett serien så ägna den lite tid, det är den värd. Länk nedan.

En del saknades lite mer än annat
Det finns naturligtvis luckor. 14000 år på 10 timmar är svårt, särskilt om man vill spegla avgörande ögonblick för det som skulle bli Sverige. Några saker som jag saknade var

  • Göta Kanal, ett gigantiskt byggprojekt under decennier
  • Fler svenska uppfinningar och genombrott av forskare, Polhem, Swedenborg, Nobel, John Eriksson, Gustaf Dalén m.fl.
  • Unionsupplösningen med Norge som egentligen satte punkt för kungens makt i Sverige.
  • Men det som stack ut tydligast på 1900-talet och som försvann i programmet var du-reformen

Äntligen blev vi kvitt underdånigheten
Under årtusenden hade vi bugat, bockat och nigit för överheten. Tilltalet var viktigt och skulle signalera den hierarkiska positionen. ”Har doktorn tid att komma?” eller ”Kan prostinnan tänka sig att lägga ett gott ord för min man, som behöver jobb?” eller ”Jaså, majorskan har köpt en ny kappa?”. Dvs titelsjukan fördes dessutom över på fruarna, så att de också skulle känna sig förmer än andra.

Bror Rexed gick före
1968 svepte en kulturell frigörelse genom landet. Unga människor lyssnade på annan musik, klädde sig annorlunda och ifrågasatte makten. Universiteten ockuperades av studenter som ville något annat. Ur detta växte en jämlikhetstanke fram, som kom att symboliseras av Bror Rexed, Han tillträdde som generaldirektör för socialstyrelsen och sa då att han ville bli tilltalad med ”du” och själv tänkte han göra detsamma. Han blev på så sätt du och bror med hela svenska folket eftersom hans tal blev enormt medialt uppmärksammat.

Sverige sticker ut
1900-talet innebar förvisso massvis med systemskiften. Elektrifiering, järnvägarna, telefonin, motorfordon, mekanisering, automatisering och radio och TV. Masskommunikation, masskonsumtion och snabba förändringar. Plasten som kom som ett nytt material, från inredningar till kläder. En övertro på teknikens möjligheter. Husen kläddes med eternit som skulle hålla för evigt. Men frågan är om inte Sverige sticker ut allra mest i vårt duande. Varken i Frankrike eller i Tyskland säger man du på samma sätt som hos oss. Och britterna lägger gärna in ett ”sir” för att markera artighet eller underdånighet. Men vi var så länge undersåtar att det blev en befrielse i folksjälen att skippa Ni-tilltalet och alla titlar.

Skillnad på ni och Ni
En detalj i sammanhanget är att många yngre svenskar inte inser skillnaden på ni och Ni. Precis som tyskarna skiljer på sie och Sie har vi haft en innebörds-skillnad i stavningen av Ni om det stavades med stort eller litet n. Ni:et med stort N inkluderar artigheten i tilltalet. Medan det lilla ni:et bara handlar om pluralform av personer. Men detta lilla bekymmer drunknar i det faktum att inte ens journalister numera förstår skillnaden på de och dem, på objekt och subjekt i en mening. Det är bedrövligt, men är en annan historia.

Ha det så bra, du!

Länktips: https://www.svtplay.se/historien-om-sverige

Ekonomisk ojämlikhet banar väg för nationalisterna

Med Intervju på Inrikesverket 2028 vill jag visa på det orimliga att objektivt fastställa individers grupp- eller nationstillhörighet. Det blir precis lika fel som att försöka bestämma vilket fotbollslag någon ska hålla på, vilken musik någon ska gilla eller kläder någon ska ha på sig. Tillhörighet växer fram inifrån, som en bekräftelse på individens upplevelse av sig själv i relation till omvärlden. 1900-talet visade med oönskad tydlighet vart den människosyn leder, som strävar efter att sätta etiketter på och att värdera människor.

Ojämlikheten i samhället tog sig flera uttryck
Ojämlikhet tar sig flera uttryck. Först handlade det om arbetsgivare och arbetstagare. Socialismen och kommunismen gick olika vägar. Kraven handlade om rimliga arbetstider, rättvis lön, lagstadgad semester osv. Arbetsmarknadens parter behövde varandra och enades om en löneutveckling, som många upplevde som positiv. Senare skulle det handla om informell ojämlikhet, en allmän rätt till grundutbildning och högre utbildning och mycket mer.

Du-reformen på 60-talet satte punkt för ”titel-samhället”
I Sverige skapade du-reformen på 60-talet ett slags kommunikativ jämlikhet. Du-reformen får tjäna som exempel på den informella ojämlikhet som tidigare rådde. Titelsjukan och den hierarki som hade hängt ihop med användandet av titlar försvann i det närmaste, även som en logisk konsekvens av att allt färre hade råd att hålla sig med hushållerska. När industrin och kommunerna sökte folk uppstod också andra arbetsmarknader för dem som tidigare arbetat i hemmen. Daghem och den offentliga sektorn skapade en jämlikare arbetsmarknad och ekonomi mellan män och kvinnor. (Men är som bekant fortfarande långt ifrån jämlik).

Näringslivet tog två olika steg
Jämlikheten i samhället stärktes. Fram till slutet på 70-talet var trenden tydlig att hierarkierna minskade i betydelse. Jan Carlzon skrev sin berömda ”Riv pyramiderna” och bejakade det anti-hierarkiska även i hur näringslivet borde organiseras. MBL infördes. Men så kom 80-talet och industrialisterna fick stå tillbaka för finansexperterna. En ekonomisk utveckling av tidigare aldrig skådat slag tog fart. Under 30 år har världsekonomin allt mer dominerats av kapital och möjlighet att skapa kapital ur finansiella tillgångar. Ojämlikheten tog ny fart, men på ett annat sätt.

På individnivå slår regelverken blint
Det tycks som att ojämlikheten nu har eskalerat till astronomiska nivåer på det ekonomiska området. De 85 rikaste i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. I Sverige har inte minst åtta år med borgerliga skattesänkningar i kombination med sänkningar av bidrag till personer utan arbete skapat större skillnader. Förespråkarna hävdar att det skillnader är bra för jhobbskapandet, att det ska löna sig att arbeta. Sjuka och arbetslösa har fått incitament att söka jobb. Men bekymret är att dessa åtgärder har slagit hårt och blint och har resulterat i en allt sämre ekonomi för dem som inte lyckas få ett jobb. Den ekonomiska ojämlikheten har tilltagit. Kvar utan jobb är de som konkret upplever denna ojämlikhet, ofta kopplad till andra svårigheter.

Den snabba globaliseringen bidrar till problemen
Det finns naturligtvis personer som strävar efter ojämlikhet på arbetsmarknaden, så att lågt betald arbetskraft blir möjlig att anställa. Internationellt är det ju precis så det ser ut. Våra företag köper produktion av varor från fjärran länder, där lönerna är bråkdelar av de svenska lönerna. Samtidigt har vi för svenska förhållanden en hög arbetslöshet. Arbetskraften passar inte in på den arbetsmarknad som finns. Samhället förändras snabbare än individer hinner kompetensutvecklas. Ojämlikheten ökar.

Fånga upp den oro som finns
Hälften av landets pensionärer är fattigpensionärer, medan hälften av pensionärerna har en god ekonomi, som ofta hänger samman med decenniers osannolikt positiva utveckling av fastighetspriser.  Klyftorna finns, men ingen talar om dem. I Sverige ser människor hur deras skolor läggs ner, lärare går på knäna, sjuksköterskor flyr till Norge, järnvägen får inga resurser och samhället stramas åt. Pensionärerna får inte sänkt skatt. Valmöjligheterna reduceras för alla dem som inte kan kompensera samhällsutvecklingen genom att investera i privat sjukförsäkring eller kan välja ett attraktivt boende.

Grogrunden är den ekonomiska ojämlikheten
När nationalister utnyttjar ojämlikheterna i samhället är det den ojämlika ekonomiska utvecklingen man indirekt lutar sig mot.  Förenklade budskap och lösningar blir lockande. Krympande resurser ska räcka till en generös flyktingpolitik. Det är där protesten mot samhällsutvecklingen får fäste. Den ekonomiska ojämlikheten ger nationalisterna en grogrund. Det är sorgligt att ett nationalistiskt parti med rötter i våldsbejakande ideologier ska vara det enda parti som fångar upp den oro och det missnöje som den nya ekonomiskt betingade hierarkin har skapat.