Häromdagen lyssnade jag på författaren Mats Erasmie, som bland annat har skrivit tre böcker om den utvandring som skedde från Sverige till Sydamerika runt förra sekelskiftet. Det har ju skrivits mycket om hur en miljon svenskar reste till USA. Det räcker att nämna Wilhelm Moberg och hans böcker och hur de ledde till musikalen Kristina från Duvemåla för att inte tala om hur SVT i många år gjort program om svenskättlingar från USA som får komma hit och tävla i att få träffa sin borttappade släkt i Sverige. Men vi har inte hört så mycket om alla de svenskar som färdades över havet till Brasilien och Argentina och hur det gick för dem.

Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea
Mats Erasmie har grävt i olika källor, forskat och besökt Sydamerika ett antal gånger, hittat sin egen släkt där och levandegjort i bokform hur emigrationen till Brasilien och Argentina gick till och hur det gick för emigranterna och deras barn. Det var billiga resor och rena bondfångarknep som ingick. Att regnskogen inte gick att bruka direkt var inget som nämndes före avresa. Men fattigdomen och svårigheterna hemma i Sverige gjorde att många tog chansen. Att många barn dukade under när de drabbades av sjukdomar var inget som det skrevs hem om. Eller hur tufft livet kunde vara med farliga djur och väglöst land. Googla Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea så hittar ni de tre böckerna.

50 procent svensk, 50 procent italienare och 100 procent argentinare
Men det som, förutom de märkliga livsödena han beskriver (”based on a true story…”) i böckerna, fastnade i mitt minne var ett citat från en av svenskättlingarna i Argentina Mats berättade om. Först hade vi fått veta att kaffe med sju sorters kakor, midsommarstången och otaliga dalahästar var påtagliga och närmast dagligen synliga kännetecken på hur den svenska kulturen fortfarande levde vidare i det område, där ett antal svenskar slog sig ner för flera generationer sedan. Butiker bar fortfarande svenskklingande namn och gårdarna hade utvecklats till stadsdelar som fortfarande bar namn efter de svenskar som först slog sig ner på platsen. Men citatet som fastnade löd ungefär så här: ”Ja, jag som har en svensk far och en italiensk mor känner mig som 50 procent svensk och 50 procent italienare. Samtidigt är jag 100 procent argentinare.”

Inkluderande, inte exkluderande
Det kändes så skönt att höra detta. Vårt ursprung är inte det som ska sortera bort ut utan det ska berika. Vi känner oss stolta över vårt arv och vårt ursprung, som vi bär med oss, men vi är samtidigt fullt ut förankrade i vårt nya hemland. Dvs att se ursprunget och kulturen som en tillgång, inkluderande och förstärkande, inte som en belastning som exkluderar. I dessa ICE-tider, där olika krafter gör vad de kan både i USA och här hemma för att sortera oss i vilka som hör hemma här och vilka som är oönskade kändes befriande att höra just detta. Att våra kulturella skillnader tillför något och ger samhället mervärden, som vi kan vara stolta över och som samhälle ta vara på.