Tidöregeringens Kulturkanon har valsat runt i spalterna och störst uppmärksamhet fick SD-kvinnan Stegrud och hennes kommentar om vilka personer som stod i SVT Aktuellt och debatterade alstret. Ryggmärgreflexen från SD är ju att ständigt racka ner på personer med annan bakgrund än den som nationalisterna brukar beskriva som att de har besittningsrätt till landet baserad på gener. När en minister blev påhoppad av samarbetspartiet SD kunde Kristersson inte längre blunda för rasismen och lindade in sin kritik i frågor, medan den som insisterat på framtagandet av en kulturkanon, Åkesson, tyckte att det inte fanns något att diskutera. En ny variant på ”jag vet inte”-svar.

Vad är det som kännetecknar vårt land och hur vi är?
Det har skrivits en del om de hundra exempel som Lars Trägårdh tagit fram till kostnaden av åtta miljoner kronor, en lista som CHAT GTP hade kunnat prestera på bråkdelen av tiden och i praktiken utan kostnad. Det jag tänkte peka på här är inte allt som inte fick plats i 100-listan eller som aldrig borde ha tagits upp. Istället tänkte jag: ”OK, vad är det vi svenskar värdesätter och som vi känner en gemenskap kring?” Dvs går det att sammanfatta för någon man träffar utomlands vad som kännetecknar Sverige och svenskarna och som kanske kan skilja sig en aning från hur andra folkgrupper lever? Om jag får två minuter på mig att beskriva det typiskt svenska för någon som aldrig träffat en svensk, vad skulle jag säga då?

Midsommar
Jag skulle börja med typiska fenomen, som många oss kan relatera till. Hur viktigt det är med Midsommar, till exempel. Midsommarfirandet är lite som jag anar att Thanksgiving har blivit i USA, en helg då ”alla” om möjligt gör ungefär samma sak. Om man som svensk bor utomlands och bara kan åka hem en gång per år skulle jag tro att många helst väljer att komma hem till midsommar, hellre än till jul och nyår. För att det är ljust, man vara ute, livet är lättare, det är lätt att umgås och göra det som faller en in. Midsommar är bland det svenskaste som finns.

Naturen
Som god tvåa kommer vår känsla för naturen, och här kan man klumpa ihop ett antal fenomen som alla hänger samman med hur vi förhåller oss till vår svenska natur: skogspromenader, svamp- och bärplockning, fisket i liten skala, fågelskådning, älgjakten, allemansrätten, men också orientering, vildmarksliv, fjällturer, trädgårdsskötsel och alla upplevelser kopplade till att vistas i naturen, som ofta kan börja i scoutrörelsen eller genom camping vid en av alla sjöar. Vi har heller inte så många farliga djur att oroa oss för.

Föreningslivet och fikat
På tredje plats skulle jag koppla ihop allt som har med föreningsliv att göra. Här finns körsången, idrottsrörelsen, alla folkrörelser, från frikyrkor och fredsrörelse till lokala föreningar för bevarande och skötsel av sådant vi värdesätter. Här finns folkbildningen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, miljörörelsen och alla schackklubbar, bridgeklubbar och litterära sällskap. Och det vi gör när möts är att fika. Detta begrepp som är på väg att etableras som ett låneord på andra språk. (Liksom f.ö. ombudsman). Fikat, fikapausen, kafferepet är mer eller mindre heligt. Nåde den arbetsgivare som inte tillåter minst en fikarast under dagen. Lunchenrasten må ibland vara kort, men en kvarts fika före lunch och en kvart på eftermiddagen är standard. Kloka arbetsgivare har insett att det är under fikat olika synpunkter och idéer bollas, som underlättar för de mer formella besluten.

Jante, duande och skorna
Nästa grupp av företeelser på min ”svensklista” måste handla om hur vi är mot varandra. Jantelagen naturligtvis, men också att vi duar varandra som en självklarhet. (Folk har inte ens längre koll på skillnaden mellan ni och Ni.) Titlar används väldigt sällan, annat än när en debattartikel i finmedia ska få genomslag. Här finns inga Herr Doktor, Sir, eller något särskilt artighetstilltal. Och när vi kommer hem till varandra tar vi av oss skorna. Det är självklart att vi inte klampar in inomhus med våra utomhusskor. Detta hänger säkert samman med hur moddigt och lerigt det har varit i vårt land i långa tider. Kvinnliga gäster tar ibland med sig lite snyggare inneskor, medan det är mer ovanligt att män har med sig inneskor. Kanske för att kvinnor förväntas vara mer måna om sitt yttre, det är lite oklart.

Vi är sekulära
Vad som också är typiskt för oss svenskar är att vi är sekulära, en tydlig majoritet av svenskarna går inte regelbundet i kyrkan och nöjer sig med att eventuellt använda kyrkan för dop, konfirmation, bröllop och begravningar för att kyrkan erbjuder en vördnadsfull inramning. Men i vardagen är gudstron väldigt frånvarande. Samtidigt är det inte så många som definierar sig som ateister, dvs som tydligt icke-troende. Vi är lite ”lagom” i vår relation till det andliga och undviker helst samtalsämnet.

Är samhället gott?
Ganska typiskt för många svenskar, till skillnad från hur det ser ut i andra länder så ser vi positivt på myndigheter, polisen, skatter och det som kan kallas ”samhället”. Tilltron till samhället som en tillgång och en positiv kraft är på tillbakagång, men vi har varit förskonade från storskalig korruption och vi litar fortfarande till stor del på att ”samhället” är en positiv kraft. Här hänger det också ihop med den tillit som vi har till andra människor, framför allt på landsbygden. Vilket inte hindrar att det finns en hel del svenskar som fuskar, undviker att betala skatt, bryter mot lagar och regler osv. Intressant är också hur inställningen till rökare har skiftat. Förr var det självklart att rökarna fick röka var de ville. Idag är de undanskuffade och marginaliserade. Tiderna förändras.

Var är alla stormaktstidens hjältar?
Får att återgå till den Kulturkanon som presenterats undrar jag varför inte Mumintrollet fick plats. Är det för att finlandssvenskar som Tove Jansson inte är ”riktiga” svenskar, ungefär som nationalisterna helst exkluderar sverigefinnar i sin verklighetsbild? Edith Södergran fick plats på den offentliggjorda listan trots att hon inte bodde i Sverige. Och så snöpligt det måste vara för Åkesson och hans hejdukar att så lite i listan berör stormaktstiden, Karl XII eller alla de svenska ”hjältar” som nationalisterna gärna återkommer till. Det är ju inte Carl von Linné som symboliserar svenska stordåd när fackeltågen och fanorna ska samla de fosterländska skarorna och ta gatorna i besittning.

Länktips: Kulturkanon: https://www.svt.se/kultur/sveriges-kulturkanon-presenteras-svt-sander-live