Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Att mäta det omätbara

– Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Nej, GP, det är gammaldags lösningar

I dagens GP (länktips se nedan) skriver ledarredaktionen om nyttan med filantropi och drar slutsatsen att avdragsrätten för gåvor borde utökas, inte minskas. Med exempelsiffror från det polariserade USA som bakgrund landar krönikan i slutsatsen att det vore bra att utöka avdragsrätten för gåvor. För både företag och privatpersoner. Det är ett gammalt tänk som hänger kvar. Förra seklets lösningar, som inte har med framtiden att  göra. Det som krävs är ett samhällskontrakt på en helt annan nivå.

Inkludera helheten
Varje företag måste säkerställa, och egentligen i sin årliga redovisning och deklaration transparent visa hur affärsverksamheten bidrar till en positiv utveckling i företaget, i det lokala sammanhanget och för samhället i stort. Vi kan inte ha företag som tjänar pengar på att andra delar av samhället får problem, att miljön skadas, att människor får ett sämre liv. Varje verksamhet måste i sin affärsidé bygga in de mekanismer som bidrar till en bättre framtid.

Shared value
Det är inget nytt. Forskare som Michael Porter i USA har t.ex. länge hävdat det han kallar ”Shared Value” som en framkomlig väg för näringslivet. Med detta begrepp menar han i förenklad form att det måste finnas en nytta i varje företag, som ”spiller över” på närsamhället eller på samhället i stort. Det kan handla om att företaget ser och utvecklar sin roll i närsamhället, hittar lokala och bra lösningar på de problem som finns och använder de egna resurserna på ett inkluderande sätt. Med samhället, i samhället.

Sociala företag
De sociala företagen är föregångare på det här området. De har ofta en mångdubbel nyttoroll. Dels kan de sysselsätta personer som står långt från arbetsmarknaden, dels kan de erbjuda produkter och tjänster som vänder sig till grupper i samhället som är extra behövande. I själva ägarkonstruktionen och idén bakom dessa företag ligger också ofta grundtankar, som i sin tur gör nytta vid upphandling, i synen på ekonomi och på proaktiva samarbeten.

Omvägen
Nej, det är inte genom att se verksamhetsekonomi som en sak och samhällsnytta som något man kan åstadkomma via skattereduktion som vi möter framtidens utmaningar. Det är genom att kombinera företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta i samma affärsupplägg som de verkliga framstegen kan uppnås. Vi ska inte först tjäna pengar på ett tvivelaktigt sätt för att därefter använda vinsterna till att döva vårt dåliga samvete. Vi ska inte först smutsa ner miljön, skada klimatet eller utnyttja billig arbetskraft för att därefter låta en del av den felaktigt uppkomna vinsten gå tillbaka till dem som drabbats.

När vi integrerar målen för varje verksamhet med de större målen för vårt samhälle, våra medmänniskor och vår miljö har vi lagt grunden till 2000-talets moderna företagande.

Länktips: GP-krönikan här.
Om Shared Value här.

Medmänsklighetens gränser

Det finns problem som ingen har motiv att lyfta. Vägen fram till lösning blir naturligtvis extra lång när ingen sätter fokus på dessa frågor. Denna gång blir det fokus på mänskliga relationer, som är avgörande för individens förutsättningar att utvecklas och att delta i samhället på olika nivåer. Ett perspektiv på detta illustreras i dagens GP. Nätverket för samlevnad och sexualitet skriver på debattsidan om de stora brister de har upptäckt i gymnasieskolans kurslitteratur om just sex och samlevnad. (Länk se nedan). Rapporten fångar ett viktigt perspektiv, men problemet är ännu mycket större.

Ingen allsidighet och inget korrekt sammanhang
För att förstå ett fenomen eller ett begrepp måste man finna liknelser, synonymer och angränsande beskrivningar. Helt enkelt koppla fenomenet till andra kända fakta. Vi gör så ständigt utan att reflektera över det. Säger någon badstrand kopplar vi det begreppet till en egen referensbild av en badstrand. Säger någon terrorism, mobbning eller hat finner vi lika snabbt vår egen teoretiska identifikation eller bilddefinition av vad som avses. Några av oss tänker helst i ord, andra i bild. Det artikeln i GP tycks landa i är att skolboksförfattarna till fyra olika böcker i princip gjort identiska misstag och missat att både beskriva sex och samlevnad på ett allsidigt sätt och dessutom har missat att sätta in temat i ett större perspektiv.

Böckerna kunde ha fångat ett antal frågor
Vad är en relation, hur vet man att det är en relation, vad kan en relation leda till, hur ska en sökande tonåring förstå hur känslor och samspel utvecklas i en relation? Hur beter vi oss i en nära relation? Vad är skillnaden på vänskap och kärlek? Hur hänger kärlek och sex ihop? Vad kännetecknar relationer som inte bygger på ömsesidig respekt? Hur uppstår sådana relationer? Våld i hemmet, hur kan det hanteras? Vad är barnets och den unga människans roll i en föräldrakonflikt? Frågorna är många.

Andra kulturer och vem bestämmer?
Jag har inte läst de fyra böcker som sågas av NfS-rapporten, men det finns inget i rapporten som antyder att skolboksförfattarna har fångat upp de särskilda svårigheter och utmaningar som unga människor med rötter i en annan kultur ställs inför. Lojaliteter till föräldrar och familj kontra lojaliteter till jämnåriga och kompisar är bara ett exempel på svårighet som unga människor kan ställas inför. Vad menas med värderingar? Hur tar sig värderingar uttryck? Ändras de? Hur då? Hur påverkade är vi i Sverige av film, media och den pågående normförskjutningen? Hur ska ”man vara” mot varandra i olika situationer, tex när man känner sig sviken? Vem bestämmer hur man ”ska vara”? Vad är empati? Hur tar vi hand om kamrater som tillfälligt inte mår bra? Vad innebär det att vara medmänsklig?

Mobbning, näthat och vad gör vi?
Jag tänker på den film som rönte stor uppmärksamhet och berättigat beröm, Återträffen, av Anna Odell. (Se tex en länk nedan). Samlevnad är inte bara parrelationer, det är också hur vi låter våra värderingar komma till uttryck i grupp. Mobbningens mekanismer är tydliga och måste synliggöras. Vilka samband finns mellan mobbning och våld i parrelationer? Kvinnor är extra utsatta. Det räcker att vistas på sociala medier ett tag för att se hur människor uttalar sig väldigt negativt, hotfullt, hatiskt och nedvärderande om andra människor.

Börja i rätt ände
Häromveckan var det Alexandra Pascalidou som sa ifrån, men det finns ett enormt mörkertal när det gäller personangrepp och illasinnade omdömen, framförallt via internet. Allt hänger ihop. Hur är vi mot varandra i en parrelation om vi samtidigt sitter vid datorn och hatar och hotar andra, kända och okända, människor? Finns ilskan eller hatet kvar? Varför all denna ilska? Hur kan ilskan kanaliseras i något konstruktivt? Vilket ansvar har den som ser på? När unga människor reser ner till Mellanöstern för att stödja terrorismen har de då samtidigt lämnat den kulturella tillhörigheten i vår demokrati? Medmänsklighetens gränser finns och testas hela tiden.

Det faktum att den vanligaste dödsorsaken bland 15-24-åringar i Sverige är självmord samtidigt som vart fjärde barn mobbas i skolan – är inte det de kanske viktigaste utgångspunkterna för undervisningen om samlevnad? Sammanhanget är väldigt relevant. Vi måste sluta se på fenomen som isolerade företeelser.

Länktips http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2721719-laromedel-om-sex-sviker-eleverna-och-laroplanen
http://christerowe.se/2015/01/nr385-det-hade-behovts-en-spegel-i-paris/

Bikes vs Cars – se den!

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter.  Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel.  Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.

 

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

There is no profit on a dead planet…

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Näringslivet kan ta ansvar

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén  i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org