Tag Archives: GP

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on by
Reply

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

There is no profit on a dead planet…

Posted on by
Reply

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Näringslivet kan ta ansvar

Posted on by
Reply

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén  i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org

Ensamkommande barn – kostnad eller investering?

Posted on by
2

Det går inte att undvika att bli känslomässigt berörd av dagens artikel i GP om lilla Mai, som nyligen råkade fylla 18 år och därför anses kunna behandlas som en vuxen. I hennes fall handlar det om utvisning till födelselandet Vietnam. Att hon inte känner någon där och att hon rotat sig i en fosterfamilj i Sverige sedan flera år väger lätt i Migrationsverkets beslut att utvisa Mai. (Länk till artikeln i GP, se nedan).

Knapphändighet
Mai Luu Huong har inget hem i Vietnam, ingen familj, inga handlingar som kan visa vem hon är. Efter fem år och en trygg tillvaro i en fosterfamilj med ”syskon” i Sverige rycks hon upp från pågående gymnasiestudier och utvisas, eskorterad av svensk polis. Nu är hon ju inte längre per definition ett barn och kan därför utvisas när hon fyllt 18 år. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna, påpekas i artikeln. Men Mais berättelse är ”vag” och ”knapphändig”, anser man och utvisning beslutas. Vad kan ett barn veta om sin egen bakgrund?

Investering eller kostnad?
På ett samhällsekonomiskt plan har Sverige investerat i Mai. Hon har gått i skola under fem år, hon har fått en fosterhemsplacering, där hon dessutom tycks ha trivs och fungerat socialt. Hon skulle ha kunnat fortsätta sin utbildning i Sverige, få anställning och göra nytta i vårt samhälle. Samhället hade tjänat miljoner kronor på det. Istället för att se varje människa som en möjlig resurs för helheten, för samhället, är grundattityden att Mai är ett ”ärende” i Migrationsverkets handläggning. Hon ses primärt som en belastning, en kostnad, som det vore lämpligast att hitta skäl för att undvika.

Fel utgångspunkt
Om vi i stället förmådde se just barn, som vi bekostat skola för och som vi sett till att de fått ingå i ett bra familjeboende, om vi primärt kunde se dem som resurser för oss alla skulle både den enskilda individen och samhället tjäna på detta. När Mai utvisas utsätts hon och hennes familj och vänner i Sverige för en stor mental och emotionell påfrestning. Inte alla klarar detta. Och Sverige går miste om det arbete och den kunskap Mai skulle ha kunnat tillföra vårt samhälle under sitt yrkesverksamma liv. Nu vet vi inte vad hon hade kunnat bli och vad hon hade kunnat göra. Men att utgå ifrån tanken att hon hade blivit en belastning är inte rimlig.

Myndighetens möjligheter
Migrationsverket har en vision som de på sin egen hemsida säger sammanfattar visionen med det arbete som bedrivs: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Möjligheten i fallet Mai hade ju varit att faktiskt ta till vara den utbildningsinvestering vi gjort under hennes fem år i Sverige. Möjligheten hade ju varit att hon blivit en viktig resurs för andra ensamkommande flyktingbarn. Möjligheten skulle kunna vara att hon hittat en uppgift i livet, där hennes bakgrund i Vietnamn och hennes sammanhang i Sverige kunnat utgöra en dubbel resurs, som kunnat bli mycket värdefull i rätt sammanhang.

Balans mellan formellt och informellt
Jag vet ingenting om Mai, inte mer än vad som står i tidningen, men på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan tänker vi fel när vi betraktar ensamkommande barn enbart som barn ur ett formellt åldersperspektiv. När vi inte ser till helheten missar vi de möjligheter som ligger i varje människas livsväg. När ska samhället hitta en rimlig balans mellan formalia och det informella?

Reducera inte människor till kostnader
När ska våra institutioner förstå att människan är viktigare än regelverken? När ska vi komplettera myndighetsutövningen med helt andra instrument, som gynnar både enskilda och oss alla? När ska vi sluta upp att betrakta människor som kostnader och något vi vill bli av med? När ska vi se värdet av att investera i Mai och i alla andra barn som går i skolan?

Länktips : Artikel i GP 26 januari 2014: http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-utvisad-men-till-vad-

Om behovet av dynamik

Posted on by
Reply

Vad händer med en marknad där alla har fått samma utbildning, fått samma instruktioner, och lärt sig att använda samma verktyg, så att alla agerar på ett likartat sätt? I många sammanhang finns ett behov av en viss dynamik och en skillnad i prioriteringar och kvalitet. Finansmarknaden, hävdar två professorer, lägger alla ägg i samma korg. De styrande borde säkerställa en diversitet hos finansmarknaden, är deras budskap, som presenteras vid seminariet Towards a Sustainable Financial System den 12-13/9 i Stockholm arrangerad av tankesmedjan Global Utmaning (Citat och artikel-länk se nedan). (Länk till mer info om högnivåseminariet se nedan) Seminariet sänds i efterhand i SVT Kunskapskanalen.

Göra lika eller olika
Olikheter är bra. När vi bestämmer oss för att göra som alla andra bidrar vi till en ökad sårbarhet. När många individer eller företag följer samma beteende, gör samma prioriteringar och drar samma slutsatser i enlighet med vad man lärt sig, uppstår en slags monokultur. Dynamiken eller spänningen mellan alternativen försvinner. Kvar finns en förhärskande dogm, en praxis som få vågar bryta mot.

Skillnaderna är värdefulla
Datorerna räknar snabbt ut när det är dags att köpa eller sälja värdepapper. Och gör så. Eftersom alla använder samma program och i stort sett samma parametrar blir skillnaderna små. Äggen läggs i samma korg. Det är som om alla skogar bara skulle ha ett slags träd. Hur lätt är det då inte att alla träden angrips av skadliga insekter? Och hur ointressant blir inte upplevelsen av att vistas i den miljön?

Människans växande
I dagens Göteborgs-Posten (länk se nedan) skriver en managementkonsult från Mercuri Urval om behovet av dynamik i anställningsprocessen. Den enskilde, jobbsökande, behöver stimulansen av att inte kunna arbetsuppgifterna till fullo när hen tillträder en tjänst. För att utvecklas som människa, för att möta utmaningar, växa. Företagen å andra sidan försöker matcha sin jobbprofil så nära 100% man kan, dvs vill anställa en person som kan fungera från dag ett. Det som är intressant för företaget blir på så sätt ointressant för den enskilde. Skillnaden mellan är och bör behövs för att skapa utrymme för växandet och för engagemanget. Det skulle både individ, näringsliv och samhälle vinna på.

Synliggör skillnader
Ska vi nå en hållbar utveckling måste vi måna om skillnaderna. Vi måste se till att inte alla ägg läggs i samma korg, testa olika vägar framåt och använda skillnaderna till att stärka läroprocesserna. Skillnader i beteende, värderingar och kompetens måste synliggöras på ett bättre sätt än vad som sker idag. Kvalitetsfrågor måste kunna diskuteras. För flera år sedan hävdade en ledande politiker att ”kvalitet i barnomsorgen är att alla bereds en plats”. Som om verksamhetens innehåll saknade betydelse, som om det enskilda barnets verklighet var oväsentlig. Som om samhällsplaneringen kan reduceras till ett excel-ark.

Se helheten på nästa nivå
När våra pengar förvaltas av människor och system som alla ”tänker lika” ökar risken för stora förluster om något oförutsett inträffar. Bekymret är att ingen har ansvar för någon slags global finanspolitik, där enskilda aktörers agerande sätts in i sitt sammanhang. Och det är väl precis detta som konferensen ska ta upp, behovet av att se helheten på nästa nivå.

När alla har rimliga löner
Behovet av dynamik är viktigt även ur ett annat perspektiv. Tillverkning flyttas till låglöneländer. Just nu är Etiopien i ropet. Kineserna investerar i fabriker där eftersom arbetskraften är billig. Hur länge kommer det att finnas länder att flytta produktionen till? Är det hållbart att hela tiden flytta produktion till länder där arbetskraften exploateras för kortsiktiga vinster? Var ska produktionen ske när alla fått rimliga löner?

Ur inbjudan från Global Utmaning:
Lägg inte alla ägg i samma korg. De senaste finansiella reglerna som kommit till innebär steg mot ett säkrare finansiellt system. Däremot ser förändringarna inte till de inbyggda systematiska riskerna i form av att de finansiella institutioner blir alltmer lika varandra, menar Professor Wolf Wagner, University of Tilburg och Professor Charles A.E Goodhart, London School of Economics. De finansiella institutionernas överlevnad hänger idag starkt samman. Helt enkelt hamnar alla ägg i en och samma korg och risken för att alla hamnar i problem samtidigt ökar och en finanskris uppstår.

Länk till artikeln: http://www.voxeu.org/article/regulators-should-encourage-more-diversity-financial-system

Länk till högnivåseminariet 12-13 september http://www.globalutmaning.se/?page_id=8640

Länk till GP Debatt: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2023698-perfekt-jobbmatchning-bade-orimlig-och-fel

Vi måste sluta lura oss själva

Posted on by
Reply

Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?

Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.

Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?

Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…

Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?

Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.

Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.

Skatter, subventioner och nya beteenden

Posted on by
Reply

Under 1900-talet förändrades kvinnors arbete från att ha varit informellt och oavlönat, till att bli formellt och avlönat. Detta – och mycket annat – tog Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen, upp i ett debattseminarium på Handelshögskolan i Göteborg den 21 maj. (Länk till inspelning, se nedan). Seminariet arrangerades av Handels Students for Sustainability (HASS) i samarbete med tankesmedjan Global Utmaning.

Subventioner för rätt saker?
Frågan om hur vi ska fördela vår tid mellan avlönat arbete, frivilligt arbete och fritid tycks bli mer och mer relevant. För en del flyter tiden ihop – man är nåbar på mejl och telefon näst intill dygnet runt. För andra är arbetslöshet och passivisering i utanförskap förödande för självbilden och tilliten till den egna förmågan. Svante Axelsson nämnde ROT och RUT som ett exempel på hur statens resurser används på ett suboptimerande sätt. 16 miljarder årligen åtgår för att vi ska få subventioner på reparationer och städning medan investeringar i förnybar energi genom KLIMP-satsningen fick bråkdelen av detta belopp. Är det rimligt?

Nya skatteregler för sociala företag
ROT och RUT-avdragen illustrerar behovet av ett mer nyanserat beskattningssystem. Man skulle t.ex. kunna införa olika beskattningsregler för traditionella företag och sociala företag. Företag som utgår från en eller flera samhällsnyttiga förutsättningar och i sin affärsidé bygger in en samhällsnyttig funktion skulle kunna få betydligt lägre skatt på arbete. Företag som inte har som huvudprincip att gynna sina ägare (som aktiebolag har) utan som strävar efter en ny slags optimering, där den egna verksamheten och samhället tjänar på det som görs, skulle kunna få kvalificera sig för en skatterabatt. Osv.

Grekland – nöden blir uppfinningarnas moder
Situationen i Grekland och några andra länder är bekymmersam. I ett samhälle som tvingas friställa arbetskraft, sänka löner och förändra människors livsvillkor så drastiskt som sker kommer nya företagsformer per automatik att se dagens ljus. Omständigheterna kommer förmodligen tvinga människor in i en socialt förankrad bytesekonomi. Helt nya sätt att ta betalt kommer att se dagens ljus. I detta kaos kan också helt nya företagsformer utvecklas, som inte utgår från vinstmaximering på andras bekostnad utan som utgår från det gemensammas och framtidens bästa.

All-Win, Vägen Ut! m.fl
I Göteborg kan spirande och livskraftiga initiativ utgöra fundament för något liknande. Vi har All-Win som skapat en rörelse kring matsvinnet och behovet av mat för utsatta grupper. Vi har Vägen Ut!-kooperativen som med skicklighet och målmedvetenhet blivit en social koncern som inspirerar andra. Banker som JAK och Ekobanken visar att det går att förhålla sig både etiskt och ekonomiskt till pengar.

GP och Giveboxen
I en GP-krönika den 21 maj tog Gert Gelotte upp initiativet Giveboxen, som går ut på att på ett tydligt och enkelt sätt skapa möjlighet att byta grejer i stället för att öka sopberget. Än så länge har Giveboxen bara ställts upp i Stockholm. Men låt oss hoppas att den kommer till Göteborg och konkret får visa att det går att förändra beteende och hela samhället. Ska hållbarheten kunna nås är det konkreta förändringar i beteende och värderingar som måste till. Kan det vara så att journalisterna på GP faktiskt insett detta?

Länktips: Debattseminarium 21 maj på Handelshögskolan i Göteborg
Varför Tillväxt? Event på Facebook

Realistiskt om oljeutvinning ?

Posted on by
1

I en ledarkommentar i GP den 16 maj kommenteras Sveriges officiella hållning när det gäller utvinning av olja i Arktis. Man tycker att det är bra att Carl Bildt inte ställer sig bakom ett krav på utvinningsstopp, eftersom det ”inte är realistiskt” att länder med tillgång till olja skulle avstå från att utvinna den. Istället lyfter GP fram insatserna mot miljöförstöringen när olja läcker ut i ishavet som positiva och viktiga.

Status Quo eller förändring ?
Det GP:s ledare säger är således: All olja som går att utvinna ska utvinnas. I valet mellan en fortsatt säkrad tillgång till olja med därmed sammanhängande ökad risk för skenande klimatförändringar å ena sidan och ett ansvarstagande i klimatfrågan och därmed sammanhängande resurs- och teknikskifte på energisidan ställer sig GP på oljebolagens och status-quo-förespråkarnas sida. Hellre mycket olja och irreversibla klimatförändringar än att försöka göra något åt grundproblemet – att varje fat olja som tas upp förbränns och bidrar till att fördröja energiomställningen och ökar riskerna för klimatrelaterade effekter för miljarder människor.

Realistiskt ?
Valet står mellan att vilja förändra baserat på fakta, prognoser och tydliga indikationer på att vi håller på att rubba förutsättningarna för livet på planeten, respektive att låta kortsiktiga vinstintressen – ”realistiskt” är ett så bra ord för detta – styra världsutvecklingen för kommande generationer. Läs Jared Diamonds bok ”Undergång” om hur civilisationer går under. För mig känns det som om GP varit på Påskön när det sista trädet fälldes och möjligheten för den kulturen upphörde att ha kontakt med omvärlden. Det var säkert fullt ”realistiskt” att fälla det sista trädet på Påskön, ett träd som hade kunnat hålla liv i en skog, som långsiktigt hade kunnat ge virke till kanoter. Precis som det tydligen är realistiskt att all olja ska förbrännas.

Så kan det inte vara.

Är det politiken som kapitulerar?

Posted on by
Reply

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Fel fokus: debatt om en debatt

Posted on by
2

På kultursidorna i GP den 11 april redogör Mattias Hagberg (har tyvärr inte hittat någon länk) för den debatt om debatten som fyra opinionsbildare på skilda sätt bidragit till. Gemensamt för de fyra är att det tycks stå dem upp i halsen att kulturdebatten domineras av personer med andra åsikter än de själva. Istället för att ta sakdebatten försöker de fyra istället att föra en debatt om debatten, hur debattklimatet lämnar för litet utrymme för andra åsikter än de politiskt korrekta etc, hävdar Hagberg, som även tidigare debatterat med t.ex. Bengt Ohlsson om dessa frågor. De fyra som nämns i artikeln är förutom Bengt Ohlsson, Marcus Birro, Elisabeth Höglund och Stina Dabrowski.

Svåra utmaningar
Samhället och hela planeten står inför mycket svåra utmaningar. Vi har byggt vårt välstånd på ett antal antaganden och principer som nu visar sig inte hålla måttet. Tanken på outtömliga resurser, evig tillväxt och linjär samhällsekonomi har präglat utvecklingen de senaste 50-60 åren. Nu spricker bubblorna och ingen vet exakt hur vi ska konstruera våra reala, finansiella, sociala och virtuella system så att kommande generationer får ett gott liv på en planet som inte tar skada.

Debatt om debatten leder fel
Istället för att med analys, forskningsbelägg, breda diskussioner och vägning av alternativa lösningar på vår tids avgörande frågor väljer några opinionsbildare att fokusera på sin egen roll i den debatt där de känner sig åsidosatta. Istället för att fånga upp idéer och bygga tankemodeller för hur en skonsam förändring av samhället ska genomföras och vår tids självförvållade dilemman ska hanteras, lägger kloka människor kraft på att debattera debatten.

Media diskuterar media
Tyvärr är det vanligt att media gör plats för en medial debatt. Kanske är det en klok varumärkesstrategi för en opinionsbildare och/eller för ett mediabolag, kanske inte. Allmänheten är troligen måttligt intresserad av vem av debattörerna som vinner ”på poäng”. Särskilt TV-mediet faller lätt i fällan att låta kända debattörer mötas i en debattstudio för att det ska bli ”bra TV”. Men mycket sällan bidrar den debatten till en vidgad förståelse för sakfrågan bakom ordväxlingen. Det bästa vore om media kunde lyckas hålla distans till det svarta hål av självfokuserande frågor, där de diskuterar sig själva och varandra hellre än att vrida och vända på de svåra frågor och den multikris samtiden står inför.

Nytänkandet behövs
Konsten och kulturen måste våga hantera våra framtidsfrågor på ett utmanande och nytänkande sätt. I skapandet ryms det nya, det som kan förändra vårt låsta tänkande. Idag behövs nytänkandet kanske mer än någonsin för att vända en samhällsutveckling som riskerar att leda till ekologisk, social och ekonomisk kollaps. Jag håller tummarna för att vi slipper fler debatter om debatten.