Det hade behövts en spegel i Paris

- Har de inre förtöjningarna kapats, tänker jag, när nyheten når mig att de anställda på en fransk tidningsredaktion brutalt mördats av terrorister. Tydligen finns det människor, som förlorat sin naturliga föreställning av vad det innebär att vara medmänniska. De tycks inte beröras av sin egen hänsynslöshet. Tyvärr lär dådet följas av ytterligare polarisering, motsättningar och konflikter. Våldet kryper in under samhällsväven. Att det ska vara så svårt att respektera andra människor och livets okränkbarhet.

Fruktansvärd frukt
Samtidigt sker motsvarande respektlösa dödande i andra delar av världen. I jakten på den heliga vinsten offras människors liv och hälsa, förnämligt visat av t.ex. Fredrik Gertten i hans båda ”Bananas-filmer”. Vår uppskattade frukt produceras under fruktansvärda villkor. Långt borta från mediabruset utnyttjas människor på ett hänsynslöst sätt av de kommersiella krafter, som samtidigt utgör påstått omistliga byggklotsar i den ekonomi vi alla gjort oss beroende av. Som elektronikåtervinningen över öppen eld, sopbergen som säljs till Afrika, utfiskningen av världshaven, jakten på ädla metaller. Vem är hänsynslös, egentligen? Nu skördar vi frukterna av post-kolonialismen.

Att skoja på allvar
Det konstiga med konsten, när den vill provocera i form av rondellhundar, är att konstnärerna inte inser att den provocerar på ett inhumant sätt. När Jonas Gardell skojar om sitt liv och exponerar sin sårbarhet från scenen blir hans framträdande positivt. När han på allvar skojar om sig själv kittlar han våra föreställningar. Han väcker både sympati och nyfikenhet och får oss att skratta, troligen mest åt våra egna referenser.

Att kränka ingår inte yttrandefriheten
Men när upplysta journalister inte förstår hur djupt de sårar andra människor när de okänsligt skämtar om Muhammed är det inte roligt. Det blir bara okänsligt och onödigt. Det är inte ens rimligt eller mänskligt. När den egna rätten till frihet inkräktar på den andres rätt till frihet uppstår en maktstruktur, där den ene tar sig frihet på den andres bekostnad. Det är inte det som är yttrandefrihet. Den som kränker en annan människa har inte förstått någonting.

Mobbning och makt
På en annan nivå och som betydligt vanligare fenomen kan vi studera mobbningen. Någon tar sig friheten att tycka något om en annan människa. Ofta för att njuta av den makt det ger att se offrets hjälplöshet och medmobbarnas tysta gillande. Mobbningen är utbredd. Även bland vuxna, sorgligt nog.

En spegel för satirikerna
Kanske var det någon som såg Anna Odells uppmärksammade och starka film ”Återträffen”, som nyligen TV-visades. Där tar Odell konsten till hjälp för att hålla upp en spegel för mobbarna. Hon visar på en väg till dialog mellan offer och utförare, samtidigt som hon visar den totalt skilda verklighetsuppfattning som finns. Tänk om någon hade hittat det greppet i Paris. Att hålla upp en spegel för satirikerna.

 

9 thoughts on “Det hade behövts en spegel i Paris

  1. Kloka ord,håller dock inte med dig när det gäller Odell,såg mest en stor självupptagenhet.
    Sen finns det ju situiationer där många olika religionsuppfattningar väljer att känna sig kränkta,t.e.x kristna av homosexualitet eller exemplet som Ulvaeus har beskrivit:

    CENSUR Björn Ulvaeus fick igår en insändare införd i Newsmill, där han mycket riktigt påpekar hur det svenska etablissemanget kröker rygg inför alla de islamistiska krav som ständigt sker i vårt land.
    Den händelse som Ulvaeus särskilt riktar in sig på är att Kulturhuset i Stockholm nyligen stoppade dansföreställning ”Celebration of womanhood” enkom för att en ung muslim bördig från Somalia riktade kritik mot den på sin Facebook-sida. Det räckte för att den konstnärliga ledaren Eric Sjöström, paralyserad av rädsla, skulle stoppa föreställningen. Nu menar världsstjärnan att Sverige har valt en farlig väg i självcensurens tecken:
    Björn Ulvaeus i Newsmill:
    Så har det hänt igen – en kulturinstitution backar från sitt konstnärliga ansvar och säger därmed att religiösa uppfattningar är viktigare än den fria konsten, yttrandefriheten och, i det här fallet, feminismen.Leve yttrandefriheten!!! Och allt måste tålas att skämtas om.

    • Ja, Tommy, detta med religionsfrihet och yttrandefrihet är något vi generellt i samhället borde diskutera. Det är en viktig fråga. Var går gränsen för vars och ens frihet i relation till den ofrihet andra kan känna?
      Mobbningens vidriga mekanismer är en mikroversion av västvärldens översitteri. Den som satt sig in en mobbad persons situation förstår Odells föreslagna väg till dialog. Självupptagenhet? Ja, eftersom de övriga inte ser henne måste hon fokusera på sin osynlighet.

      • Mobbing är vidrigt det håller jag med om,och fröken Odell har säkert sina sår.Väldigt modigt av henne att lämna ut sig på det viset,om det är sant.
        Kan ju inte glömma hennes konstprojekt där hon spelade suicidal,och den belysning av tvångsåtgärder hon då ville kritisera.Av egen erfarenhet måste jag undra hur man kan handla på annat sätt än polis,ambulans och vårdpersonal gjorde,alla insatser gjordes endast för hennes eget bästa,det är FRUKTANSVÄRT svårt att hantera någon som är psykotisk och självmordsbenägen.Det visade om inget annat att Odellskan besitter ett rikt mått av drama.Även hon måste man kunna kritisera,skoja med,precis som allt annat vi små löjliga människor sysslar med.

        • Kritik är absolut tillåten och i en demokrati kanske t.o.m. livsluften för debatt. När kritiken glider över i satir, förlöjligande, hånfullhet, mobbning och i ren förföljelse hamnar kritiken till slut i fel fålla, menar jag. Den okänsliga kritik som motiveras av ett förakt för andra människor eller en maktsträvan på den andres bekostnad hör inte hemma inom ramen för yttrandefrihet är min mening. Därav mitt exempel med Gardell. Han driver med sig själv och våra bilder av honom. När de hånfulla mobbarna får applåder för samma innehåll har det inte längre något att göra med yttrandefrihet.
          Odell väljer onekligen udda sätt att kommunicera sina budskap. När vart fjärde barn i skolan mobbas och när självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga 15 – 24 i Sverige har vi problem. Anna Odell bidrar till att både lyfta frågorna och till att peka på möjliga vägar framåt. Hennes arbete kan naturligtvis kritiseras. Men som politiskt motiverad konst är det en avgörande skillnad på hennes bidrag och t.ex. Wijks rondellhundar. Rondellhunden inspirerar inte till dialog och förståelse. Bara till mer fördomar och förföljelse.

  2. Men är det egentligen möjligt att mobba en religion?Är det överhuvudtaget möjligt att känna sig kränkt,förlöjligad och så vidare på grund av att någon använder sig av satir och skämtar om någons religion.Har man en religiös övertygelse borde väl den tåla vad som helst. I ärlighetens namn har jag inte läst koranen,tänker göra det,men vissa delar har jag kommit i kontakt med.Dess samhälleliga aspekter har jag upplevt både i Sverige och i muslimska länder,och jag måste nog tycka att den har ett visst obegripligt,lite löjligt skimmer över sig,som i västvärlden föefaller så udda och ålderdomligt att det inte är underligt om den provocerar.Håller med om att Vilks rondellhundar faktiskt bara var löjliga.Men det som är så tragiskt med händelserna i Frankrike dom senaste månaderna,förutom dom personliga tragedierna,är att vissa grupper lägger ribban där dom tycker,och lyder man inte så kan dom döda.Jag är inte heller säker på att inte dom så kallade kränkningarna inte används som en ursäkt för våld o terror.Det har ju inträffat ett antal händeser,inte minst den senaste tiden med vansinnesdåd riktade mot helt ”oskyldiga” människor.När man betänker hur lättkränkt islam förfaller,blir islam faktiskt oerhört obegriplig,och riskerar att i än högre grad förlöjligas.

  3. Där jag började den här disskussionen var ju: att Kulturhuset i Stockholm nyligen stoppade dansföreställning ”Celebration of womanhood” enkom för att en ung muslim bördig från Somalia riktade kritik mot den på sin Facebook-sida. Det räckte för att den konstnärliga ledaren Eric Sjöström, paralyserad av rädsla, skulle stoppa föreställningen.

    Det tycker jag är ett exempel på att islam verkar oerhört lättkränkt.
    Eller att man inte kan acceptera kvinnans ställning i vårt samhälle,om det nu var det feministiska i föreställningen som ogillades.

    • Det är antagligen skillnaden på politisk övertygelse och religiös. Att där politik ofta handlar om att övertyga andra människor om ”rätt och fel” måste religionstillhörighet stanna vid vars och ens egna upplevelse. Vi kan inte sätta oss in i vad religionen betyder för andra människor. Vi kan notera att det finns tokdårar som hänvisar till religionen för att bete sig vansinnigt, men varför ska dårarnas tolkning bli vår tolkning? Alla vegetarianer ger sig inte på köttätare och om en vegetarian skulle attackera en köttätare skulle vi då anklaga alla vegetarianer att vara dårar? Kunskap, respekt för medmänniskor och insikt om att friheten har gränser måste vägleda oss. Kulturhuset-exemplet du nämner vet jag ingenting om, tyvärr.

  4. Pingback: Medmänsklighetens gränser | … att verka för ett hållbart samhälle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>