Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?
”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.
Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?
Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?
Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)
Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.
Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.
Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/