Kärnkraftsfrågan hjälpte Tidögänget att visa på enighet före valet 2022. Alla fyra partier var ”helt överens” om att ny kärnkraft skulle byggas. Man spelade på allmänhetens osäkerhet kring energipriser och tillförlitlighet i energisystemet och propagerade gemensamt för en omläggning av energipolitiken. Det fanns och finns naturligtvis argument för att satsa på denna energiform. Men det finns också helt avgörande motargument, som behöver lyftas fram. Och då nämner jag inte ens gruvbrytningen, miljöförstöringen, strålningsriskerna vid hantering och drift, hur Putin har visat att kärnkraftverk är tacksamma mål i ett krig, att avfallsfrågan är olöst och det extrema perspektivet av att vi tvingar 4000 generationer efter oss att acceptera våra atomsopor.
Teknisk korrekthet och allmän begriplighet är svåra att kombinera
Ett tag tänkte jag använda tid till att sätta mig in i de tekniska detaljerna kring hur bränslet tas fram, vilka olika processer som förekommer före, under och efter användning etc. Efter ett tag insåg jag att det var fel att närma sig kärnkraften ur den aspekten. Det finns många delbegrepp att förklara, tekniska beskrivningar som är svåra att förklara på ett sådant sätt att det blir begripligt för en bred allmänhet. Kanske jag till slut skulle begripa breed-reaktorns funktion, (som branschen fortfarande låtsas är intressant), vad MUX står för, skillnaden på uranisotoperna 235 och 238 och hur de separeras med energikrävande centrifugteknik, hur mycket radioaktivt spill som inte är avfall ur klyvningsprocessen, hur återanvändning av använt kärnbränsle ibland villkoras av upparbetning utomlands osv. Men hela begreppsapparaten och sammanhangen gör beskrivningen till svår balansgång mellan teknisk korrekthet och allmän begriplighet. Hur ska man ”utbilda” allmänheten och samtidigt förklara att ”det du just nu begripit kan du glömma, för det kommer inte fungera…” Vem vill lägga tid på att lära sig något man snabbt ska glömma? Jag hoppar därför över ett antal tekniska frågetecken, som jag överlämnar åt experterna att diskutera.
Förespråkarna bortser från riskerna och glömmer bort 190 länder
Min inställning är att kärnkraften måste ses som en dyr, farlig och tekniskt komplicerad energiproduktion, som vi snarast ska sätta en parentes ikring. Den har ingen plats i en hållbar utveckling. Att det finns starka röster som fortsätter att förespråka kärnkraft hänger ihop med andra saker än teknisk eller ekonomisk överlägsenhet.
Några avgörande argument mot mer kärnkraft
Vi som inte vill se mer kärnkraft bör fokusera på ett antal tydliga motargument, som tillsammans och var för sig räcker mer än väl för att avfärda hela tanken.
A. Kopplingen är till kärnvapen är logisk och potentiellt farlig.
B. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.
C. Jämfört med energi från sol, vind och vågor kommer kärnkraften aldrig kunna konkurrera på en global energimarknad, kompetensmässigt och
D. Även ur lönsamhetsaspekt, för vem vill betala för onödigt dyr energi?
Kopplingen till kärnvapen är logisk, men inte för Sverige
Att kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike fortsätter att satsa på kärnkraft är begripligt. Ska man kunna erbjuda utbildad personal en bra anställning, karriärmöjligheter och hålla igång en rimligt stor produktion av klyvbart material är inte tillverkning av atombomber tillräckligt för de industrier som staten upphandlar tjänster av. Synergierna mellan kärnvapen och kärnkraft när det gäller allt arbete ”före” energiproduktion behöver tas tillvara. Det är naturligtvis på liknande sätt i de andra länderna som säger sig ha tillgång till kärnvapen, men där är öppenheten mindre: som i Ryssland, Pakistan, Indien och Kina.
Kapacitetsfaktor – det blir inte 100 procent något år
Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg (länktips se nedan) är situationen i Frankrike speciell. Man har en kapacitetsfaktor på 56 procent. Dvs man producerar lite över hälften av den effekt som teoretiskt skulle kunna komma ur de franska reaktorerna. När man går igenom siffrorna för produktion i Sverige blir bilden bättre, men fortfarande olika år från år. Statistiken för de tre reaktorerna i Forsmark sedan 1997 (se länktips nedan) visar att produktionen per år varierar ganska mycket. Toppnoteringen för Forsmark 3 kommer dessutom från år 2005, innan man tog beslut om att generellt öka effektuttaget från alla tre reaktorerna.
Och i takt med att billig vindkraft konkurrerar på elmarknaden ser vi allt oftare hur reaktorer drar ner på sin produktion för att minska förlusterna. Det är en myt att kärnkraft alltid och i alla lägen producerar exakt den energi vi behöver. Här följer en grafik som finns i en artikel från Svenska Dagbladet (se länktips nedan).
Pris på el har med tillgång och efterfrågan att göra
Energiprissituationen i EU under 2022, och som påverkade valet i Sverige, hängde bl.a. ihop med att Frankrike gick från att vara nettoexportör till att vara nettoimportör av el under 2022., samtidigt som Putin stängde av energitillförseln via Nordstream-ledningen. När elpriset var som högst i Sverige valde många som kunde att dra ner på sin elanvändning, något som bidrog till att minska problemen. Energimyndigheten konstaterar att elanvändningen i Sverige minskade år 2022 med 5 procent, jämfört med 2021. Elpriset i Sverige är dessutom ett av de lägsta i Europa.
Den mänskliga faktorn: Händelserna vid Forsmark 1
Incidenten den 25 juli 2006 började med att någon gjorde fel vid arbete på ställverket till Forsmark 1. Felet ledde till en kortslutning som i sin tur gjorde att Forsmark 1 och ställverket kopplades isär. Batterierna, som skulle tagit över strömförsörjningen, kopplas automatiskt bort och alla bildskärmar släcks i kontrollrummet. En trasig oljepump gör att turbinerna (som ger ström) stannar. Som ytterligare kedjeeffekt blockeras reservkraften från externa strömkällor och en gasturbin som skulle starta, gör inte det. I det här läget ser operatörerna ingenting på sina skärmar, batterierna och reservaggregaten är frånkopplade och turbinerna ger ingen ström. Det finns fyra dieselaggregat som ska kunna lösa strömförsörjningen, men två av dem startar inte och de andra två kan operatörerna inte se på sina skärmar, eftersom de är släckta. Reaktorn snabbstoppas, men operatörerna vet inte om snabbstoppet fungerar. Vattennivån på kylningen av härden sjunker. Nödpumparna är delvis utslagna. Forsmark 1 närmar sig en härdsmälta om inget görs. Efter drygt 20 minuters tekniskt kaos med ett tiotal sammanlänkade fel bestämmer sig personalen för att manuellt ställa om ett par switchar så att extern strömmatning återställer kontrollen. Summa summarum: det går aldrig att eliminera den mänskliga faktorn. Och utöver misstag finns ju alltid risken för sabotage och skadegörelse, en risk som vuxit i takt med utvecklingen i Ryssland m.m.
Den mänskliga faktorn: Dammsugaren i Ringhals 2
Den bortglömda dammsugaren den 10 maj 2011 i Ringhals 2 är ett annat exempel på hur den mänskliga faktorn alltid kan ställa till det. Prislappen för bortfallet och reparationsarbetena uppges ha landat på 1,8 miljarder kronor för ägarna. Även här man tänka sig att en (tillfälligt?) anställd skulle kunna få bra betalt för att sabotera anläggningen på ett relativt enkelt sätt. Det går aldrig att bortse från misstag eller medvetna felgrepp.
Risken för en svensk olycka måste minimeras, men det bryr sig inte SD om
Incidenterna 2006 och 2011, samt Fukushima-olyckan bidrog till att regelverken skärptes kring hur en oberoende strömförsörjning för kylning av reaktorhärden skulle säkras. Ringhals 1 och 2 blev p.g.a. dessa krav för dyra att uppgradera, mest beroende på hur kort återstående driftstid man kunde räkna med för att kunna återbetala en extra investering i extern strömförsörjning. När nu SD i år, 2023, återkommer med sitt krav på återstart av Ringhals 1 och 2, som de anser att S och MP stängt av ”politiska” skäl, undviker de självfallet att förklara att de därmed kräver att säkerheten kring driften av Ringhals 1 och 2 ska sänkas. Och att risken för en svensk härdsmälta skulle öka. SD är beredda att chansa. Verkligheten visar att det är en kombination av tur och skicklighet hos driftspersonalen vid svenska kärnkraftverk som gjort att vi (ännu) inte haft en större olycka på svensk mark. Och att risken inte är försumbar.
Kärnkraft är inte svaret på klimatfrågans angelägna lösning
I valrörelsen 2022, och speciellt i de ledda debatterna i TV, dröjde det bara några sekunder innan klimatfrågan som ämne började handla om kärnkraft. Tidöpartierna hade ett stort intresse av att vinkla klimatfrågan till att handla om energi och att energiproduktion skulle handla om ja eller nej till mer kärnkraft. Det var en taktik som fungerade, uppenbarligen. Det som helt försvann i dessa debatter var det faktum att det är ett fåtal av världens länder som har förutsättningar att kunna skaffa ny kärnkraft. Även om folkopinionen skulle vända i EU:s alla medlemsländer återstår över 160 länder i världen, som skulle behöva investera i en teknik, som både kräver en stabil ekonomi, en väl utbildad kader av tekniker, inspektörer och beslutsfattare på operativ nivå liksom en infrastruktur för en centraliserad energiproduktion. För en majoritet av världens länder är det fortfarande olja, fossil gas, kol och förbränning av olika material som är de viktigaste energikällorna. Den snabbaste vägen till ett fasa ut fossilberoendet i dessa länder är en satsning på lokal elproduktion, primärt vindkraft och solkraft. Den politiska situationen i ett antal länder, där olika grupperingar i praktiken slåss om makten, gör det synnerligen osannolikt att dessa länder skulle kunna satsa på kärnkraft. Om så sker så skulle det troligen leda till att fler länder och grupperingar skaffar sig tillgång till kärnvapen. Kärnkraft är ingen global lösning på klimatutmaningen.
Kostnaderna måste tas av någon
Det som till slut fäller avgörandet kommer att bli kostnaden. Vem vill betala ett överpris för en el, som går att få billigare på annat sätt? Ska kommunerna åläggas att köpa statens dyra kärnkraft? Ska staten subventionera kärnkraftselen till de industrier som nu ska etableras i Sverige? Varför ska Vattenfall redovisa ekonomiska förluster som en följd av olönsamma kärnkraftsprojekt när de kan fortsätta att generera ekonomiskt överskott till ägaren staten? Hur tänker Tidöpartierna redovisa kommande subventioner av den dyrare el, som de tänker sig ska produceras av statliga Vattenfall? Är det en konstruktion liknande hur skattepengar för grundskolan slussas till utländska skolkoncerner som föresvävar regeringen? Eller tänker man stoppa undan subventionerna i den kommande NATO-budgeten, som säkerligen kan sekretessklassas? Att man inte drar sig för att hemligstämpla statliga utgifter visade man tydligt i samband med att elstödet delades ut tidigare i år.
Räntan driver upp kalkylerna och skapar osäkerhet
Prisutvecklingen per producerad kilowattimme visar att vindkraft blir billigare och billigare i takt med att verken blir större. Man talar om cirka 30 öre per kilowattimme el som en produktionskostnad för ny vind. I synnerhet är det havsbaserad vind som ger god ekonomi, eftersom det i praktiken alltid blåser på havet och det finns få naturliga hinder. Samtidigt har Tidöpartierna fördyrat för havsbaserad vind genom att kräva att varje projekt självt betalar för landanslutningen. Dessutom är ränteläget en faktor som fördyrar alla projekt, oavsett teknik. Men högkostnadsprojekt, som kräver lång byggtid och lång återbetalningstid (som kärnkraftverk) blir på så sätt extra vanskliga att ta den ekonomiska risken för. I Svenska Dagbladet (länktips nedan) finns den här illustrativa bilden över vad tre västeuropeiska kärnkraftsprojekt har lett till för produktionskostnader. Då ska man minnas att det finska projektet försenades 14 år. De andra två projekten är ännu inte i drift. Ny kärnkraft är svårt.
Lägst pris vinner. Eller?
Energibolagen och investerarna vill ha så högt elpris som möjligt och förutsägbara villkor. Köparna av elen vill ha så lågt pris som möjligt. I den dragkampen räknar jag med att lägsta pris vinner. Och i nästa valrörelse kommer vi att få höra olika bortförklaringar från Tidöpartierna kring varför det inte blev någon kärnkraft. SD kommer fortsätta att hävda att Ringhals 1 och 2 ska dras igång och att det är rätt att kompromissa med säkerheten. De marknadsinriktade borgerliga partierna kommer att i varierande grad propagera för statlig planekonomi som en lösning. Världen är upp-och-ner.
Tillägg: Spiken i kistan?
Och så kom beskedet den 9 november att det amerikanska NuScale-projektet i Utah, som ansetts vara närmast i tiden att förverkliga s.k. SMR-reaktorer, läggs ner. När man läser Reuters nyhetsartikel om detta står det klart att en bidragande orsak var den mer än 50-procentiga kostnadsökning projektet redovisat för sina intressenter. Produktionskostnader på 89 dollar per MWh, talar man om. I svenska kronor runt 1 kr per kWh, så som vi brukar jämföra priser. Utrymmet för vinst och att återbetala investeringen krymper och finansiärerna drar öronen åt sig. Att SMR-leverantörer fått 600 miljoner dollar i stöd hjälper inte. Får man inte kalkylen att stämma, går det inte. (Länk till Reuters nyhet, se nedan).
Länktips, tidigare bloggtexter från i år om kärnkraftsfrågan: http://christerowe.se/2023/09/nr993-karnkraften-haller-stallningarna-ett-tag-till/
Statistik för Forsmarks årliga produktion från år 1997 till år 2022: https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/forsmark/produktion/produktionshistorik
Grafik från Svenska Dagbladet över tillgänglighet för de sex kärnkraftverken i Sverige liksom hur produktionskostnaderna för tre kärnkraftverk ser ut: https://www.svd.se/a/zEyE21/ny-karnkraft-allt-dyrare-kravs-hogt-elpris-for-att-bli-lonsam
Nyhetsartikel om NuScale i Utah: https://www.reuters.com/business/energy/nuscale-power-uamps-agree-terminate-nuclear-project-2023-11-08/