Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Debatt, kött och fakta

Den 12 oktober hade SVT en partiledardebatt. Det är sällan som någon av företrädarna lyckas säga något som en politiskt intresserad allmänhet inte har hört förut eller känner igen som argumentation. Den stora risken de åtta företrädarna tar är väl att de gör bort sig när de spontant och utan manus ska begripliggöra sin politik. De av företrädarna som har varit med ett tag inser också att det är publiken i TV-sofforna som är målgruppen. Att det inte nödvändigtvis är motståndarna i studion som det gäller att vinna argumentationen mot, utan att det handlar om att få TV-publiken att förstå vad man vill få sagt.

Vad är reklam, vad är samhällsinformation?
En del av SVT-debatten utgjordes av korta minidebatter i debatten. Parvis fick företrädarna debattera ett oväntat ämne under par minuter. Åkesson och Helldén möttes kring frågan om politiken ska verka för att vi ska äta mer vegetariskt för hälsan och klimatets skull. Föga förvånande tyckte Åkesson att det inte var rimligt att staten ska lägga sig vad folk äter. Och nämnde ett gammalt exempel från 70-talet då folk fick lära sig att 6 äta till 8 skivor bröd om dagen, ett exempel han menade illustrerar hur rekommendationerna varierar över tid. Men det exempel han nämnde var en av de mest framgångsrika reklamkampanjerna på sin tid. Och som formulerades på ett sätt som uppenbarligen bet sig fast. Det var inte information från Socialstyrelsen, Det var branschen som betalade. Åkesson bekräftar därmed indirekt hur lätt det är blanda ihop reklam och samhällsinformation.

När fakta inte blir vägledande hamnar vi nära propagandan
Högerpartierna har generellt svårt att ta till sig forskning och faktabaserad kunskap. I SvD skrev sju professorer om hur selektivt regeringen tar till sig kunskap. (Se länktips nedan där artikeln just nu ligger öppen). Och sitt eget vetenskapliga råd avfärdade klimatministern som en åsikt. När tyckande jämställs med fakta hamnar vi snart på ett sluttande plan.

Köttkonsumtionen måste minska av flera skäl
SD-profilen Tobias Andersson, som sitter ordförande i Näringslivsutskottet i Riksdagen tog i ordentligt när han utan vetenskapligt belägg kopplade ihop ett minskat köttintag med ”risken” att bli mer feminin. (Se länktips nedan). Ur hälsosynpunkt skriver Livsmedelsverket att det är bra att ”dra ner på köttet, särskilt på charkprodukter som korv, skinka och bacon.  Genom att äta mindre rött kött och chark minskar risken för cancer i tjock- och ändtarmen. Vårt råd är att äta inte äta mer än 350 gram.” Ur miljö- och klimatsynpunkt är det ännu viktigare att dra ner på köttätandet. Naturskyddsföreningen visar på sin hemsida att vi i Sverige har ökat vår köttkonsumtion 27 procent på 30 år, vilket innebär att en tredjedel av hushållens klimatpåverkan idag kommer från maten.

Livsstil och livslängd hänger ihop
En ökad köttkonsumtion ökar risken för cancer framför allt i tjocktarmen. Det är som med rökning, som ju ökar risken för bl a lungcancer. I Göteborg har man ju också sett att olika livsstilsfaktorer påverkar livslängden beroende på var man bor. Det kan skilja sju år i förväntad livslängd på att bo i ”fel” stadsdel. Men det bryr sig naturligtvis inte politiker som SD-Andersson om. Om man vore lagd åt det hållet man ju kunna tipsa honom om andra sätt att förkorta livet. Att köra bil utan säkerhetsbälte, MC utan hjälm, och chansa med blankslitna däck när det är halt är andra tips, liksom att ständigt köra lite fortare än hastighetsbegränsningar och omständigheter egentligen säger. Att krocka med en älg i 80 på en 70-väg i skymningen är väl ett rimligt risktagande för den som har bråttom…. Men nu är jag inte den som rekommenderar SD-Andersson att hitta fler sätt att förkorta sitt liv. Bättre vore om han lärde sig att alla vinner på att lita på det forskning och ett sunt omdöme visar. Men då faller ju samtidigt populismen ihop som det korthus det är. Det är ju därför SD så energiskt skär ner på all folkbildning, studieförbund och gör vad de kan för att begränsa Public Service. Och finansierar trollfabriker. Med Tidöregeringens goda minne.

Länktips: SvD-artikel i oktober 2025: https://www.svd.se/a/kwAXEQ/energiministern-ignorerar-forskningen-skriver-forskare

Länktips: Om Tobias Anderssons utspel om kött: https://omni.se/sd-ledamot-mindre-kott-far-folk-att-rosta-vanster/a/zAdOXw

Det går fort att avskaffa demokratin

Stephen Miller är en av de makthavare som säkerställer att USA:s pågående omstöpning i militaristisk riktning håller den kurs han och andra har stakat ut. Formellt är han vice stabschef hos Donald Trump och har som sådan ett mycket stort inflytande på vad Vita Huset säger, gör och inte gör. Han får ofta epitetet chefsideolog och är väl den jämte J D Vance som tydligast ingår i den inre cirkeln runt Trump. Att utmåla de politiska motståndarna, Demokraterna, som fiender och som Trump t.o.m. sagt att han hatar, är säkert en del av taktiken. Att använda militären och den federala maktapparaten för att åstadkomma konfrontation i demokratiskt styrda städer och delstater är också en del av taktiken.

En genomtänkt och farlig strategi
Att bry sig om vad domstolar säger, vad kongressen beslutar och vad konstitutionen sätter för gränser för en president är inget som Trump och hans innersta krets bekymras av. Nu man också fått upp tempot och bedrivit en okontrollerad jakt på människor från andra länder, vilket har lett till oplockade skördar i lantbruket och att många med mexikanskt utseende känt sig jagade och oönskade. När militären nu sätts in på gatorna i Portland och Chicago är det för att provocera fram oroligheter, så att Trump och hans gelikar får möjlighet att ”rättfärdiga” den militära närvaron. Turligt nog verkar befolkningen i städerna ha genomskådat det hela och möter militären med sång och dans.

Trump tror att han är VD för AB USA
Stephen Miller intervjuades häromdagen i CNN och råkade då försäga sig. Klippet har blivit viralt (se länktips nedan). Miller råkade hävda att presidenten har oinskränkt makt enligt en särskilt paragraf, men Miller insåg snabbt sitt misstag och tystnade mitt i en mening. Den enda befogenhet som är oinskränkt för en president är att benåda dömda personer. Sedan i januari har Trump-administrationen arbetat på att styra via dekret, vilket presidenten kan göra under vissa omständigheter. Men alla lagar stiftas av kongressen, något som Trump kringgått genom att hävda nödläge. Trump vill ju styra landet som om han vore VD för aktiebolaget USA.

De tänker att de redan har gjort det som ännu inte har hänt
Felsägningen från Miller avslöjar hur de tänker runt Trump. De arbetar utifrån principen att presidenten har oinskränkt makt att besluta vissa saker och räknar med att kunna använda den övriga maktapparatens tröghet, domstolarnas och kongressens långsamma processer, till sin fördel. När väl något formellt kontrabesked dyker upp ska det redan vara för sent att agera, är tanken. Det är så här kuppmakare tänker. Och det blev tydligt när Miller själv tystnar mitt i en mening när han inser att det han just skulle säga inte är korrekt enligt gällande lag.

En avslöjande felsägning 
Lite märkligt är det att CNN inte insisterar på att Miller ska utveckla sin tanke, utan låter honom vara tyst. Detta trots att CNN rimligen vet att Miller trampat rejält snett i sin argumentation. CNN ber Miller förklara hur det kommer sig att Vita Huset sätter in federala trupper trots att delstatens guvernör motsätter sig detta. Det Miller säger är att ”under title 10 of the US code the president has plenary authority…” vilket kan översättas med att ” enligt avdelning 10 i den amerikanska lagen har presidenten fullständig befogenhet..” Vilket han alltså inte har.

Fortsättningen följer, tyvärr, om hur den amerikanska demokratin monteras ner. Nedan också ett länktips som visar hur ICE arbetar.

Länktips: CNN intervju med Miller där han slutar tala efter en knapp minut: https://www.reddit.com/r/videos/comments/1o1ra0c/stephen_miller_stops_talking_completely_after/

Länktips: CNN gjorde en ny intervju och lät Miller formulera om sig för att rättfärdiga hur man sätter in militär för att skydda ICE-personal, vilket Miller naturligtvis beskriver på sitt polariserande sätt: https://www.youtube.com/watch?v=wLxq0JGmpjA

Länktips: Hur ICE-agenterna agerar på gatorna beskrivs ganska tydligt på det här MSNBC-inslaget. Det är uppenbart att ICE-trupperna inte vill bli igenkända och inte har ett lagligt manöverutrymme. ICE påminner otäckt mycket om hur SS och SA agerade på 1930-talet i Tyskland. https://www.youtube.com/watch?v=9dx266qOOic

Varför denna ilska?

Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.

Har Greta rätt eller har hon fel?
Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.

Gigantiska skygglappar
Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.

Och sedan, då?
Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?

De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen
I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.

Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK
Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.

Kvalitet istället för vinstjakt i boendet

”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”

Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.

Varför trivs vi på en viss plats?
Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.

Civilsamhället behöver ta plats
Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.

Kvalitet istället för vinst
Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.

Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten
Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.

Helhet istället för stuprör
Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.

Någonstans behöver vi testa det nya
Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.

Länktips: Kolla in CMB. De gör en hel del bra. https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Idéburet och socialt byggande https://ideburetbyggande.se/