Behovet av ett inkluderande ”vi”

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Är bilden viktigare än verkligheten?

I söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2026 intervjuade Martin Wicklin Ebba Kleberg von Sydow. Jag lyssnade på den under en knapp timme, när radion ändå stod på. Hon har hunnit vara känd i mediasammanhang i över tjugo år nu och tycks hålla på med det som intresserar henne. (Länk till programmet, se nedan).

Nytänkande
Hon har beskrivits som Sveriges första influencer, innan det begreppet hade satt sig och blivit känt. En del journalistkollegor runt millennieskiftet hade inget positivt att säga om hennes nya stil, där hennes text kunde kretsa kring den egna kaffekoppen och hur hon skulle välja passande kläder för dagen. Hon bröt ny mark och skapade journalistiskt ”innehåll”, där hon själv var en del av innehållet. På sin tid väldigt nytt.

Kungligheterna i fokus
Det som sticker ut är hur tidigt hon insåg att hon ville ägna sig åt journalistik, hennes borgerliga, adliga, bakgrund och att hon har kungligheter som ett särskilt bevakningsfokus. Det senare motiverar hon med att det saknades någon som skrev om de kungliga på ett annat sätt än skvallerpressen eller ur ett statschefsperspektiv. Möjligen har hon poäng där, att vi alltför sällan diskuterar vårt statsskick ur ett samtidsperspektiv.

Finns det en poäng med monarkin?
Många av oss minns hur klokt och insiktsfullt kungen formulerade sig i de olika nationella trauman vi ställts inför, hur kungen satte ord på folks känslor när många drabbades av tsunamin och av Estonia-katastrofen. Vi behöver en statschef som kan stå över det politiska hänsynstagandet och vara en samlande kraft när så behövs. De länder som har presidenter med en exekutiv roll, som Frankrike och Finland, saknar på så sätt någon i statsledningen som alla kan relatera till och känna förtroende för. Däri ligger kanske det motsägelsefulla i monarkins värde. Att den är bortom det dagspolitiska och bortom all sortering av ”lämpliga” företrädare.

Är ”hur” viktigare än ”vad” ?
Men det jag egentligen tänkte nämna här är hur Ebba Kleberg von Sydow bidragit till att förstärka konsumtionen och till att göra det meningslösa värt att kommentera. När bilden av verkligheten, bilden av en själv, ytan, blit viktigare än att världen faktiskt fungerar lägger vi grunden för det som passiviserar och förytligar. När en eller två generationer nu växer upp med en ständig känsla av att hur-frågorna är viktigare än vad-frågorna, att individen hela tiden går före kollektivet och att konsumtion och i värsta fall överkonsumtion är svaret, då har vi problem, Det hon banade vägen för hade säkert kommit ändå, men det är en illusion att det viktigaste vi kan ägna tid åt är hur andra människor uppfattar oss. Som om livet vore en tävling, som om det bara handlar om att synas, att vara känd, att ha tusentals följare på sociala medier.

Lurar vi den uppväxande generationen?
När samhället som helhet inte lyckas koppla ihop behov, resurser och rimliga förväntningar på ett intressant arbetsliv på ett balanserat sätt kommer vi ha personer med ”fel” utbildning i relation till de behov som föreligger. De influencers som påverkar den unga generationen till att utbilda sig i utseendebranschen, att hoppas på en karriär i nöjesindustrin osv bidrar på ett sätt till att vilseleda de unga på ett sätt som gör samhället mindre motståndskraftigt när olika kriser sätter in. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet och samtidigt finns det bristyrken. På något sätt blir det oansvarigt att låtsas att alla kan försörja sig i de branscher som lutar sig mot individens jakt på bekräftelse.

Länktips: Söndagsintervju med Ebba Kleberg von Sydow: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ebba-kleberg-von-sydow-stolt-duktig-flicka

Konjunkturinstitutets rapport 116 ─ några intryck

Konjunkturinstitutet fick i uppgift av Tidögänget att göra en analys av de samhällsekonomiska effekterna av invandringen de senaste decennierna. Det var säkerligen SD som ville ”bevisa” hur dyrt det har varit för samhället att ta emot icke-svenskar och vad ”vi” skulle vinna på att ”de” skickades ”hem” med en enkel biljett. I juni kom KI:s rapporter. På 66 sidor svårläst och ganska formell svenska försöker KI beskriva konsekvenserna av den relativt generösa syn Sverige haft på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande de senaste decennierna. Rapporten ger inte mycket för SD att använda i sin vulgärpropaganda. Det är istället nu så, att sedan 2022 bidrar invandringen på ett positivt sätt till Sveriges ekonomi. De SD-sympatisörer som i valet 2026 skulle uppröras övar vad ”invandringen kostar” måste således nu istället tacka invandringen för att svensk ekonomi inte går sämre.

Byråkratspråk och en neutral ton
Den ena rapporten (se länktips nedan) är omständigt skriven och förmodligen är den medvetet skriven på ett sätt som inte gör det enkelt att dra tydliga slutsatser. Det är ingen pamflett för invandrarfientliga broschyrer i SD-väljarnas brevlådor som Konjunkturinstitutet skrivit ihop. Det är en rapport med återkommande brasklappar om hur svårtolkade fakta och siffror är och en rapport fylld med hänvisningar till forskares rapporter från de senaste tio åren. Den som vill plocka russin och vinkla upp egna ”sanningar” ur rapporttexten får anstränga sig och lägga några timmar på att hitta sina guldkorn. Detta oavsett om man vill visa på för- eller nackdelar med invandringen.

Vi får inte glömma att det handlar om människor
Under genomläsningen av texten tänker jag på människorna det handlar om. Leveransbuden som åker ut med pizzor till höginkomsttagarna, städare som städar klart kontoren innan personalen samlas för att ha sitt morgonmöte, bärplockarna som trotsar väder och vind och gör det jobb den inhemska befolkningen tackar nej till, undersköterskor och vårdpersonal som vet att de inte kan ersättas med robotar och som gör en lågt värderad insats på en livsavgörande nivå, och så tänker jag på de byggarbetare som inte kan läsa varningsskyltar och instruktioner och därför riskerar störta till marken när hissen de använder blir till en dödsfälla. Det är människor det handlar om, inte statistik. Människor med drömmar och hopp om ett gott liv för sig och sina nära och kära. Människor som kanske utsatt sig för otroliga risker när de sökt sig hit och som trotsat dåliga odds och ändå klarat sig. Vi får aldrig reducera människorna till statistik, känner jag.

Mjuka värden och arbetsglädje…
Man kan ju också fråga sig om det behövs något ytterligare sätt att fånga upp hur arbetslivet fungerar. Sysselsättningsgraden, lönenivåerna och annan statistik finns ju att tillgå. Men hur känns det? Är det roligt att gå till jobbet? Vill du egentligen göra något annat? Har du en utbildning som du inte får användning för? Vad skulle du vilja göra istället? Det finns en mängd frågor som skulle kunna ställas och som skulle kunna få ett antal olika och intressanta svar. Men ingen har det uppdraget och framför allt inte över tid, för att se tendenser och värdemässiga förskjutningar. Det är en stor risk att massvis med kompetens, energi och arbetsglädje tappas bort därför att vi ser på arbetslivet som en marknad, en marknad som ska vara självreglerande och alltid anpassa sig till efterfrågan och ”givarens” krav.

Arbetet är för viktigt för att styras av marknaden
Det behövs en mänsklig och medmänsklig dimension i arbetslivet. Jag har inget exakt svar på hur detta ska organiseras och av vem, men det känns som att det går mycket förlorat när ”arbetsmarknaden” är organiserad som vilken marknad som helst. Trots att arbetets meningsfullhet rimligen är en av de viktigaste parametrarna för människor att känna sig som hela människor, på rätt plats i rätt sammanhang.

Anm. Det finns även en rapport numrerad 117, se länk nedan, som innehåller mer precisa siffror, diagram och jämförelser framför allt kring det KI kallar nettobidrag. Föga förvånande bidrar arbetskraftsinvandringen positivt till statens intäkter, medan flyktingar ekonomiskt sett utgör en belastning för statens räkenskaper. Eftersom arbetskraftsinvandringen är större än antalet flyktingar ”tjänar” staten på invandringen, när beloppsflödena summeras på det sätt som KI gör. Vad jag kan se har man inte gjort någon uppskattning av vad den svarta ekonomin har för roll för flyktingars försörjning. Att arbetskraft utnyttjas är sannolikt.

Länktips: Konjunkturinstitutets rapport 116 från juni 2025: https://www.konj.se/media/44dkqfy1/specialstudie-116-samhallsekonomiska-effekter-av-migrationen-till-sverige.pdf

KI:s rapport 117: https://www.konj.se/media/kpgnt5iw/specialstudie-117-invandrades-nettobidrag-till-de-offentliga-finanserna-1983-2022.pdf

Återvändsgränden

Det är tankeväckande, oroande och egentligen skrämmande att läsa en FB-text, som är en ren hyllning till Donald Trump och det som just nu utspelas i realtid i USA. Jag läser texten om och om igen. Och förstår inte hur man är funtad för att se, beskriva och värdera världen så totalt bakvänt som sker. Jag tänker inte citera texten eller ens nämna vem som skrivit den. Han ska inte ha någon fördel av hur algoritmerna i Facebook gynnar honom av de sökningar som görs. Att han delvis försörjer sig som influencer är illa nog.

Ingen har längre kontroll över korruptionen
Hyllningen av Trump är oreserverad och inkluderar på ett märkligt och motsägelsefullt sätt hur Trump framgångsrikt, effektivt motverkar olika trender och maktcentra. I samma textavsnitt inkluderas globalister, militära chefer, klimatextremister, censur mot spridning av åsikter, kontroll över hur folk röstar, vilka åsikter de har och över människors ekonomi. Dvs precis det som DOGE-satsningen tycks ha lyckats med eftersom man städat bort de funktioner i statsapparaten som var tänkta att ha kontroll på de oegentligheter Trump och Musk nu har fritt fram att sätta i verket. Det är biljoner i statliga satsningar som Starlink nu enkelt får grönt ljus för.

Statskupp är OK
Den som hyllar Trump anser naturligtvis att stormningen av Kapitoleum i januari 2021 var fullt rimlig, liksom benådandet av de många aktivister som på Trumps inrådan försökte genomföra en statskupp och förhindra att 2020 års valresultat blev giltigt. Den som hyllar Trump applåderar dessutom den senares fantastiska förmåga att göra affärer. Ni fattar. Det är inte en ”folkets tjänare” som är idealbilden, utan en ”lysande” och ”genialisk” ledare som hyllas. Det får räcka.

Orden tappar sin innebörd och samhället blir omöjligt
Denna märkliga bak-och-fram-vända verklighetsbild blir på ett sätt en illustration till den återvändsgränd USA har hamnat i. Om en svensk influencer uttrycker sig på detta sätt, så totalt verklighetsfrånvänt, hur ser det då inte ut i USA? Hur långt ifrån varandra står inte människor? Hur svårt blir det inte att enas om vad som behöver göras om allt kan beskriva som sin motsats? Om sanning och lögn byter plats blir varje samtal meningslöst. Varje tanke blir omedelbart uppfattad som sin motsats. Orden tappar sin innebörd och samhället omöjliggör sig självt. Är det det vi ser utvecklas i realtid just nu? Hur ett samhälle inte längre kan hålla samman? Hur dialog och förståelse blir omöjliga när allt förlorar sin mening, när ont blir gott och svart blir vitt?

Vägen ut ur återvändsgränden?
Är vägen ut ur denna återvändsgränd en styrkemätning, ett krig? Är det den enda möjligheten, eller finns det alternativa vägar till försoning och förståelse? Tyvärr sitter Trump på de största maktmedlen, militärt osv. Det finns nog ingen civiliserad väg ut ur återvändsgränden som inkluderar användande av vapen eller maktmedel? Återstår kanske bara barnen. Det är barnen som kan säga sanningen och som kanske är hoppet för USA. Att barnens oskuldsfulla sanning framträder på ett sätt som avväpnar alla andra.

Någon behöver ropa ”Cut!”
Bilden av världen är viktigare än världen. Vi matas varje dag av bilder och våra ställningstaganden baseras på hur vi tolkar bilderna. Trump spelar president på sitt sätt och är naturligtvis nöjd. Publiken valde ju honom. Det är också teaterspelandet som dominerar när Trump träffar andra ledare i Ovala Rummet. Där kan han förnedra vem han vill och få gästerna att framstå som obetydliga statister i det skådespel som har Trump i huvudrollen. Nu väntar vi bara på en regissör som ropar: ”Cut!”

Två konkreta exempel på hur makten utövas under Trump
En tydlig för symbol för det destruktiva beteende som Trump driver och bedriver är historien om Elon Musks övertagande av en NGO som heter USIP, ett oberoende fredsforskningsinstitut. I länken nedan sammanfattas hela historien mycket bra. Långt ifrån alla får domstolshjälp att återta kontrollen. Men detta beteende applåderas av Trumps supportrar. Ett annat exempel på hur sanning och lögn blandas ihop för att få allmänheten att resignera och inte längre bry sig om hur makten utövas är hur konspirationsteorier sprids. Som den om om att Biden var en robot från 2020 och framåt. Se länken nedan för detaljer.

Bristen på empati ser Trump som en styrka
Den som ser hela inslaget till slut får också ett tydligt exempel på den enorma cynism som präglar Trump/Musk-administrationen, i synnerhet att man utan betänkligheter avbröt all u-hjälp via USAID eftersom man ser empati som västvärldens största svaghet… Värre kan det väl inte inte bli…? När medmänsklighet ses som en svaghet. Och det är världens rikaste man som säger detta. Världen är upp-och-ner. Polisstaten börjar ta form. (Se länktips nedan).

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=uW7t6KFN39Y

Länktips om konspirationsteorier: https://www.youtube.com/watch?v=krMuhoXC-Lg

Länktips om hur Trump använder den federala maktapparaten för att steg för steg införa en polisstat, där motståndare fängslas: https://www.youtube.com/watch?v=2mGKTPm9nlM

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Det är tufft för vissa

Det är något obehagligt med de steg Tidöregeringen tar för att försvåra för personer födda i andra länder att leva och trivas i Sverige. När ordet vandel börjar användas i lagstiftningen känns hela upplägget som ett sluttande plan. Vem kan på allvar hävda att man i alla lägen beter sig enligt rådande moral? Vem beter sig alltid helt klanderfritt? Även om man är född i Sverige är det inte helt enkelt att ständigt och i alla lägen bete sig oklanderligt. Men att ge uttryck för sin ståndpunkt på fel sätt, i fel sammanhang och med fel budskap kan tydligen nu bli dramatiskt avgörande för den som är i en utsatt position.

Ha en stadig inkomst, så kanske du kan räknas
Och liknande svårigheter är det tänkt att alla med uppehållstillstånd ska utsättas för. Nu föreslås att den som söker medborgarskap ska ha en viss stipulerad minimiinkomst från arbete. Inte minimilön enligt kronofogdens existensminimum, utan betydligt högre. Tydligen är det inte meningen att någon form av subvention ska kunna räknas in i lönebeloppet. Varken lönebidrag, nystartsjobb eller andra etableringsstöd ska kunna räknas in. I Tidögängets värld ska det vara svårt att få räknas som likvärdig. Man ska vara frisk, man får inte ha någon funktionsnedsättning eller på annat sätt avvika från heltidsnormen, verkar det.

Återvandringspengen är bara en tillfällig etikett
Signalen är tydlig: Håll käften, förstå din plats, sköt ditt jobb och var ”samhällsnyttig” så kanske du slipper utvisas. Men de som sökt sig hit ska veta att de är här på andra villkor, tycks Jimmie och gänget mena. Tydligen är det tänkt att varje vuxen person ska tjäna 20 000 kronor per månad för att ha en chans att söka medborgarskap. Och uppehållstillstånd ska när som helst kunna dras tillbaka. Vad det skapar av ytterligare oro och stress för människor som flytt hit är inte svårt att föreställa sig. Och det är väl exakt det som Tidögänget vill åstadkomma. Återvandringspengen som de viftar med är ju egentligen bara en förklädnad för det de egentligen vill åstadkomma. Att oönskade människor lämnar landet. Och vem som är oönskad har ju SD varit tydliga med i decennier.

Konsekvenser
Medmänsklighet och människovärde är inget som Tidögänget bryr sig om. Inte ens de i den gruppen som kallar sig kristna. Och de ”liberaler” som tappat bort vad ordet innebär avgår en efter en. Nu senast Johan Pehrsson. Han fick väl till slut svårt att motivera sig själv i rollen att administrera en anti-liberal politik.

Omsorg är mänskliga möten – inte blanketter

Det som ibland kallas ”valfrihet” eller ”privatisering” är ofta förskönande ord för att systematiskt använda skattepengar för egen vinning. Det blir allt vanligare att det offentliga överlåter åt aktiebolag att driva och bedriva sådan verksamhet, som samhället borde tillhandahålla. Skolan har dränerats på miljarder, som gått till ägarna i form av överskott i skolkoncerner. Olika institutioner, omsorgsverksamhet och assistansersättning läggs ut på privata aktörer. Kontrollen är påfallande bristfällig. Så småningom upptäcker försäkringskassan att ett stort antal assistansbolag har personer anställda, som i sin tur har kopplingar till den organiserade brottsligheten.

Blanketter i stället för kontakter
Det är väl så det blir, när det personliga ansvaret och det personliga mötet ersätts av ett formaliserat bidrags- och beviljandesystem. Blanketter och ifyllnadsuppgifter, ikryssade rutor och formalia ersätter den personliga kontakten. I stället för att veta vem som gör vilken uppgift och med vilken kvalitetsnivå förväntas våra handläggare kontrollera att uppgifter stämmer. Mänskliga kontakter ersätts av blanketter. Och vill man som brukare få kontakt med någon handläggare hamnar man i en telefonkö efter att ha valt siffror i någon förutbestämd meny, som någon snabbt läser upp. ”Eller dröj kvar”, kan det heta i bästa fall, när inget alternativ passar.

Samhället behöver höja nivån
Bakom kraven på ”effektivare” och ”konkurrensutsatt” verksamhet finns ett vinstintresse. Och nu tydligt också ett bedrägligt intresse, där bedragare passar på att ta uppdrag som inte utförs, som utförs slarvigt eller av fel personer osv. Att komma hem till folk för att se om det finns något att stjäla är ju också ett tänkbart motiv för att låtsas vilja utföra assistanstjänster. Hela samhället behöver rycka upp sig och inte minst måste det bli naturligt att ställa krav och att följa upp kvalitet och utförande.

Vill jag förklara för en robot hur jag mår?
Man skulle kunna jämföra med en tandläkare eller en bilbesiktning. Skulle vi gilla att tandläkaren bara frågar oss om vi brukar borsta tänderna? Skulle det räcka att bilbesiktningsmannen bara frågar om vi har hört något konstigt ljud från motorn? Det skulle inte räcka att tandläkaren eller bilbesiktningsmannen bara fyller i en blankett. På motsvarande sätt måste vi inse att de viktiga sociala insatser som görs handlar om människor och om livskvalitet, som var och en behöver säkerställa att den landar på rätt nivå. Nästa steg är ju annars att en AI-robot kommer på hembesök och frågar hur jag mår. Vill jag berätta det för en robot?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-avslojar-kriminella-jobbar-som-personliga-assistenter

Läsning: Per Wirtén Hopp! – en bok om vår tid

Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.

En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.

Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.

Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.

Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.

Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.

Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.

Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.

Läsning: Harry Martinson Jordenruntresan

En av de svenska nobelpristagarna i litteratur är Harry Martinson. Sällskapet som bär hans namn gav år 2003 ut en bok om författarens sex DN-artiklar från 1962 där han reste jorden runt på DN:s uppdrag. (Jordenruntresan, på Vekerum förlag). Det var Olof Lagercrantz som ville att Harry Martinson skulle upptäcka och beskriva världen med sina ögon. Tyvärr känns boken lite krampaktig och lite ojämn.

Glimtvis anar man storheten
Kanske var det så att Harry Martinson var bättre på att beskriva den inre resan, än den yttre. Förmodligen har DN och senare sällskapet haft så stor beundran och respekt för författaren att det fick vägas in i publiceringen. Det tycks som om Harry Martinson hade svårt att leva upp till egna förväntningarna på litterär och innehållsmässig kvalitet på essäerna. En författare som Harry Martinsson förväntades naturligtvis bringa helt nytt ljus på dåtidens okända värld, där medierna ännu var sparsamt närvarande och direktsändningar egentligen bara kunde ske undantagsvis via radio och knappt det. Världen var till stor del okänd för de svenska läsarna.

Det skulle ha blivit fler texter
Det står också i bokens kommentarsdel att Harry Martinson egentligen förväntades skriva ytterligare texter om Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Singapore och andra platser som han besökt under sin långa resa. Men det blev ”bara” sex artiklar i DN. Troligen för att Harry Martinson hade väldigt höga krav på sig själv. Han såg sig själv som, och var ju också i första hand, författare och inte journalist.

Ett tidsdokument
Artiklarna är ett tidsdokument som visar hur lite vi visste om världen innan vi fick moderna medier och direktrapportering från världens alla hörn. Men också hur en iakttagare som Harry Martinson kunde se saker som inte handlade om sensationer eller att fånga läsare, sälja annonser osv. Dvs där andra, personliga, kanske udda iakttagelser fick ta plats, och där associationer fick fullt spelrum. I dagens journalistik finns ofta ett slags sensations- eller nyhetsfilter involverat, något som ännu inte tagit form på 60-talet. Läsarna hade en låg inte så mycket kunskap om världen där ute och kunde därför vara intresserade av det mesta.

Den första essän är nog bäst
Det är ett tidsdokument att läsa framför allt den första texten. Harry Martinson skriver för läsare som kanske aldrig har flugit och aldrig har sett molnen bre ut sig under flygplanet, aldrig har fått spana genom det lilla flygplansfönstret, aldrig åkt jetflyg och inte befunnit sig i det plåtrör som ett flygplan utgör. Han ger på så sätt en indirekt flygupplevelse för läsarna och beskriver Australiens vidsträckta öknar och de raka järnvägsspår som korsar USA eller den mångfald av öar som kan iakttas även i Sydostasiens floder. Men också en slags monotonins tröttsamhet när molnen aldrig tycks ta slut. På så sätt lockas vi som medpassagerare in i Harry Martinsons äventyr. Men man anar också hur svårt författaren känner det att variera sig och kunna förmedla något nytt, särskilt som hans hemmaplan inte är journalistens iakttagande blick utan mer författarens lössläppta fantasi.

Anekdotiskt
Harry Martinson läste astronomi samtidigt som min käre far. Mer än en gång hörde jag far berätta om vilka frågor Harry Martinson ställde till universitetsläraren, frågor som skulle spela stor roll när storverket Aniara skulle skapas. Världen är liten.

Läsning: Hédi Fried Skärvor av ett liv

Nyligen tog jag mig tid att läsa boken ”Skärvor av ett liv” av Hédi Fried. Det är en ögonvittnesskildring i jagform från hennes uppväxt i Transsylvanien, och om hur tyskarna ganska sent i kriget förändrade hennes liv totalt. Först samlade man tusentals judar i några få kvarter i den stad hon bodde i, för att senare transportera dem i järnvägsvagnar till Auschwitz. Där lyckades hon osannolikt nog hålla ihop med sin yngre syster och fick mot alla odds en ny chans i olika arbetsläger. Hon hamnade i Hamburg, Theresienstadt och Bergen-Belsen, befriades vid krigsslutet och hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Svårt att gå mot strömmen?
Detaljrikedomen och alla intryck ger ett starkt intryck och påminner på så sätt om ett filmmanus. Hennes berättelse kom ut som bok flera decennier efter kriget och 2015 skrev hon ett nytt förord. Boken trycks om och om igen. Det som är en lärdom idag är hur lätt det kan bli att en felaktig tanke slår rot och bejakas av ”goda” människor. Hur svårt det kan vara att gå emot strömmen. Situationen med den falska grannen illustrerar detta mycket väl. Grannen som sagt sig kunna bevara värdesaker när Hédis föräldrar gav sig av, men som behöll allt själv och sålde det hon kunde.

De tog stöd av varandra
Berättelsen påminner oss om hur lätt det är för människor att lockas med av en negativ rörelse, hur svårt det kan vara att stå emot. Men också hur vänskapen kan stärkas i den grupp som tar stöd av varandra. Det hjälpte mer än en gång att de var flera i samma ålder från samma stad. Och att finns det liv finns det hopp. att inte ge upp, vilket säkert många gjorde.

Fortfarande….
Det finns fortfarande folkgrupper som förföljs, fördrivs och får sina hem förstörda. Det är lätt att tro att nazismens illdåd tillhör undantagen och att det Hédi Fried beskriver bara är ekon från historien. Tyvärr pågår det fortfarande systematisk förföljelse av minoriteter i olika länder. Låt vara att nazisterna hittade ett effektivt sätt att förverkliga sina onda avsikter. Men vi kan också läsa Hédi Frieds historia som en påminnelse av att våldet pågår och fortsätter än idag.