En översyn av pensionerna tycks behövas

Pensionsfrågan är viktig för oss alla. Förr eller senare får de flesta av oss del av den kaka vi alla sparat till senare. Men när jag läser om hur systemet (inte) fungerar blir jag bekymrad. Om pensionssystemet inte ger alla, eller nästan alla, en rimlig inkomst efter arbetslivet kommer förr eller senare en växande känsla av misstro att bre ut sig. Om ”vanligt folk” inte klarar att leva ett rimligt gott liv på sin pension raseras tilltron till en stor del av samhällsbygget. Arbetslivet skapar meningsfullhet, bygger social gemenskap och bidrar till vårt välstånd, och genom att delar av vår lön går till skatter är vi alla delaktiga i kostnad och nytta. Och när vi inte längre orkar arbeta ska vi ha satt undan tillräckligt med pension för att leva rimligt gott resten av livet. Det är så det är tänkt. Men om pensionen inte räcker till det basala, hur gör vi då?

Jag läser lite intervjuer
Jag läser vad Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren säger i olika intervjuer. (Länk till en av dem nedan). Han menar tydligen att pensionssystemet egentligen är robust, men att det behöver justeras på vissa områden för att bättre leva upp till de intentioner som fanns när det skapades. En gång i tiden, för mer än ett hundra år sedan, hade vi en genomsnittlig livslängd på ungefär 45 år, medan pensionsåldern sattes till 67 år. Idag lever vi betydligt längre och vi är samtidigt också fler som bidrar till att fylla på systemet med våra inbetalningar. På ett hundra år har mycket hänt.

Hälften av oss ska tydligen bli fattiga som pensionärer
Många pensionärer lever idag nära fattigdomsgränsen. Om man tittar närmare på de procentsatser som lagstiftarna enats om är det inte så konstigt. Å ena sidan bedöms en person passera fattigdomsgränsen om vederbörande tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Å andra sidan är tanken att pensionen ska ge just 60 procent av den lön yrkesarbetet gav. Att bli pensionär innebär på så sätt att hälften av oss med stor sannolikhet hamnar i fattigdomsfällan. Och så tycks det vara tänkt!

System har svårt att både spegla skillnader och att minska dem
En felaktig tanke med hur pensionssystemet är uppbyggt är att det både ska spegla skillnader i yrkeslivsinkomst ( det ska löna sig att arbeta) och samtidigt stärka de svagaste grupperna så att skillnaderna inte blir så stora. Man kan inte ha ett system som både värnar skillnader och minskar dem.

Analyschefen på Pensionsmyndigheten pekar på det motsägelsefulla
Till detta kommer problemet med att kvinnor ofta fastnar i deltidsarbete och lägre livslön. Detta samtidigt som kvinnor statistiskt sett lever längre än männen. Lägre pension ska räcka längre. Det går inte ihop. Dagens system sägs också innebära att det som var tänkt som undantag istället har blivit regel. Enligt en artikel på nätet säger Pensionsmyndighetens analyschef så här: ”Grunden för pensionssystemet är att var och en under yrkeslivet tjänar in pengar till sin egen framtida pension. Men om det för 70 procent av befolkningen läggs på en skattefinansierad förmån, och de övriga 30 procenten oftast har haft inkomster över taket, så är det få pensionärer som kan sägas ha en allmän pension som är inkomstgrundad, konstaterar Ole Settergren. – Det är väldigt motsägelsefullt, otydligt och ineffektivt, säger han. Bekymret är antagligen att det är impopulärt eller riskfyllt att röra pensionssystemet, eftersom det är tätt mellan valdagarna. Det är svårt att vinna riksdagsval på försämringar eller det som uppfattas som försämringar.

Det behövs en översyn
Men ändå är det en bred parlamentarisk översyn av pensionerna och dess effekter som kommer att behövas, där det också måste kunna diskuteras hur olika skatter får genomslag. Reavinstskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt osv måste kunna vridas och vändas på. Och vi behöver ett rimligt rättvist system som inte i onödan tvingar pensionärer att söka bidrag. Bidrag som ju alltid innebär administration, kontroll och risk för medvetna eller omedvetna fel, liksom att gränsdragningar alltid uppstår och några hamnar på ”fel” sida om de gränser som satts upp.

Länktips: https://skattebetalarna.se/wp-content/uploads/2023/03/Skattesnack2301.pdf

Är engagemang något oönskat?

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/

Åldersvänliga Göteborg kan vara bra på flera sätt

Åldersvänliga Göteborg är ett projekt som pågått ett antal år i syfte att belysa frågor som berör primärt seniorer lite mer samlat och ur ett behovsperspektiv. FN har utlyst ett ”Decade of healthy ageing”, ett decennium för ett hälsosamt åldrande och idag finns det 1700 städer som arbetar på liknande sätt, där WHO samordnar det hela. (Länktips se nedan). Göteborg var en av de första städerna som fångade upp idén och man håller som bäst på att utvärdera hur det gått och hur man ska arbeta framgent.

Samverkan för ett bättre totalresultat
Det handlar bl a om att bygga nytt och bygga om på ett sätt som inkluderar de behov av en god lokal miljö som seniorer har. Det kan handla om att säkerställa att det finns träd och grönska eller att det är rimliga avstånd till butiker, apotek osv. Men också att identifiera och stärka de sociala miljöer som i sin tur håller folk friska och aktiva. Förutom de konkreta initiativ som tagits med fokus på trygghetsboenden och s.k. pratbänkar finns det också organisatoriska poänger med detta arbetssätt.

Former för att testa nytt?
Kommunallagen styr hur kommuner ska arbeta och likabehandlingsprinciper är väldigt viktiga. Det är bra att en kommun klarar att hantera en fråga på samma sätt oberoende av vem som ska hantera den. Samtidigt gör det organisationen svårmanövrerad. Hur ska utveckling ske om man i princip inte får göra något man aldrig har gjort? Det är där styrkan finns, tror jag, med ett projekt som Åldersvänliga Göteborg. Upplägget får förvaltningar att prata med varandra, utbyta perspektiv och lära av varandra, väga in andra parametrar i sin beslut och har också lättare att involvera företag och civilsamhället på lämpliga sätt. Projektet kommer på så sätt närmare den behovsnivå som egentligen borde vara mycket mer vägledande än vad som är fallet i den svenska myndighetsutövningen.

Är vi myndiga borde vi kunna utöva myndighet
Vi blir myndiga vid 18 år ålder. Och det borde kunna betyda att vi också sitter på embryot till en myndighetsutövning. Medborgarna borde kunna ges en myndighet att faktiskt få ta ansvar och vara med och bestämma hur saker och ting ska organiseras. Kanske inte bära hela det ekonomiska ansvaret, som rimligen ska finnas kvar i kommunledningen. Men vi behöver bemyndiga medborgarna att få vara med och bära ansvar för vissa delar och bli lyssnade till på ett annat sätt.

Ansvarstagande och tillvaratagande av erfarenheter
En slags medborgarnas myndighet, som möjliggör mer av bottom-up-perspektiv och delaktighet. Inte bara i form av tyckande via enkäter utan också som mer långsiktigt ansvarstagande och delaktighet. I närmiljön, i skolan, i hur resurser används och annat som engagerar människor. Ta till vara kunskaper och erfarenheter och skapa en mer sammanhållen samhällsutveckling, där det blir naturligt att lyssna in behov och prioritera på ett sätt som gynnar en sund samhällsutveckling.

Kanske kan detta växa fram ur initiativ som Åldersvänliga Göteborg. Där dialog och lyssnande blir lika viktigt som att hålla budgeten. Det blir nog dessutom roligare, mänskligare och inte så toppstyrt.

Länktips: https://goteborg.se/wps/portal/start/goteborg-vaxer/sa-arbetar-staden-med-stadsutveckling/aldersvanliga-goteborg

Decade of healthy ageing: https://social.desa.un.org/sdn/decade-of-healthy-ageing-2021-2030

Är vi på väg mot Påskön 2.0 ?

De senaste två åren har jag lagt en hel del tid på att sätta mig in i frågor som rör bostäder och boende för seniorer. Flera av er som följer min blogg känner till detta. Att konsekvent och kontinuerligt bevaka en viss sakfråga under en tid är intressant och utvecklande. Det är som med det mesta. Lägger man mycket tid på en sak blir man mer och mer uppmärksam på detaljer och förstår mer, samtidigt som nya detaljer också blir synliga.

En konferens som jag hoppas ger lite nya tankar
Vi är en grupp som håller regelbunden kontakt och bevakar olika event, nyheter, artiklar och liknande. Senare idag, den 12 november, ska jag gå och lyssna på bland andra tidigare bostadsministern Karolina Skog, som är en av talarna på Hyresgästföreningens event här i Göteborg. Det ska också bli intressant att än en gång möta Tinna Harling, som är en av de drivande bakom Egnahemsfabriken på Tjörn. Egnahemsfabriken har en ambitiös vision för ett slags nytt lokalt utvecklingscentrum, där forskning, utbildning, experimenterande och pilotprojekt kan utvecklas i en skala som går att växla upp.

Vi behöver bli bättre på att bejaka positiva förebilder
Det är lätt att tappa sugen när Trump återkommer i USA och vindarna blåser snålt. Just då måste vi bli bättre på att identifiera framgångsexempel och förebilder, som andra kan ta lärdom av. Och naturligtvis bejaka de initiativ som har potential att göra skillnad. Utveckling handlar om att omsätta idéer till verkstad på ett genomtänkt och nyttigt sätt. Inte enbart för egen vinning, utan till förmån för hela samhället.

Polariseringen: mer om graden av egoism, mindre om vänster-höger
Det är väl där dagens polarisering tycks ha landat: i dragkampen mellan egoismen och viljan att göra nytta för fler. I sin yttersta konsekvens leder egoismen till krig. ”Jag ska ha min del”, typ. Och vill vi se en mer fredlig utveckling måste vi lyhört och intresserat förstå hur andra behov ser ut och hur det kan gå att optimera olika legitima behov och anspråk i en rimlig gemensam framtid. Vår individuella tid fokuserar på jaget, utseendet och våra upplevda behov, mindre om solidaritet och att hjälpas åt. Det ska ju tom bli straffbart att tigga om hjälp.

Påskön som symbol för vart vi är på väg?
Just nu tycks vi vara på väg mot Påskön 2.0. Påsköns öde var att befolkningen inte lyckades enas om att hushålla med trädresurserna och när alla träd var borta gick det inte längre att bygga någon tillräckligt stor båt för att segla till närmaste öar, eller ens bedriva ett mer organiserat fiske. Isoleringen blev permanent och den forntida kulturen försvann. Som minst hade ön drygt 100 invånare på 1800-talet. Traditionen kring stenskulpturerna har gått förlorad, liksom det språk som nedtecknats på trätavlor som man hittat. Lärdomen måste vara att människan behöver anstränga sig för att samexistera med naturen och att inte överutnyttja några resurser. Samtidigt som människan måste hitta sätt att kompromissa och hitta gemensamma lösningar, som alla kan vara någorlunda nöjda med. Att hugga ner det sista trädet (som någon uppenbarligen gjorde på Påskön) löser inget.

Länktips: Lite om Påskön på wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5sk%C3%B6n

Se seniorer som subjekt

I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.

Konferens den 17 oktober 2024
Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.

Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer
Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.

Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för
Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.


Planetära gränser enl Johan Rockström m fl

När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen?
Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?

Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant
”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.

Några fakta att minnas
Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.

Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt
Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.

Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet
Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.

Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.

Det är inte okunskap utan passivitet som är det stora hotet

Åsa Wikforss, ledamoten i Svenska Akademien, brukar vara intressant att lyssna till och läsa. Idag skrev hon i DN, tillsammans med professor Torkel Klingberg en debattartikel om kunskap, ungdomar och hotet från AI-tekniken. Den är läsvärd och viktig. (Länktips, se nedan).

Ett antal motiv för att hålla kunskapen högt
Artikeln räknar upp sex avgörande skäl till varför kunskapsbildningen hos unga måste främjas. I sammanfattning handlar det om att kunskap främjar lärandet som process, att lärandet utvecklar intelligensen, att kunskap främjar det kritiska tänkandet och en förmåga att stå emot propaganda, att gammal och ny kunskap behövs för att klara alla de utmaningar världen står inför och att kunskapen ger oss ett rikare liv som människor. Tyngdpunkten i artikeln ligger i synen på AI och hur denna teknik kan påverka kommande generationers syn på vad kunskap egentligen är och ska vara bra för.

Främjar tekniken en passivitet och uppgivenhet?
Artikeln är angelägen och vi måste förstå vad AI kan komma att göra med vår förståelse av världen. Inte minst hur manipulativa krafter kan använda AI för destruktiva syften. Bildmanipulering har förekommit tidigare, men blir med den nya tekniken allt lättare. Det blir därmed allt svårare att skilja på sanning och lögn. Wikforss och Klingberg har med propagandahotet i listan över skäl varför kunskap är så viktig, men det finns en aspekt som jag hade önskat att den tydligare hade kommit fram i texten. Det är att när vi inte längre kan vara säkra på skillnaden mellan sanning och lögn. när vi ständigt bombarderas med ”fake news” och glidande halvsanningar är risken stor att resignationen inför världens komplexitet blir betydande. Passiviteten blir den logiska konsekvensen av oklarheten om vad som är sant och inte sant.

AI är ett hot, fake news är ett annat
Och här finns en betydande risk för hela samhället, skulle jag vilja hävda. Det är inte AI i sig som krånglar till utvecklingen, utan mixen av tydliga och oklara påståenden som kommer vara den stora faran. Och därmed många människors fullt begripliga osäkerhet inför vad man kan lita på och inte. Jag hade önskat att Wikforss och Klingberg tydligare hade kopplat ihop det ena hotet från AI, där en risk är övertron på datorernas förmåga att sammanställa rätt fakta, med det hot som ligger i sammanblandningen av sanning och lögn. Det blir svårt för människor att orientera sig i ett nytt landskap, där världen blir obegriplig och där passivitet och uppgivenhet blir det logiska svaret. Särskilt allvarligt blir det för unga människor, som ska forma sin världsbild. Motpolen till kunskap är inte okunskap utan passivitet, skulle jag vilja hävda.

Nyfikenheten och idéerna försvinner i dimman
Nyfikenhet, påhittighet och innovationer hänger samman med en mänsklig förmåga att se på världen med nya ögon, att tänka det ännu inte tänkta. Men dessa förmågor förutsätter att världen är begriplig. Det går inte att orientera i tät dimma och utan kompass. Det är när man begriper var man är och vart man är på väg som utvecklingsresan blir spännande och meningsfull och möjligheterna blir tydliga. När världen blir obegriplig är det enklast att lyssna på den som kommer med förenklade svar.

Hur ska det gå?
Vi ser hur allmänheten i USA idag inte längre tror att politiker talar sanning. Vad det gör med ett samhälle kan vi bara ana. Inte lär det uppmuntra till politiskt engagemang utifrån ett rättviseperspektiv i alla fall. Om alla ljuger ─ varför skulle nästa generation politiker då tala sanning?

Länktips: https://www.dn.se/debatt/kara-ungdomar-detta-ar-meningen-med-kunskap/

Bina hotas och därmed hotas vi alla

Ungefär 350 000 ton bekämpningsmedel används inom EU varje år. Mängden flygande insekter har minskat under 27 år med mer än 75 procent i Tyskland och i Danmark har antalet insekter som fastnar på bilrutan under bilkörning de senaste 20 åren minskat med 80–97 procent. Detta läser jag i en rapport om tillståndet för bina i Sverige (Biskadliga bekämpningsmedel på bivänliga växter) från Naturskyddsföreningen. (Länktips, se nedan).

Den biologiska mångfalden hotas
Detta är ingen liten fråga. Biologisk mångfald ingår i de planetära gränsvärden som Johan Rockström och andra forskare enträget försökt få gehör för under ett par decennier. Insekterna fyller en viktig funktion för den biologiska mångfalden och bina är speciellt viktiga som pollinatörer. Ungefär en tredjedel av våra livsmedel är beroende av den gratistjänst som pollineringen utgör. På det sättet slår insektsdöden direkt mot oss människor om det nu skulle vara så att djur, natur och miljö inte skulle anses ha ett egenvärde (vilket somliga tycks rycka på axlarna åt).

Detta är ingen ny fråga
Hoten mot insekterna har uppmärksammats länge. Rachel Carson satte fingret på problemet så tidigt som 1962 när hon gav ut ”Tyst vår”, då hon förutsåg risken att insekterna skulle dö och därmed fåglarna inte längre nå någon mat. Man kan säga att engagemanget i Naturskyddsföreningen och även stödet för WWF och andra organisationer hela tiden har utgått från synen att vi måste värna vår natur, våra djur, våra vatten och hela vår miljö. Tyvärr har andra intressen hela tiden haft starkare kort på hand. Och den nuvarande Tidöregeringen har slaktat stora delar av naturvårdspolitiken. Kortsiktiga ekonomiska intressen har uppenbarligen ett större inflytande än de många engagerade naturvännerna.

Internationellt ser det inte bättre ut
I The Guardian hittar jag en rapportering om att hälften av alla bisamhällen i USA dog under 2022. Enligt forskarna är cirka 21 procents dödlighet under vintern ett ”normalt” utfall. Men att biodlare och bina är satta under stark press råder det ingen tvekan om. Till problemet med kemikaliespridningen kommer klimatförändringarna, med temperaturvariationer som bina inte är vana vid. (Länktips, se nedan om situationen i USA).

Cancerogent och risk för fosterskador – kan det väcka oro?
Den som enbart intresserar sig för människans väl och ve kanske tar intryck av det som rapporteras i Naturskyddsföreningens rapport. 53 av undersökta 54 trädgårdsväxter innehöll bekämpningsmedel. Och då kallades dessa 54 ändå ”bivänliga”. Kemikalieresterna fanns både i plantornas jord och i blommorna. Man hittade totalt 68 olika ämnen, bland dessa fanns nio stycken PFAS-kemikalier, evighetskemikalier som inte bryts ner. I undersökningen hittade Naturskyddsföreningen totalt 23 olika bekämpningsmedel som är klassade som cancerogena, mutagena eller toxiska för reproduktion. Mer specifikt så kan, eller misstänks, 13 av substanserna orsaka cancer, två ge genetiska defekter och tolv skada det ofödda barnet eller fertiliteten. Den som ska köpa växter bör efterfråga ekologisk odlade växter, blir slutsatsen.

Tydligare politiker med en agenda och att var och en gör sitt
Vi behöver en större medvetenhet om hur illa det är ställt och hur mycket kemikalier som är i omlopp, kemikalier som skadar biosfären och ytterst oss människor. Vi behöver en tidsplan på EU-nivå och en bred allmän insikt om hur illa det är ställt så att vi väljer politiker som vill och kan ställa rätt krav på industrin, samtidigt som vi som konsumenter kan ställa krav från vårt håll.

Länktips: The Guardian 2023: https://www.theguardian.com/environment/2023/jun/23/us-honeybees-second-deadliest-season

WWF om bina i Sverige, ett material som lämpar sig för skolor och andra som vill lära sig mer: https://www.wwf.se/biologisk-mangfald/pollinering/pollinerare/radda-bina/#hot-mot-bin

Rapport från Naturskyddsföreningen: pdf på 42 sidor för den som vill veta mer: https://mediabank.naturskyddsforeningen.se/pages/download.php?direct=1&noattach=true&ref=33793&ext=pdf&k=1562793506

Tidigare inlägg om biologisk mångfald bl.a. : https://christerowe.se/2021/06/nr798-maste-ses-breaking-boundaries/

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ